Taxfree – en deckare från lastbilarnas värld

Jack, en 38-årig chaufför, jobbar på ett svenskt åkeri som säljs till ett skumt företag med ägare från östra Europa. Plötsligt får Jack en mängd nya kollegor från öststater, alla med betydligt lägre lön än Jack och de svenska chaufförerna. Dessutom verkar det som om det nya gigantiska åkeriet har skumraskaffärer som luktar maffia.
Det är grundhandlingen i David Ericssons senaste bok, Taxfree. Romanen är en deckare men spänningen bygger inte på mord och våld så mycket som just spänningen mellan olika klasser i samhället och vad som händer när de kommer i konflikt med varandra.

– Att skriva utifrån klassperspektivet är spännande, säger David Ericsson.

Romanen gavs ut hösten 2004 och kom i pocket i våren 2005. Boken bygger på verklighetsbakgrund, på livet inom transportbranschen i början av 2000-talet.

– Åkeriet som skildras i boken finns i verkligheten, fast med annat namn, berättar David Ericsson. Boken är en påhittad historia men bygger på principer för hur det fungerar på riktigt.

Levde under usla förhållanden
Åkeriet i verkligheten hade chaufförer som hade turistvisum och som körde deras lastbilar för några tusenlappar i månaden i lön. Efter några månader när turistvisumet tog slut åkte chaufförerna ut. Så bytte företaget hela tiden besättning i bilarna och eftersom alla var anställda under osäkra förhållanden kunde de inte gå samman och kräva bättre arbetsförhållanden.

– När jag kom på hur det fungerade på det här åkeriet skrev jag ett par artiklar i Transportarbetaren, berättar David Ericsson.

Dessa chaufförer levde under mycket usla förhållanden. De bodde två män i lastbilen i tre månader i streck.

– Det som slog mig är att folk hade det som på 1930-talet. De hade inte råd att äta på chaufförs-fiken eller på vägkrogarna där de flesta andra chaufförer äter. De hade inte råd att duscha. Jag tror många inte kan föreställa sig sådan fattigdom.

Dessa händelser blev utgångspunkten för romanen Taxfree. David Ericsson berättar att när han skrev på boken fick han ett fax från ett bulgariskt fackförbund.

– Det var ett stort rop på hjälp. De berättade om fall då chaufförer blivit misshandlade för att de pratat med fackliga företrädare. Chaufförerna måste köra i uselt försäkrade bilar och måste betala skadestånd om något händer godset eller bilen. De är enormt utsatta de här chaufförerna.

Idag är vissa saker förändrade, bland annat eftersom flera av länderna från det forna Östeuropa idag är EU-medlemmar och chaufförerna behöver inte köra med turistvisum.

– Även om företaget skärpt sig delvis är mycket likadant eller värre idag, menar David Ericsson.

Samma problematik i flera branscher
Det som sker inom transportbranschen är samma problematik som byggbranschen ställs inför i Vaxholmskonflikten.

– Högerkrafter ser tillfället att ta in billigare arbetskraft från andra länder för att kunna pressa ner svenska arbetares löner. Men för transportarbetarna är de svårare att genomföra en blockad. Allt rör ju på sig.

David Ericsson menar att grundfrågan är: Ska vi ner på deras nivå eller ska de upp till vår nivå?

– Om högerns drömscenario genomförs drabbar det nog medelklassen värst.
Högerkrafterna vill att arbetarnas löner sänks och det kommer att föra med sig att folk inte kommer att ha råd att betala skatt eller konsumera. Det för med sig att medelklassens jobb inte kommer att efterfrågas. Dessutom tror jag att brottsligheten kommer att öka radikalt om lönerna sänks kraftigt.

– Man pratar om arbetarklassen och tycker synd om dem, men medelklassen kommer att drabbas värre. Den har ingen överlevnadsstrategi.

I romanen krånglar livet till sig rejält för Jack. Fackets representant på företaget vill att han ska hjälpa till med att smuggla viktiga papper till facket i Tyskland för att kunna kämpa mot maffiaföretaget. Jack vill inte bli inblandad. Han och hans fru har precis köpt drömradhuset där de bor med femårige sonen Jim. Jack vill inte få problem utan vill ha sin lön tryggt och regelbundet för att klara avbetalningar.

Taxfree är en spännande bok med nerv och äkta människor. Jack är ju ingen hjältetyp utan en människa med fel och brister. Han har svårt att säga nej och klarar inte att säga upp bekantskapen med sin gamla tjej utan trasslar till det för sig.

– Jag skäms nästan å hans vägnar ibland, berättar David Ericsson som fått kommentarer av en del lastbilschaufförer för att de tyckt Jack borde skärpa sig.

– Jack är ingen hjälte, men han har ett hjärta. Det är det som gör att han hamnar på sniskan ibland. Jag vill inte skriva om hjältar, det är inget intressant, säger David Ericsson.

Stolthet över hantverket
David Ericsson är själv chaufför samtidigt som han är författare. Just nu kör han post med en dragbil och trailer runt Stockholm på halvtid för ett bemanningsföretag.

– Jag har levt med chaufförslivet så länge och trivs med det. Jag vill inte sluta köra. Jag tycker de är otroligt viktiga och speciella människorna i det här lastbilslivet.

Det är mycket som gör transportbranschen och jobbet som chaufför fascinerande menar han. Han nämner Europaperspektivet, pulsen, nätterna på fiken, utmaningen att klara av att manövrera lastbilen på ett trångt utrymme.

– Jag känner en stolthet över ett hantverk som kräver att du klarar många moment: Oregelbunden arbetstid, fysiskt krävande lastningar, att behärska konsten att surra och packa. Lasten får inte lossna på något sätt, du får inte tappa virke eller stålrullar när du kör, det får bara inte hända
Ofta kör du en trailer som ska över haven och lasten ska klara båtens krängningar. Du ska hålla reda på bilen, att den är i bra skick, det är alltid lampor och andra smågrejer som ska fixas.

Dessutom är det en central bransch, påpekar han.

– Allt som händer i transportbranschen drabbar samhället förr eller senare.

Trots sin kärlek för chaufförslivet ska han lägga det på hyllan ett tag i vår. Han ska skriva en bok. Fortsättningen på Taxfree väntar på att bli skriven. Han planerar en fristående fortsättning.

– Det ska bli skönt. Berättelsen har legat och malt i huvudet på mig. Jag går och väntar på att få kläcka fram den. Det är omöjligt att gå och bära på en historia, att inte få skriva för att man inte hinner.

Vi som mött Jack och hans vänner, fru, son och flickvän ser fram emot att få träffa dem igen. Det känns bra.

Text och foto: Rosemari Södergren