Vernissage – Christian Saldert ”Bodies of the Unreal”
Stockholm, 24 november 2011
Jag är den förste gästen som kliver in på galleriet inför pressvisningen av Christian Salderts utställning Bodies of the Unreal. Golvet håller fortfarande på att sopas och konstnären själv påpekar att han är lite osäker på hängningen.
Motivet för målningarna är hämtade från fotografier framletade genom Google. Ursprungligen har de plockats ur nudisttidningar från 1950- och 1960-talet. Målningarna går i ljusa luftiga färger och har ett uttryck som är typiskt för det med dagens ögon sett naiva 1950-talet. Bilderna har punktrasterats fram i oljefärg. Då man närmar sig bilderna framträder de små, små prickarna. Den tidskrävande tekniken är onekligen imponerande.
Imponerande är också att bilderna är så uppenbart hämtade från fotografiska förlagor utan att för den skull bli tråkiga. Christian Saldert berättar själv att han alltid har med ett förstörande element i varje målning, en fläck som han lämnar blank eller ett nedsmutsat hörn, just för att komma ifrån den platthet som så ofta uppstår när fotografi blir måleri.
De fotografiska förlagorna finns upplagda på amerikanska nudistsajter som en slags dokumentation kring hur det var när rörelsen startade. Bilderna är både rörande och skrämmande, en idealiserad utopi, en önskan att framställa någonting som naturligt som ingen egentligen anser vara det.
Christian Saldert menar att bilderna då de togs inte var ämnade att ha någon sexuell innebörd. De var propaganda för ett nordiskt ett-med-naturen-ideal, inte helt olik den propaganda som nazityskland en gång använde sig av. Med ett samtida perspektiv framstår en del av bilderna rent av som porriga. Christian Saldert tar själv upp den objektifierade kvinnan och det mörker som på 1950- och 1960-talet doldes bakom en glättig yta. Att denna utställning kan betraktas som just en förlängning av denna objektifiering tror jag att han vet. Bilderna är hursomhelst intressanta just för att de har två skilda innebörder beroende på vilket perspektiv man väljer att utgå från. Jag ser dem främst som en idéhistorisk dokumentation över det ständigt fascinerande 1950-talet.
Text: Sigrid Abenius
Läs även andra bloggares åsikter om vernissage, Galleri Jonas Kleerup, Bodies of the Unreal