Titel: En enkel till Antibes
Betyg: 2
Premiär: 30 september 2011
Trots min hemliga förälskelse i Sven-Bertil Taube och en mycket lovande handling har Richard Hobert ändå lyckats göra mig besviken.
Änklingen George bor ett stillsamt liv i sitt hus i Luleå. Hemhjälpen själ och den ända som hälsar på är grannen. George börjar för första gången känna sig gammal. Droppen blir när han kommer på sina två vuxna barn med att i hemlighet försöka sälja hans hus och placera honom på ett äldreboende. Då lämnar George tristessen och sin vardag för en såväl själslig som fysisk resa med målet Antibes och den svunna kärleken Christine.
En enkel till Antibes är en film om att bli gammal, relationer och att komma till freds med sitt förflutna. Det vill säga en potpurri av klyschiga visdomsrepliker och pinsamma situationer.
Ömsom skrattar jag faktiskt men ömsom vrider jag mig i biostolen. Kanske är det de som är den svenska filmens eviga förbannelse, att jag som publik inte riktigt kan slappna av för jag hela tiden är rädd att någon utav skådespelarna ska kliva snett. En del kallar det ”Dramaten sjukan” och visst har Sven-Bertil Taube spelat på just Dramaten. Han tillhör den gamla skolans skådespelare och det måsta jag respektera. Men varför kan inte Hobert respektera karaktären han skapat tillräckligt för att inte göra honom till en ”söt-gammal-gubbe” och bara låta honom vara en gubbe. En gubbe som inte är lite förvirrad och inte provar att röka en joint så att vi kan skratta åt honom.
Jag tycker inte om iden att vi ska skratta åt George, jag vill skratta med George. Vi hade tyckt om honom ändå Hobert! Undantaget är franska Catherine Rouvel. Hon har inte bara till fördel att hon inte är svenska utan även att hon har ett förflutet som skådespelerska för Jean Renoir. Renoir som i sin tur är känd från den ”poetiska realismen” och som föregångare till ”neorealismen” där det naturliga och realistiska hyllas.
Ett annat element som faktiskt är intressant är Jens Fischer bakom kameran. Fotot är välgjort och i varje bild finns någon typ av skönhet. De var längesedan de norrländska skogsplanteringarna och den svenska hösten var så här vacker.
Visst är En enkel till Antibes feelgoodfilmen med stort F och jag tror att det finns en publik, som nödvändigtvis inte alls måsta vara äldre, som kan se bortom ordbajsandet av klyschor. Men för mig blir det för mycket och det blir stopp i toaletten.
Jag förstår inte varför det fanns så många trådar. Sonens skulder, dotterns tid i fängelse, hembiträdets destruktiva förhållande, spöken, hash-rökande-likbilschauffören som extraknäcker i vad som verkar vara ett countryband. Alla måste inte ha en bakgrunds historia och man måste inte förklara allt. Det är som när någon skämtar och sedan dödar skämtet genom att förklara vad det var som gjorde det hela roligt. Jag hade nöjt mig med att man koncentrerat sig på relationen mellan far och barn. Och jag tror helt ärligt att den här filmen fyller ett behov. Det finns säkert människor som får ut något av att se En Enkel Till Antibes. Jag är dock inte en av dem.
Jag är fullt medveten om att det är uttjatat att såga en film bara för att den är svensk, men här lämnas jag inget val.
Läs även andra bloggares åsikter om Sven-Bertil Taube, film, filmrecension, En enkel till Antibes
Hemhjälpen har säkert en själ, men om hon tar saker så stjäl hon. Och ända är inte samma sak som enda…
Hej Jan!
Jag älskar att skriva, men det som tar en timma för dig tar två för mig. Det som kommer enkelt till dig måste jag kämpa för. Jag hann fylla 16 innan jag fick veta att jag hade dyslexi, innan dess kände jag mig bara dålig. Gissa om det var skönt att förstå vad som var fel. Det är människor som du, som tar sig tid att göra sig rolig över andras problem och ger näring till rädsla som håller tillbaka en stor del av befolkningen. Jag har blivit rättad många gånger i och med mitt problem, men det är skillnad på att göra det av välvilja och av illvilja!
(obs! jag har inte kollat stavningen i det här inlägget)