Socialdemokraterna har tappat fotfästet. Partiet har förlorat valet två år i rad. I början av december kommer en valberedning att utses som ska vaska fram förslag till ny partiledare som ska väljas på den extra partikongressen i början av 2011. Att S minskat i den ena opinionsundersökningen efter den andra efter valet är inte särskilt konstigt. Det är inte mycket konstruktivt politiskt som presenteras från S när det stormar. Det är enorm turbulens sedan Mona Sahlin meddelade att hon hoppar av som partiledare. Det är för tillfället öppet mål och givetvis har det gett Moderaterna ännu bättre stöd i opinionsmätningarna.
Det är väl ett stålbad som Socialdemokraterna måste igenom. Eller? Behövs Socialdemokraterna längre? Jag tycker det känns som att någon har kidnappat Socialdemokraterna.
Det var så mycket tydligare förr. Människor inom industrin, människor som arbetade på byggen, som målare, byggnadsarbetare, stenhuggare – de gick ihop och bestämde att ingen skulle sälja sitt arbete alltför billigt. Det var samma klassiska situation då som nu:
En liten elitgrupp är chefer och vd:ar: de tar in de stora vinsterna.
En stor grupp är löntagare: de jobbar och sliter och får en liten lönesumma.
Vem ska ha makten över vinsterna och hur ska det fördelas? Det är samma gamla fråga som sysselsatt politikerna i mer än hundra år.
Men det pratas aldrig om sådant från Socialdemokraterna längre. Jag hör mycket lite av detta. Vad beror det på?
Det har hänt något under hundra år: det har vuxit fram en stark övre medelklass som inte tillhör elitgruppen men ändå har det bättre än människorna inom låglöneyrkena. Det har slagit sönder den naturliga solidaritet som fanns. Övre medelklassen känner mer samhörighet med elitgrupperna.
Och det är där vi står nu. Ska Socialdemokraterna värna om övre medelklassen eller alla de grupper som får det sämre på grund av nedmonteringen av arbetsrätten. Sakta men säkert får vi en stor grupp av människor inom låglöneyrken utan fast anställning och med sämre och sämre arbetsvillkor (inom telemarketing, bemanningsföretag, personliga assistenter anställda av riskkapitalföretag).
Det borde ju vara så att dessa grupper, de som jobbar hårt men ändå inte får ut så mycket: de borde vara delaktiga i det som sker inom Socialdemokraterna. Historiskt sett borde dessa grupper vara med och kämpa för att stoppa nedmonteringen av välfärden för en tredjedel.
Men jag hör väldigt lite om detta från S. Och har hört väldigt lite de senaste tio åren. S har mer och mer blivit ett parti för övre medelklassen.
Socialdemokraterna har nu en historisk chans att genomdriva en verklig förnyelse av partiet och visa att det går i takt med dagens informationsvana och fritänkande väljare. Men helt avgörande blir vilken valberedning som utses den 4 december och om den väljer att arbeta öppet eller slutet, skriver fyra medlemmar av det socialdemokratiska nätverket Netroots på DN Debatt.
Det är mycket som är bra och fint formulerat i det Alexandra Einerstam, Sara Gunnerud, Peter Högberg och Johan Westerholm skriver:
Det finns de som säger att den ny valberedningsprocess måste utredas, och att tidsramen för partiledarevalet inte medger en öppen process. Struntprat. Väljare och medlemmar förväntar sig en öppen process redan nu, och den möjligheten måste partiet ta. Det går inte att avvakta resultatet från en tioårig utredning.
Peter Johansson som också är S-bloggare är dock rätt kritisk till deras slutsatser:
”Historisk chans för S att förnya partiet” är rubriken på artikeln.
Synd att de inte tar upp detta viktiga ämne utan koncentrerar sig på den faktor som betyder minst, metoden för val av partiledare. En och annan kommer säkert anse att det är symboliskt viktigt, men personligen avskyr jag symbolhandlingar eftersom de tenderar att ersätta de verkliga åtgärderna, vilka i detta fallet är innehållet i politiken på kort och lång sikt.
Visst har partiledaren betydelse, men han/hon ska vara en naturlig följd av vilka som är partiets medlemmar och vad partiet har för politik.
Debattartikeln tycker jag mest handlar om att de vill ha transparens, mer öppenhet. Ett problem med S har varit att partiet kidnappats av en grupp människor som har gemensam makt och känner varandra och lever i en helt annan värld än de som borde representera.
