Verdis Don Carlo på Folkan och Spegeln, men från Metropolitan Opera i New York

Igår kväll (11/12) var det dags för sista utsändningen från Metropolitan Opera i New York. Som vanligt såg jag föreställningen på biografen Spegeln här i Malmö.

Det är inte så många veckor sedan jag såg ”Don Carlos” på GöteborgsOperan och därför såg jag särskilt framemot denna visning.

På GöteborgsOperan svarade makarna Holm för uppsättningen dvs Staffan Valdemar Holm svarade för regin och som vanligt svarade hans fru, Bente Lykke Möller, för kostym och scenografi. Det var en mycket stram och sparsmakad uppsättning, men efter att ha kommit över den värsta chocken så upplevde jag det ändå som en mycket fin upplevelse. För undvikande av missförstånd så bestod inte chocken av den nakne mannen, som skulle föreställa Karl V utan att jag plötsligt upptäckte att jag blev osäker på handlingen i operan, eftersom jag saknade hållpunkter i scenografin.

Metropolitans version som naturligtvis också är en nyinstudering, som den engelske teaterregissören Nicholas Hytner svarade för. Det var hans första operauppdrag, och uppsättningen är en samproduktion med Royal Operahouse Covent Garden i London och Den Ny Opera i Oslo.

Båda uppsättningarna bygger på den version som hade premiär på Parisoperan, 1867, men i italiensk översättning. Det finns tydligen sex versioner av operan, men i programbladet skrivs det inget om vilken version som avses. Vidare var det fem akter i New York, men fyra akter i Göteborg. Det finns tydligen en stor frihet att göra som man vill dvs det är kanske en överenskommelse mellan dirigenten och regissören som avgör vad vi får höra.

Sångarna i New York är internationellt kända stjärnor, åtminstone de i de ledande rollerna, medan GöteborgsOperan presenterade verket med husets egna förmågor, förstärkt med Susanne Resmark, från DKT, som prinsessan Eboli och Fredrik Zetterström, som Rodrigo markisen av Posa.

Dirigenten på GöteborgsOperan var den dynamiske rumänskfödde Christian Badea, medan det i New York var den kanadensiske dirigenten Yannick Nézet-Séquin, totalt okänd för mig och hans läsning av de två första akterna gjorde mig mycket konfunderad, vilket säkert bidrog till den minskande upplevelsen, och först i tredje akten började jag att njuta av Verdis underbart dramatiska musik.

På sångarna kan man kanske inte klaga, men jag känner att jag måste få konstatera att Roberto Alagna inte tillhör mina favorittenorer och det beror i huvudsak på att jag anser att han är mycket ojämn i sitt framförande eller uttryckt på ett annat sätt det går upp och ner. Det kan ju också bero på att jag inte gillar hans toner?

Jag var inte heller särskilt nöjd med varken Marina Poplavska eller Simon Keenlyside, två som jag annars gillar skarpt. Keenlyside visade först i arian strax före han blir skjuten, vilken utomordentlig varm barytonstämma han har. Samma med Poplavskaya som först triumferade i de sista akterna framförallt med sin aria om hur mycket hon älskar och saknar sitt gamla hemland.

Den första som imponerade på mig var prinsessans kammarjungfru Tebaldo och han som sjöng Karl V:s parti, men också Anna Smirnova svarade för en milt uttryckt annorlunda presentation av sin första aria och det blev ju inte sämre av hennes glansnummer ”O Don fatale” och vilken scenisk utstrålning.

Den verkligt stora prestationen anser jag absolut att Ferrucio Furlanetto svarade för i sitt parti som kung Filip. Först den helt fantastisk vackra inledningen av fjärde akt och sedan hans aria där han konstaterar att drottningen inte älskar honom och förmodligen aldrig heller har gjort det. Det var en fantastisk fin upplevelse. En annan höjdpunkt var Eric Halvfarsons parti storinkvisitorn.

Själva uppsättningen med tillhörande scenografi anser jag nog var ganska OK, men enligt min högst subjektiva uppfattning så hade föreställningen nog vunnit på att ha kortats ner. Det hade säkert hade gått alldeles utmärkt att skära i både första och femte akten. Jag upplevde också att detta var ett hantverk av en teaterregissör, men i övrigt så var det bara masscenerna som jag inte heller gillade, men det är nog mer ett kännetecken för Metropolitan Operans något märkliga syn på nödvändigheten av dessa masscener, som förmodligen skall visa att detta är ett operahus som inte skyr några kostnader samtidigt som de tigger pengar av oss operabesökare.

Avslutningsvis kan jag konstatera att skulle jag hamna i situationen att jag hade att välja mellan att se Metropolitan Opera eller GöteborgsOperans version så skulle jag utan tvekan välja den sistnämnde. Absolut!

Så här tyckte min operavän från Lidköping vid Vänern Björn Ekblom:
Metropolitan har som oftast valt, att göra en traditionell uppsättning. Rätt tid och rätt rum, sett med kompositörens och librettistens ögon. Ursprungligen skrevs verket som en s.k. Grand Opera för operan i Paris och det är den versionen man här valt i italiensk översättning. Det är svårt att inte jämföra med den uppsättning som just nu spelas på Göteborgsoperan. Där har man istället valt den förkortade La Scala-versionen från 1884 och dessutom förtätat den så, att musiken får en ännu tydligare roll, än i den amerikanska uppsättningen.
Den kanadensiske dirigenten Yannik Nézet-Séguin ville lyfta fram känslorna i musiken och detta märktes speciellt väl i de intermezzi som finns. En av operans absoluta musikaliska höjdpunkter är annars 3:e aktens andra bild, autodaféscenen, med sina underbara körer. Och Metropolitans stora kör gör verkligen sådan musik rättvisa.
Som alltid, så är det världseliten av sångare som sjunger på Metropolitans scen. Om jag tvingas välja ut en favorit ur denna rollista, så får det bli Marina Poplavskaya, som sjöng Elisabeths roll med en lätt och flödig lyrisk sopranstämma och som dessutom var trovärdig i sin roll. Även basbarytonen Ferruccio Furlanetto som kungen gjorde en oerhört god insats och hans monolog i akt 4, Ella giammai m´amo, drog ner det längsta bifall jag hört för en enskild aria. Jag tillhör inte Roberto Alagnas fanklubb, men måste ändå tillstå, att jag sällan hört honom så bra och tonsäker. Inte förrän tröttheten började slå till i sista akten återföll han i gamla synder, att glida in på höjdtonerna istället för att spika dem säkert. Simon Keenlysides varma och stadiga baryton var som vanligt en njutbar upplevelse. Anna Smirnova, som rolldebuterade som Eboli, hade en kraftfull och dramatisk mezzostämma, som dock kändes lite pressad och ansträngd, jämfört med Poplavskayas naturliga lätthet.
Scenografin var lika stram som dramat och endast kyrkofasaden i akt 3 var kitchigt prålig. Ett sätt att ytterligare understryka Kyrkans oinskränkta makt, t.o.m. över kungen. För mig är hela operan en uppgörelse med religiös fundamentalism. Därför är ju styckets skurk den diaboliske Storinkvisitorn. Den kraftfulle basen Eric Halfvarson gjorde honom verkligen till en oförlåtligt vidrig person i sin religiösa maktfullkomlighet.