Det är 25 år sen debuten ”She’s so unusual” slungade den punkiga popprinsessan från Queens upp på topplistorna och gjorde henne till stilförebild världen över. I kväll är Laupers frisyr, om än asymmetrisk, sansad men attityden från 80-talet finns kvar. Hon bjuder på bardiskdans, snurrigt mellansnack på New York-dialekt bredare än Broadway och en röst lika oefterhärmlig nu som då.
Skriver Jenny Seth i Aftonbladet.
Konserten fick betyget 3 där. Konserten var i Berns i Stockholm. Jag kunde inte gå, men det hade varit kul för att återuppliva minnen från 1980-talet.
Jag funderar just på vilken publik det var. Förmodligen fler som ville återuppliva 80-talet. Och som kanske inte är den generation som är mest road av att spela in från konserter och posta till YouTube – för jag har inte hittat ett enda klipp där när jag sökte på Cyndi Lauper och Berns.
Hennes två stora hits: Girls Just Want to Have Fun och Time after Time, finns i i YouTube, men inte tillåtet för bloggar att lägga in i sina inlägg. Också ett tecken på att Cyndi Lauper själv, eller hennes musikbolag, inte förstår hur en artist lanseras idag.
Lite ur pressmeddelandet före konserten:
Med mer än tjugo år i rampljuset och över 25 miljoner sålda album tillhör Cyndi Lauper den exklusiva skara artister som ständigt lyckats attrahera nya generationer av fans. Den 26 oktober uppträder hon på Berns i Stockholm med ett färskt album i bakfickan och av allt att döma har hon fortfarande lika roligt.
Brooklynbönan Cyndi Lauper slog igenom med albumet ”She’s so Unusual” 1983. Med fullträffar som ”Girls Just Want to Have Fun”, ”I Drove All Night” och ”Time After Time” säkrade hon sin plats uppe bland stjärnorna.
I år är hon högaktuell med det berusande dansalbumet ”Bring Ya To The Brink” till vilket hon tagit hjälp av några av den internationella klubbscenens största namn, däribland Basement Jaxx och Dragonette. En stor del av albumet skapades i Sverige där hon samarbetade med bland annat Kleerup (Robyn), Max Martin (Britney Spears, Kelly Clarkson) och Peer Åström (Madonna).
Relaterat: Recension i Svenska Dagbladet
En kompis och hans flickvän gick dit för att lyssna på henne. Efter timmar av väntan och två urusla förband gick dom, förbannade och besvikna.
Uruselt att göra så mot folk som betalar. Många hade gått med dom.
Jag var också tvungen att gå efter 5-6 låtar, men inte för att Cyndi var dålig, utan för att jag inte kunde riskera att missa nattåget hem!
Jag instämmer i kritiken mot den långa väntan, och den dåliga smaken att ha två förband! (varav det ena var mer upptaget av sin attityd än att få publiken i stämning) Så undrar jag också; ska det verkligen behöva ta så lång tid att rigga om mellan varje akt? Då är det än mer idiotiskt att ha två förband, som för övrigt inte nämndes mer än på Berns hemsida, vilket inte alla är intresserade av att lusläsa….
Cyndi Lauper är /var och förblir min stora hjälte, inte bara pga rösten, utan även texterna, modet att gå sin egen väg i musikskapandet och hennes klart humanistiska livsinställning!
Då gjorde det inget att jag fick köra bil 4 timmar för att ta mig till en järnvägsstation bara för att bli placerad på en buss, kliva på tåget efter ytterligare 4 timmar, utan att ha hunnit fika och väl på tåget få besked om att det inte har någon restaurangvagn, men SJ skulle ordna fram något åt oss. (4 kannor kaffe och fikabröd som folk hamstrade…) Väl framme i Stora Staden vågade jag inte äta först, av rädsla att inte hinna fram i tid, eftersom jag inte är speciellt lokalkänd där, så jag ställde mig snällt i kö kl 18 (och blev flyttad hit och dit tillsammans med en liten tapper skara) Till slut blev jag alltså tvungen att gå efter 45 min, men ändå;
På hemvägen kände jag mig trots allt inte besviken!
Cyndis uppträdande bjöd på det jag hoppats och trott!
Hoppas ändå att hon snart återkommer, jag hade väntat på det här sedan jag köpte första skivan (min allra första egna) i 1983, så jag önskar en ny konsert med bättre marknadsföring och information på spelplatsen!
Mvh, Vicky W