Ingen skulle nominera en poet till Fotbollförbundet, skriver Åsa Linderborg på Aftonbladet Kultur:
Det är många som har åsikter om vad kulturjournalistiken ska vara. Starka röster kräver att den ska ”breddas och bli mer lättillgänglig”. Så talar man aldrig om till exempel sport- eller ekonomijournalistik. Sånt ska självklart skrivas av experter för en initierad publik.
Jo, det finns lika många åsikter om vad kultur är som människor, tror jag.
Eftersom jag har erfarenhet av båda områden dristar jag mig att säga att sportjournalistik är en slags kulturjournalistik. Sport är en slags kultur. Fast hur genomkommersialiserad som helst idag. Och det är väl vad många skulle vilja att kulturjournalistiken blev också. Till exempel är det vad de politiker säger, som vill att kulturen ska till hundra procent var självförsörjande.
Kultur är allt människor skapar, men ord, med bilder, med teater, med sport, med mat, med hus, med form …
När människor vill säga något.
När kulturen är som bäst är den också miljoner gånger mer påverkande än något annat. Genom kultur får vi leva oss in i olika sätt att leva. Genom kultur kan vi få vidgade vyer, se saker ur nya synvinklar.
Som en vän till mig som är författare säger: Det är så enormt att få vara författare: jag kan vara med om så mycket, genom de personer var liv jag skildrar lever jag så många olika liv.
Jag skulle kunna skriva hur långt som helst kring detta ämne, men det får bli en annan dag. Nu är jag trött och ska ägna mig åt nöjeskultur ett tag på envägskanalen tv.
Åter till sportjournalistiken, så har den väl misslyckats med att vara den form av kulturjournalistik den skulle kunna vara. Den är inte heller särskilt granskande. Som mest dristar sig dessa herrar (för trots att sportredaktionerna säger sig vilja anställa kvinnor domineras sportjournalistiken av män, oftast i 30-årsåldern) att jaga uppgifter om vilken spelare som ska värvas till vilket lag. Där tävlar redaktionerna att vara först.
Men frågor om vad sporten har för roll i samhället, när ställs den på en sportredaktion?
Kulturjournalistiken däremot domineras inte av någon kategori tror jag. Men den utväxt från kulturjournalistiken som kallas nöjesjournalistik domineras av människor under 30 år.
Jag tycker det skulle vara oerhört spännande om dessa grupper fick byta plats ett par månader. Låt kulturjournalisterna sköta sport- och nöjesbevakningen en period. Och låt sport- och nöjesjournalisterna göra kulturbevakningen ett tag. Det skulle vara väldigt spännande att se hur det blev – och vad dessa grupper kan lära sig av varandras sätt att tackla sitt uppdrag.
Och varför inte gå ett steg till: låt bloggare sköta redaktionerna en period – och försök låta journalisterna blogga på riktigt. Ja, blogga på riktigt och inte bara posta inlägg på den där envägs-kanals-journalistikens variant av bloggande som journalister oftast pysslar med idag när de säger sig blogga.
Andra bloggar om: journalistik, medier, kulturjournalistik, sportjournalistik, Åsa Linderborg
Nu jagar ju inte sportjournalister senaste värvningarna bara för att det är så jäkla kul att göra det. Kommer inte vår tidning med de senaste nyheterna/rapporterar inte vi från varje elitseriematch/skriver inte vi om Zlatans senaste mål… ja, då går läsarna nån annanstans. Men man undrar ju lite över om du överhuvudtaget läser de större tidningarnas sportdelar. Särskilt Linderborgs egen tidning där ju t ex Erik Niva på sporten skriver de bästa ”kultur”-texterna Bladet har. Hans Östeuropa-fascination de senaste månaderna kan vara den bästa svenska bevakningen av den delen av världen i år. Orrhenius på Expressen och sönderkramade Offside-gänget (som i stort sett ingen läser, dock) är andra exempel. Niva, Bank och Wegerup driver blogg ihop, för övrigt.