Kulturbloggen möter Milow

Den belgiska singer/songwritern Jonathan Vandenbroeck, som går under artistnamnet Milow, har bland annat uppmärksammats för sina akustiska covers. När Kulturbloggens skribent mötte upp honom på hotellrummet några timmar innan hans uppträdande på Rix FM-festivalen den tjugoandra maj var han på ett avslappnat, nyfiket och spralligt humör.

Hur känns det att komma tillbaka till Sverige?

Det är kul att vara tillbaka med tanke på att jag aldrig kom hit förra året och första gången jag var här var 2009 när jag spelade, förutom på Peace and Love i Borlänge, i Malmö, Göteborg och Stockholm. Eftersom jag har släppt en ny skiva känns det lite som en nystart och jag hoppas att min medverkan i Rix FM-festivalen kommer leda till att många kommer och ser mig när jag spelar på Nalen i oktober. Jag har hört att Nalen är ett fint ställe – senast jag var i Stockholm spelade jag på Lilla Hotellbaren och då var det helt fullsmockat med människor.

Kan du beskriva din nya skiva?

Som titeln North and South avslöjar så är den ständiga rörelsen något som influerat skivan. Efter att jag släppte förra skivan har jag blivit tvungen att anpassa mitt låtskrivande till ett liv på turné. Till en början sköt jag låtskrivandet framför mig men efter några månader när konserterbjudandena fortsatte rulla in insåg jag att det bara var att börja skriva på turnébussen. Det gav mig möjligheten att testa nya låtar på turnén och se publikens reaktioner redan under låtskrivarprocessen.

Reagerade publiken annorlunda i olika länder?

Förutom att till exempel en holländsk publik generellt sett på vissa punkter skiljer sig åt från en spansk så var det inte direkt några skillnader – jag tror att en bra melodi är universell och något som alla kan känna.

Har du några influenser?

Faktiskt en hel del, Gran Turismo av svenska The Cardigans var en av referenserna på nya skivan. Vad jag framför allt gillar med dem är deras känsla för grooves, så jag började experimentera med att blanda in programmerade trummor i min musik. Jag behöver ingen massiv ljudväg – förutom min sång och gitarr räcker det med ett bra groove – fast jag skulle inte säga att min nya skiva är elektronisk, jag ser det snarare som att jag uppdaterat mitt sound en aning.

Ett av mina bästa beslut var att samarbeta med Styrofoam som bland annat arbetat med Death Cab for Cutie tidigare. Det är inget nytt att en singer/songwriter börjar experimentera med den elektroniska genren men många går i fällan att själva försöka sig på att spela instrument de inte behärskar. Jag var hela tiden medveten om mina begränsningar och i slutändan medverkade Styrofoam på sammanlagt tio av elva låtar på skivan.

Fördelen med att vara soloartist är att man kan göra som man vill. I ett band förväntat sig de olika medlemmarna att få spela på alla låtarna men jag har friheten att göra det jag känner för.

Foto: Emma Andersson