Och att sedan en hel del beslut tas utan transparens. Jag håller helt med dem om detta.
Det är lite lustigt eller ironiskt. Detta går igenom i många sammanhang inom S. Kanske är det helt enkelt mänskligt, kanske är det så att människor alltid vill ha en inre krets som är gruppens elit. Att de för att genomföra sin agenda (som inte alls behöver vara ond) inte vill ha för många andra som är med och påverkar.
För att vara helt ärlig: det finns en tendens också inom Netroots med 700 rödgröna bloggare att det bildas mindre kretsar som är mycket duktiga på att göra sig hörda. De är jätteduktiga. Så kanske är det så: det är ett naturligt beteende inom S att ha sina inre kretsar. Förmodligen är det likadant inom Moderaterna, Folkpartiet och alla sammanhang där människor har med maktfrågor att göra.
Fast …
Jag tycker inte om sammanhang med maktstrukturer som bygger på dold eller öppen rangordning. Några anses kunna saker så bra att alla inte ska vara delaktiga.
För mig har Socialdemokratin stått för motstånd mot detta, det är vad som för mig ligger i begreppet “allas lika värde”.
Men nu är det tydligt: någon har kidnappat Socialdemokraterna.
S är sjuk, svårt sjuk.
Men om S tynar bort i denna sjukdom: var lugn: de grupper som utnyttjas kommer förr eller senare att gå samman.
Det kommer att komma nya partier som bättre kämpar för dessa grupper eller rättare sagt: de kommer själva att kämpa där.
Du beskriver mest symptom, som att bemanningsföretag ökar, att fler fått det bättre och att ordförandeval inte sker i öppna processer. Allt kokar ner till att “någon” kidnappat socialdemokratin.
Kan det vara utvecklingen?
En annan sak. Att den som jobbar hårt (fysiskt, antar jag du menar) får mindre än den som inte jobbar hårt. Skulle den som hugger skog med yxa per automatik få mer pröjs än den som sitter i en skogsmaskin?
Det är ett utslag av luddigt tänkande som drabbat socialdemokratin, tror snarare det är organisationssenilitet internt och produktivkraftsförändring extern som ligger bakom. Partiet liknar en slags kyrka där man mässar gamla idealistiska föreställningar om en svunnen tid. Och det kvasireligiösa svamlet leder lätt till slutsatser om att “någon” döljer sig i mörkret.
Nej det handlar inte om att hylla den som jobbar fysiskt i förhållande till den som sitter på kontor. De som sitter på telemarketingföretag jobbar på kontor med en telefon, kan få sparken med en timmes varsel, trots att de har anställning. Företagen tjänar bra med pengar, medan de som sitter och ringer har osäkra arbetsförhållanden.
Det handlar om människor som jobbar inom riskkapitalföretag inom exempelvis personliga assistans, där de flesta har mycket osäkra anställningsförhållanden.
Om ett företag gör stora vinster: vem ska vara med och dela på det? Är det alltid bara arbetsgivaren och cheferna som ska få storvinsterna?
Det är vad det handlar om: vem ska få del av vinsterna och vem ska ha bra arbetsmiljö och vem ska ha frihet på sitt arbete?
Varför måste det vara stora klyftor?
Det är frågorna, de klassiska frågorna.
Det handlar inget om man jobbar fysiskt eller inte.
Du har så rätt Rosemari att det sitter några riktigt tråkiga betong(suggor)ornar i toppen av partiet och som mest tycks föra ut högernyliberala mainstreamhalvmesyrer utan att våga sätta ner den socialt demokratiska värderingsgrundfoten. Och som har sina anhängare i bl.a SBL ovan!
Nånstans inom de socialdemokratiska leden finns det säkert flera personer som inte är fegt rädda och ängsligt mittenåtblickande, utan har karisma och kan med glädje och entusiasm föra ut det socialdemokratiska budskapet om mer solidaritet, mer jämlikhet och mer offentligt demokratisk styrning och drift inom välfärdsystemen!
När socialdemokratin sade upp bekanskapen med folkrörelserna så missade man också framväxten av de nya, de ostyriga och vildvuxna organisationer som tog sig av allt från papperslösa flyktingar till kooperativa skolor. (S) förlorade en viktig kontakt med den verklighet som de på något sätt ändå vill representera. I stället så sökte man sig fram mot de av valstrategerna utpekade målgrupperna. Vilket ju i sig uttrycker brist på markkontakt och verklighetsförankring om något. Säg den arbetarkommun som på sin dagordning har den stående punkten Rapport från folkrörelserna.
