Future Islands, Debaser Slussen
Betyg: 3
När Baltimore-trion Future Islands spelade på Hultsfredsfestivalen tidigare i år var det många som gick därifrån med åsikten att det var festivalens höjdpunkt. Efter att ha sett dem på Debaser Slussen kan jag förstå varför. Sångaren Samuel Herring har ett lika charmigt som inlevelsefullt kroppsspråk och när hans fullständigt genomträngande blick fäster sig vid troligtvis ingenting alls ser han nästan besatt ut. Till en början känns det som skådespel, men steg för steg övertygas jag om att det faktiskt är på riktigt och Future Islands visar sig vara ett skolexempel på hur långt ett band kan komma med en karismatisk frontfigur. Speciellt om han är beredd att förlora sig själv helt i musiken och uppträdandet.
Ofta nämns Disintegration – som av många anses vara The Cures finaste stund – som referenspunkt. Inte för att det direkt märks i musiken. Den melodiösa synthpopen tar snarare avstamp i 80-talets mest medryckande new wave medan Herrings souliga röst har något slags mörker över sig. Återigen är det charmigt och bandet tar till vara på så gott som varje tillfälle att vrida till det en aning på scen vilket inger en känsla av att vara med om något ”här och nu”. Som vanligt under sommartid kan det dock bli riktigt kvavt inne på Debaser Slussen och Future Islands-spelningen som dessutom lockade en hel del publik var knappast något undantag.