XI. Bättre börda
man bär ej på vägen
än mycket mannavett.
Sämre vägkost
man ej släpar över fältet
än övermått utav öl.
-Hávamál
Kan vi lära oss något av hur vikingen levde? Eller var de en hop brölande bikers som härjade runt om i Europa, med skepp istället för motorcyklar?
Ja, vi kan lära oss en del hävdar Jan Kallberg, det finns många saker som vikingarna kan lära människor av idag.
Boken tar upp framför allt vikingens ledarskapstankar och hur de egentligen levde under den mörka medeltiden som den har kallats för. Att den var en speciellt mörk är idag vederlagt, men tiden har många likheter med dagens samhälle som beskrivs i boken. Den globaliserad tidsålder som vi lever i nu liknar mycket den tid som vikingarna levde i, med många möjligheter och svårigheter att ta ställning till.
En av de viktigaste saker som vikingarna trodde på att man var ansvarig som ledare för sina handlingar (det kanske visar hur långt den vanliga svensken har kommit från sin vikingatida släkting). En viking som leder själv i strid hade både ansvar för sig själv och gruppen, Går det dåligt för gruppen går det även dåligt för ledaren. När riskerna delas så har ledaren skyldighet att leda på riktigt och inte mumla förläget på en presskonferens som många av dagen ledare gör.
Men vad har detta med dagens samhälle att göra? Ta ett annat exempel; kan socialt förtroende kan inte köpas med hjälp av kick offs, bungy jump eller storslagna presentationer? Nej, de måste erhållas på ett verkligt sätt. Ledarskap var ett ämne som var något mycket viktigt för vikingarna med hjälp av detta hade de förmågan att erövra och hålla stora områden. När ledarskap tas på allvar kan organisationer göra storartade saker.
Ledaren måste ha en öppenhet när de lyssnar. Det lyssnar för att för informationsinsamling inte pga. artighet. Ledare är ledare för att de har färdigheterna att ta gruppen från punkt A till punkt B levande. Det finns inget substitut för denna underliggande lag.
Vi väljer personer och ledare för att det gör livet lättare för alla oss, för att de försvarar oss, hjälper oss kollektivt och som individer kan hjälpa oss. En tanke som gäller även under den parlamentariska demokratins era.
Vikingarna drog i härtåg av olika skäl. Under deras längre resor från Sverige när de undersökte den baltiska kustlinjen för att ta slavar och timmer. Även Frankerriket var så pass intressant för vikingarna så de skapade Normandie.
En bok om vikingar och ledarskap tar givetvis upp krig och krigföring, så även den här boken. Taktiken för vikingarna när de stred var rörlighet och våldsamhet. Och en annan viktig fråga: hur kan man dra sig tillbaka utan förluster? Den vikingatida ledaren måste hålla så små förluster som bara det är möjligt, det är viktigt att tänka på om man behöver rorsmän över Atlanten. I dagens företagsvärld har man för länge sedan lämnat denna tanke om gemensam hjälp, istället lämnar man över sina erfarenheter du har erhållit så att de andra får ta del av dessa, mer eller mindre frivilligt.
En annan viktig sak som Jan Kallberg tar upp om skillnaden då och nu, vikingarna var mycket väl medvetna om att de var dödliga, men dagens människor ser sig ibland som gudar, det är produkten av det inflammerat ego vi skapat. Vi lever i en tid där snabb tillfredställelse är det viktigaste inte långsiktighet eller planering på gott och ont.
Visst fanns detta även under vikingatiden problem som Ingvar den Vidfarne som under strapatsrika förhållanden reste i österled. Efter att ha blivit osams i guppen så lyckades inte komma hem igen. Här frångick Ingvar från de vanliga exempel som Jan Kallberg tar upp i boken.
Men en viktig vikingatida egenskap var: vikingar gillade inte skitsnack och ledare var alltid under uppsikt. Denna hållning är något som poängteras i texten det var en kultur som inte uppskattade skitsnack överhuvudtaget. Och det är kanske inte så konstigt, om man som Leif Eriksson sökte sig till Amerika, så måste man kunna leverera eller inte komma tillbaka hem igen. I det vikingatida samhället måste ledaren leva med vetskapen att alla måste leva upp till den standard som gruppen av män och skepp upprätthöll.
Ledarskap för dem var i klartext förmågan att kunna leda i strid, att retirera när det behövs och ha förmågan att tolka situationen rätt så att chanserna för att lyckas var så hög som möjligt. De hade heller inget intresse att följa en ledare som inte delade samma umbäranden och ledde genom exempel för dem. Alla som tog del i härtågen och som följde med resan var lika medvetna om faran som ledaren, detta gjorde ledarskapet robustare och mer lättsköt. Ett slutord har man läst någon form av ledarskapslitteratur tidigare, är den här boken mycket intressant. Det mig veterligen första gången vikingar har förekommit på det här sättet i en ledarskapsbok. Slutligen boken är en informativ och lättfattlig bok om ledarskap från en vinkel man inte förväntar sig.
Text; Alexander Sanchez
The Leadership principles of the Vikings by Jan Kallberg (2007)
Andra bloggar om: böcker, litteratur, vikingar, Jan Kallberg, ledarskap, Alexander Sanchez