Titel: Dubbelfel (Double Fault)
Författare: Lionel Shriver
Översättare: Cajsa Mitchell
Förlag: Ordfront Förlag
Utgiven: 201011
ISBN 10 917037550X
ISBN 13: 9789170375507
Lionel Shriver slog igenom med den makabra brevromanen Vi måste prata om Kevin som var skriven med samma osentimentala köld som fått känneteckna Shrivers böcker. Det gör det svårt att förstå att det var först då, med nämnda bok, som hon slog igenom vid 47 års ålder och med sju utgivna böcker i bagaget. I Dubbelfel möter vi Willy och Eric, kärleksparet som möttes på tennisplanen, som andas och lever för tennis. Eric tar Willy med storm, intelligent, stark och utan tennisranking. De gifter sig och de bägges karriärer skjuter i höjd. Willy, som spelat spelet sedan barnsben, lever för att nå sin dröm som tennisproffs, hon är lovande och har en ranking långt över sin mans. Eric, som däremot endast ser sin relativt nyfunna talang som ett sätt att snabbt tjäna pengar, ser lätt på sporten och börjar klättra farligt nära inpå Willys dröm. Äktenskapet börjar likna en match, och att skilja på hat och kärlek, passion och missunnsamhet börjar bli svårt.
Som med de flesta av Shrivers böcker är det inte alltid huvudstoryn som är anledningen till att det blir en bladvändare. Hennes sinne för bihistorier gör att man fullkomligt lämnas hän till en roman man inte kan lägga ifrån sig, samtidigt som man skyr för att hamna vid de sista omtumlande sidorna där ingen återvändo längre finns att nå. Exempelvis delarna med Willys tränare intresserad mig, återigen en av Shrivers styrkor, att lägga in så mycket personlighet och historia i de minsta karaktärerna. Det är en väl avvägd blandning av spänning och passion, men jag kan inte låta bli att känna att tennis som en metafor för kärlek och möjligen också ett äktenskap ibland blir för övertydligt. Trots att Shriver på bokens första blad klargör att Dubbelfel i första hand inte är ”en bok om tennis utan om äktenskap, en något annorlunda sport”, och att de sportsliga termerna är förenklade och till viss grad ren fiktion, så kan jag inte låta bli att känna tennisens övermäktiga närvaro. Det blir överväldigande mycket tennisreferenser emellanåt. Ibland långa stycken om matcher, men termer som fullkomligen flyger mig förbi, referenser som jag inte förstår och skämt som jag totalt missar. Jag inser att detta blir fallet när man läser en bok där en stor del utspelar sig i en värld jag inte kan relatera till, eller ens säga att jag är intresserad utav. Dock blev det i vissa partier långtråkigt och segt att läsa. Kanske krävs det för att skapa den autenticitet Shrivers böcker ofta begär. Överlag blir man inte besviken, Shriver levererar alltid, men i hennes repertoar skulle jag kalla Dubbelfel för ett av de svagare verken, som faller för sin egen upprepning.
Text: Cecilia Rådén
Du är grym Cecilia!