Tillsammans med slutenheten och oförmåga att prata med folk ger det ju ett intryck av ett bunkerparti och omvänt så blir ju perspektivet från “bunkern” lätt en hotfull bild av att “någon” står och väntar på att få ta mig.
Bilden av kidnapparen är en illussion, självfallet finns hon inte. Sanningen är nog snarare att partiet har blivit en spegellabyrint där förvillade medlemmar famlar runt och tror att det är verkligheten som de ser, vartän de vänder sig. Enda boten är faktiskt transparens.
Jag håller med om mycket som du skriver, att partiet på sätt och vis kuppats, särskilt känns det som något avgörande hände i samband med Palmes död.
Dock vill jag igen precisera att om M avancerar i DN-mätningen, så är det till största delen på bekostnad av allianspartier, medan S-nedgången i hög grad har att göra med S-väljare som (avvaktande?) går till soffan.
Räkna med forna S-väljare som går från soffan till Mp och V om S fortsätter åt höger.
Jag tror att S som ett klarare alternativ som skiljer sig tillräckligt från alliansen skulle kunna hitta ett vinnarrecept. Jag tycker Lena Sommestad har mycket klokt att säga i sammanhanget. Hon har förstås även rätt att i grunden är det inte en fråga om höger eller vänster. I grunden är det fråga om åtskilliga faktorer som talar för att ett mer jämlikt samhälle står bäst rustat att möta framtidens olika utmaningar.
Tillsammans är vi starka och kan möta framtidens utmaningar, överlämnade åt oss själva är det inte så mycket vi kan göra i förhållande till de universella utmaningar framtiden har i sig.
Nuet är bara ett av oändliga landskap. Framtiden hyser en oändlig mängd landskap. Vilka landskap bör vara frånvarande, vilket landskap bör vara närvarande? Hur S svarar på detta kommer att säga mycket om partiet. Vid sidan om det landskapet som är finns alltid en näst intill oändlig mängd frånvarande landskap som på sätt och vis är närvarande i sin frånvaro. S har varit dåligt på att välja landskap den senaste tiden. Ända sättet att vända på detta är att hitta tillbaka till den dialog som tidigare fanns med fack, gräsrötter osv., för att utforma något som utgår från en så stor helhet som möjligt. Det finns en massa kunskaper och insikter, problemet är att partiets elit mer och mer stängt sig inne i en bubbla påtagligt präglad av en nyliberal logik, blivit en del av den samhällets elit som partiet tidigare lyckades utmana.
Jag säger såhär till S: Återta kontakten med den ideologiska ande som gör progressiv samhällsutveckling möjlig, skarpsyntheten i förhållande till samhällets strukturer, eller dö! Återanknyt till och stimulera alla de kunskapskällor som finns i förhållande till att rikta en kritisk blick mot samhället och hitta förändringslösningar, eller dö!
Till M.E: Bra formulerat. Jo, jag tror att när turbulensen lagt sig, en partiledare är klar så kan S börja ta upp kampen. Men det gäller att S blir ett parti för de som inte har den ekonomiska makten. Om S inte är det, då kommer dessa grupper världen över att resa sig ändå. Utan S.
En annan viktig fråga som vi inte får glömma är att stater som USA driver på för att övervaka oss alltmer.
Det är också en stor fara för människor.
Om det “per automatik” är pengarna som skall styra samhällsutvecklingen så är det nog klokast att utbilda sig till skogsmaskinförare.
Men om man väger in att det inte behövs så värst många skogsmaskinförare totalt sätt och att en duktig skogshuggare med yxa gör större nytta där maskinen kanske bara förstör så kan yxmannen också vara värd lite “pröjs” så han klarar sig hyggligt i livet.
Den klassiska socialistretroriken känns rätt förlegad. Inte konstigt med tanke på dess ursprung. Språkbruk baserad på formuleringar som “dags ta upp kampen”, ett parti för de som inte “har den ekonomiska makten” etc imponerar inte på väljare som upplever att de faktiskt har det ganska så bra eller t.o.m. riktigt bra! Eller ser möjligheter att bygga ett bra liv!
