Det är mer än etthundra år sedan Umberto Giordanos revolutionsopera, Andrea Chenier senast stod på repertoaren på Kungliga Operan.
Efter att ha sett föreställningen igår så kan jag väl förstå detta långa uppehåll. Musikaliskt var det ingen höjdare om man uttrycker det så. Över huvudtaget är det inte en opera som spelas särskilt ofta på våra breddgrader, även om det inte är mer än ett tiotal år sedan verket sattes upp av Värmlandsoperan i Karlstad och med Lars Cleveman i huvudrollen.
Det är dock ingen dålig opera, men den är lite ojämn och nästan helt i avsaknad av den samtida Puccini´s smäktande och sentimentala tonspråk, och den saknar också Mascagni och Leoncavallo melodiska och djupt berörande musik för att inte nämna Verdis kraftfulla musik. Operan innehåller några utmärkta arior och mest känd är nog Madeleines aria ”La mamma morta” och alla som har sett Ton Hanks i filmen ”Philadelphia” känner säkert igen arian som för övrigt var en av Maria Callas mer kända arior.
Operan innehåller fyra akter och den första akten var nästan slut innan jag hade hunnit sätta mig till rätta i stolen. I genomsnitt tog varje akt mindre än trettio minuter.
Innan föreställningen började var jag tillsammans med Drottningholmteaterns vänner på en introduktion som hölls av Stefan Johansson, ännu så länge chefsdramaturg på Kungliga Operan.
Hans genomgång medverkade till att åtminstone undertecknad lyssnade mer aktivt till både sångare och orkester.
Att märka är att det var andra premiärlaget sjöng dvs inte de som sjöng på radioutsändningen i lördags, men det gjorde ju inte så mycket, eftersom jag redan hade lyssnat på dem.
Det som lockade mitt intresse var att jag var både spänd och nyfiken på scenografin för den kan man ju inte se i radio, även om kommentatorn lyckades väl med att beskriva den.
Såväl den scenografiska lösningen, med den enormt stora guldramen, den läckra kostymprakten. uppfyllde de högt ställda förväntningarna, och tillsammans med den utmärkta koreografin blev det viktiga delar i en fantastisk kväll.
Regissören Dmitri Bertman får också med beröm godkänd, ett betyg som jag dock var tveksam att ge honom för hans uppsättning av Tjajkovskijs Spader Dam.
Den största behållningen svarade dock sångarna för och det började genast alldeles utmärkt med Ola Eliasson, som sjöng Gerards parti. Angela Rotondo som för dagen ersatte den sjuka Katarina Dalayman svarade för en fantastisk prestation, ja det är väl det närmaste man kan komma succé.
Tenoren Gustavo Lopez Manzitti får klart godkänt, men visst hade det varit roligt att få se och höra sir Lars Cleveman i huvudrollen som Andrea Chenier. Mitt i allt ihop hörde vi små korta arior till exempel Gamla Madelon, som sjöngs helt fantastiskt av Ingrid Tobiasson, men det fanns också ett par sådana inslag i både första och andra akten, men jag är inte riktigt säker på sångarnas namn så jag avstår från att nämna dessa.
Orkestern leddes av Pier Giorgio Morandi och även om jag inte räknar musiken till det bästa jag har hört så har jag inga anmärkningar arr rikta varken mot dirigenten eller Kungliga Hovkapellet, tvärtom.
En eloge även till operakören, men de är ju alltid är på topp.
Sammanfattningsvis blev det en fin operaupplevelse och detta beror på de tidigare omnämnda insatserna.
Avslutningsvis kan jag rekommendera föreställningen till alla förstagångsbesökare och särskilt de som av och till har haft funderingar på att göra ett operabesök. Gör slag i saken och gå och se ”Andrea Chenier!
Här kan du läsa mer om Andrea Chenier
Läs även andra bloggares åsikter om Andrea Chenier, revolutionsoperan, Kungliga Operan
[…] Tankarna är publicerade på Kulturbloggen […]