Adoption först och främst till för barnens skull

Vad är bästa förhållanden för barn att växa upp med? Därom råder många olika uppfattningar. Är det bästa att det alltid är ett heterosexuellt par?

Livet är inte bara på ett sätt. Ett barn kan växa upp med en ensamstående förälder och ha bra stöd av sin förälder och ett annat barn kan växa upp med två föräldrar som inte alls är mogna för att ta ansvar och vara föräldrar.

Jag har precis sett filmen Juno, som fick så många priser förra året. Den handlar om en 16-årig flicka som blir med barn – och som bestämmer sig för att föda barnet. Den tar upp frågan om adoption också.

Ifall du inte har sett filmen kan jag inte berätta mer utan att det blir en spoiler.

Men när världen ser ut som den gör och många barn växer upp utan föräldrar borde det vara smidigare för människor att kunna adoptera.

Det får förstås inte bli alltför lätt, för barnens skull är det viktigt att en adoption inte görs av en tillfällig känsla utan att den vuxne är redo att ta ansvar. Redo och redo, det är inte alltid en biologisk förälder är redo, men ett adoptivbarn kan ha trauma med sig och de nya föräldrarna måste väljas med omsorg.

Men visst måste ensamstående också kunna få adoptera?

DN berättar att det nu nästan är helt omöjligt för ensamstående att adoptera i Sverige.

Regeringens stopp för svenska adoptioner från Vietnam grusar hoppet för de ensamstående svenskar som vill adoptera barn.

Nu tycker att adoption i första hand är till för att barnen ska få det bra. Det är inte en rättighet att få barn, utan det måste vara bra för barnen. Men ensamstående kan visst vara lämpliga som föräldrar, fast det är klart att om man är två som det fungerar bra med, då har man en styrka i att vara två. Men en ensamstående kan ha ett bra nätverk av vänner, så det kan vara lika bra för ett barn.

Andra bloggar om: film, barn, föräldraskap, Juno, adoption, Vietnam