Försöket att bygga en oppositionspolitik på att skapa motsatsförhållande och konflikt mellan människor misslyckades. Då ska man väl inte leta en ny politik i samma anda?
Till Gubben: Så du har inte träffat de personliga assistenter som jobbar utan fast anställning, i åratal. Du har inte träffat personliga assistenter som måste jobba 15-timmars pass, eller människor inom telemarketing som kan sägas upp med en timmes varsel? Du lever i din skyddade värld och har inte sett det som händer i samhället idag, med andra ord.
Men självklart har S kidnappats och det har pågått ganska länge. S har kidnappats av vänsterintellektuella, feminister, karriärister och andra grupper som vill åt våra gemensamma resurser.
Tyvärr ger du själv i ditt svar till Gubben 17:05 ett exempel på den brist på fokus som drabbat S. Vinst delningen mellan arbetare och kapital har lite att göra med personliga assistenter och telefonförsäljare. Utsugare som utsugare, antingen slåss du för att de som arbetar ska få mer av det mervärde de skapar eller så slåss du för att (S)taten ska suga ut det som kapitalisterna inte redan lagt beslag på. Det handlar om den där strofen ur Internationalen som S förträngt: “Under skatter vi digna ner”.
Till Per F: Ditt sätt att “resonera” får mig att tänka på republikanera i USA. Det är i sig självt ett tecken, liksom SD:s inträde i Riksdagen, på att S misslyckats med att välja progressivt landskap på sistone. Ser man objektivt på saken inser man att Maragaret Thatcher och Reagan knappast är “vänsterintellektuella, feminister”. Dock är de onekligen “karriärister […] som vill åt våra gemensamma resurser”. Detta eftersom de inte står för en solidarisk politik, utan vill att offentliga pengar i så stor grad som möjligt ska begränsas och därmed att proportionen som går till politiker osv. blir betydligt större + att de gärna tycker om att se sina namn i historieböckerna. I realiteten är förstås Reagan och Thatcher bara två av överklassens alla marionettfigurer.
S har tyvärr, liksom Labour i Storbritannien, inte lyckats stå emot den nyliberala offensiv som Reagan och Thacther representerar. Att det skulle betyda att “S har kidnappats av vänsterintellektuella, feminister, karriärister och andra grupper som vill åt våra gemensamma resurser” känns minst sagt absurt. Samtidigt är sådana uttalanden, liksom SD:s inträde i Riksdagen, en logisk konsekvens av ett S som tappat kontakten med sina rötter, sitt existensberättigande.
Problemet med socialdemokratin är att den lever i en illusion, det samma gäller vänstern. Det syntes i valrörelsen, man talade om att “bevara välfärden”, “försvara den svenska modellen” osv.
Man tycks inte alls ha begripit att det inte finns något kvar att bevara eller försvara. Sverige är i dag inte något välfärdssamhälle. Sverige är inte längre någon blandekonomi. Sverige är absolut ingen sossestat som vi en gång var.
Faktum är att Sverige är ett utav de allra mest privatiserade länderna i Europa. Vi kanske är det allra mest marknadsekonomiska landet. Osäkerheten på den svensk arbetsmarknaden låg för bara tio år sedan på en låg nivå, i de senaste siffror jag sett ligger den i paritet med USA.
Sverige är i dag ett högerland. Vi har fortfarande en stark facklig anslutningsgrad bland lite äldre arbetare, det är riktigt. Men vad gör det när facket sedan länge slutat att ta strid? Jag tror inte ens att facket kommer i håg hur man gör, de fackklubbar som strejkade och slogs under sosseåren blev ju stämplade som olydiga, illojala, kommunister osv. och rensades ut. All kamptradition är borta, nu när den behövs som mest.
Socialdemokratin måste tydligt gå ut och konstatera:
VI HAR FÖRLORAT, det vi byggt upp är som bortblåst, vi har misslyckats med att försvara välfärden, förlåt!
Sen måste vi konstatera att det är inte gäller att sörja utan att organisera sig. Att vi inte har något mer att förlora så att vi därför har allt att vinna.
Vi måste se fördelarna i den eländiga situation vi befinner oss i. Vi är på sätt och vis fria på ett sätt vi inte varit tidigare, det finns i dag inget skäl till att vara hänsynsfull och ta samhällsansvar för ett samhälle som inte längre tillhör oss. Nu gäller det att gå på skoningslös offensiv för att bygga upp ett nytt och bättre Sverige!