”Trubaduren” opera av Giuseppe Verdi
Den Kongelige Opera, Gamle Scene i Köpenhamn
I november 2011
”Trubaduren” i ett gästspel från Den Jydske Opera i Århus blev den sämsta operaupplevelsen i mitt aktiva operaliv.
”Trubaduren” bygger på en spansk pjäs av den unge Antonio Garcia Gutiérrez ”El Trovador” och som hade premiär i den spanska huvudstaden 1836. Handlingen bygger på en verklig händelse i det som vi kallar Aragonien, under 1400-talet då ett eget konungarike i mer än sjuhundra år, idag en av Spaniens sjutton regioner.
Historien i ”Trubaduren” är lika invecklad att förstå, som en gång Verdi´s ”Simon Boccanegra” var. Ungefär så här är det: ”Leonora älskas av två män greve Luna och trubaduren Manrico, och Leonora älskar Manrico och de två männen är egentligen bröder, men Manrico har uppfostrats av zigenerskan Azucena, vars ömma moder av misstag kastade in sitt eget barn i bålet och för vilket nu Azucena har svurit att hämna sin moder. Greve Luna och trubaduren står på var sin sida av det då rådande inbördeskriget, som i grunden består av att den regerande kungen har avlidit utan att efterlämna en manlig arvinge.”
Ja, det är en ganska komplex historia som jag i och för sig anser att det går att bortse från på grund av musiken ändå klarar av att berätta det hela på ett trovärdigt sätt. ”Trubaduren” innehåller några av operavärldens vackraste arior, duetter, terzetter som solonummer och framförallt kända körverk.
I denna version som är en s k uppdaterad version har man förlagt handlingen i modern tid, troligtvis i Spanien under eller kring det spanska inbördeskriget på 1930-talet. I grunden gillar jag inte alla dessa uppdateringar och i det här fallet så blir det direkt obegripligt genom att förlägga zigenarlägret till ett dårhus, där Azucena sitter i en rullstol, trots att hon var fullt rörlig, och där två sköterskor gick runt och tvingade patienterna (kören) att ta sin medicin och där en läkare sågs göra löpande journalanteckningar från sidan. Vad regissören vill säga med detta är åtminstone för mig helt obegripligt, men jag är kanske inte tillräckligt fantasirik?
Tokigheterna började redan tidigare och där typ arton hinkar tycks spela en roll som jag ännu inte har kommit på. I den inledande duellen mellan greve Luna och trubaduren Manrico, använde de var sin hink, som de tömde på scengolvet, delvis fyllda med blod. De andra hinkarna återkommer senare i den scenografiska utformningen, men inte gjorde det mig klokare.
Sju stegar spelade också en viss roll och denna var ju lättare att förstå och acceptera och man ju självfallet också förstå att detta är en föreställning som utöver att spelas på Den Jydske Opera´s ordinarie scen Musikhuset i Århus turnerar runt om på Jylland och de danska öarna.
Det scenografiska och regissörsmässiga upplägget är tyvärr inte det enda problemet med denna uppsättning.
Det sångarmässiga lämnar mycket i övrigt och i princip får ingen godkänt för sin insats. Med undantag för Den Jydske Operakören, som särskilt med tanke på sin storlek, (25) gör en alldeles utmärkt insats både inledningsvis men framförallt efter pausen, Sceniskt lämnar deras agerande dock en del i övrigt att önska, men det är ju ingenting de kan lastas för, utan det är ett ansvar som helt faller på koreografen.
Åter till sånginsatserna och för att inga missförstånd skall råda så visst fanns det ansatser, men det ville liksom inte riktigt lossna och utvecklas fullt ut. De goda ansatserna återfanns bl a hos Robert Hyman, som sjöng greve Luna och hos Yvonne Howard, som sjöng Azucena´s parti. De två andra viktiga rollerna Manrico och Leonora lämnar mycket i övrigt att önska, även om jag gladeligen erkänner att Leonora tog sig på slutet, men det är ju lite sent för att helhetsintrycket skall bli bra eller godkänt. Den spanske tenoren Josep Fadó hade kanske en dålig kväll och inte ens hans stora aria ”Di Quella pira” fick knappt mer än godkänt.
Det som trots allt gjorde kvällen lite mer uthärdlig var orkestern, Själlands Symfoniorkester insats, under ledning av sin gamle chefsdirigent Giordano Bellincampi, men även här fanns klara brister. Giordano Bellincampi brukar vara mycket bättre än så här, men insatsen får i alla fall klart godkänt.
Avslutningsvis kan jag konstatera att ikväll ges föreställningen igen, med det andra sångarlaget och jag får erkänna att jag känner mig lite frestad att se denna föreställning också, men jag är rädd för att kvällens föreställning är utsåld sedan länge.
Medverkande:
Manrico: Josep Fadó
Greve Luna: Robert Hyman
Leonora: Lina Valantiejute
Azucena: Yvonne Howard
Ferrando: Stephen Richardson
m fl
Produktionsteam:
Dirigent: Giordano Bellincampi, Själlands Symfoniorkester
Regissör: Olivia Fuchs
Scenografi och kostymer: Niki Turner
Ljusdesign: Bruno Poet
Koreografi: Claire Whistler
Vi såg föreställningen i Aarhus i mitten av november 2011 och kan bara hålla med dig. Det var en av de mest förfärliga upplevelser jag haft på en operascen.