Manus: Margareta Skantze
Regi: Emilie Strandberg
Scenografi- och kostymkonsult: Lisa Hjertén
Koreograf: Katten konstgrupp (Fredrika Byman Moberg och Soledad Howe)
Maskdesign: Elisabeth Wigander
Ljusdesign: Anna Wemmert
Kompositör & Ljuddesign: Anna Maria Engberg
På scen: Amelie Tinnadotter Norrby
Premiär 14/3 2026 hos Göteborgs Dramatiska Teater i Stigbergsliden
Spelas till och med 28/3
I fredags bevistades en sammankomst på Mölndals Bibliotek, närmare bestämt deras boktips. En av böckerna som rekommenderades var kollektivbiografin Ligan av Fatima Bremmer där Elin Wägner förekommer. Titeln anspelar på dennes Norrtullligan om skrivande kvinnor på Klarakvarterens redaktioner i början av förra seklet. Har inte läst nämnda böcker däremot Pennskaftet om den långa rösträttstriden, Ulrika Knutssons monografi Den besvärliga Elin Wägner och för länge sedan lånades av mamma en av författarens novellsamlingar.
I lysande pjäs om Barbro Alving som sågs nyligen på Göteborgs Stadsteater fick vi veta att Bang hade för avsikt att skriva biografi om Wägner. Om jag inte missminner figurerade hon också i Septemberteaterns storstilat ambitiösa Musikalen om Frigga om rösträttsrörelsen som recenserades här. Har som sagt i bagaget flera ingångar till premiären av en monolog som följaktligen handlar om Elin Wägner (1882-1949), författare och journalist, debattör och akademiledamot, radikalpacifist och rösträttskämpe. För att bredda bilden än mer kan det vara värt att påminna om antalet scenkonstverk/ böcker vilka skildrar banbrytande kvinnliga tänkare verksamma första halvan av 1900-talet. Syftar på pionjärer som Ellen Key (ånyo aktuell), Selma Lagerlöf, Ester Blenda Nordström, Barbro Alving och nu Elin Wägner.
2003 publicerade den produktiva dramatikern, regissören och kulturskribenten Margareta Skantze 55 minuter Wägner – en monolog där författaren från Småland berättar om sitt liv, förhållanden till män, maskulinitet och militarism. Det är den schvungfulla monologen vi drabbas av i något bearbetad tappning.
Bland annat har anakronistiska sånger interfolierats. Kulturplattformen Pas De Chat (möjligen regissörens idé) använder sig av betydelsebärande fragment ur euforisk hit med irländska Hozier, cover på Bowies Modern Love med franska sångerskan Zaho de Sagazan och inte minst feministiska radikala swing-bandet Cats And Dinosaurs från Göteborg. Refränger från dessa låtar fastnade. Anna Maria Engberg, vars huvudinstrument tycks vara fiol, står i övrigt för ljuddesign och tillförsel av sound. Understryker i toner vad Elin i skepnad av Amelie Tinnadotter Norrby förklarar för oss. Medveten om sitt rykte om att vara kompromisslös läggs, ofta underhållande, texten ut för oss. Tinnadotter Norrby brer ibland på med att röra sig till musiken, klä om till glittrande charleston-klänning, och därtill förstärka det sagda med perfekt framställd mimik.
Skådespelerskan som tar oss i besittning genom att så totalt förkroppsliga en person, åtminstone alla vilka gör anspråk på att vara intellektuella har viss kännedom om, har arbetat på scener i Jönköping och Borås. Den mångsidiga aktrisen har jag sett sjunga Leonard Cohen, i dramatisering av Lena Anderssons Utan personligt ansvar på Hagateatern samt i flera uppsättningar på Göteborgs Stadsteater (Publiken, Bibeln, Som ni vill ha det, Påklädaren etc.). Då hette hon Thorén. Kuriöst nog föddes hon exakt hundra år efter Elin Wägner, vilket ett pressmeddelande påtalar.
Ensam på scenen i sitt drömprojekt är hon fullkomligt lysande i sin gestaltning, har definitivt vad som krävs för att publiken ska vilja låta sig erövras av hennes intensitet och reflektioner. Regissör Emilie Strandberg har skapat en fängslande rytm med tvära kast, som ger oss en god uppfattning om en komplex, högpresterande person. Och samarbetet med att mejsla fram Wägners personlighet i precisa skiftningar, gradvisa eller abrupta, är en av de stora behållningarna med Elins stora längtan. Ansiktet visar tydligt eller antyder ett brett spektrum av himlastormande känslor. Och sättet hennes rollfigur gör sorti på är värt extra applåder, ska inte avslöjas hur.
Scenografin är sparsmakad men effektiv. Stupade i första världskriget får kors på griffeltavlan och i fonden en appell på röd botten. De staplade och vridbara ihåliga kuberna fångar ens uppmärksamhet. Ser ut att föreställa arkiv eller bokryggar och vissa av dem liknar när de vrids fram dockskåps-interiörer. Höga stapeln refererar till kampen för kvinnlig rösträtt och insamling av stöd.
I programbladet citeras föremålet för monologen: ” Spräng systemet!! Men inte med bomber, utan med kärlekens omvandlande kraft.” Osäker på om cancern som berövade Wägner livet skrivits in i manus. En av de första berörande scenerna behandlar dock döden, minnet av moderns kappa och begravning vid tre års ålder. Fadern tillät inte att hon studerade filosofi eftersom det inte passade flickor, manövrerade sig då istället in i åtrådda kretsar genom att börja som volontär på en tidning. Pjäsens underrubrik lyder: ”Ett pulserande porträtt – en lika sinnlig som frustrerad monolog – om EW, kärleken och sakernas förbannade tillstånd”.
Vi får enligt introduktionen följa med på hennes resa från nonchalerad student till firad författare och andra kvinna invald i Svenska Akademien (pjäsen inleds med radioutsändning av invalet om jag är rätt informerad). Av hennes rika produktion framhålls främst Väckarklockan vars titel hon var missnöjd med. Moralistens principer vägleder, föranleder åtskilliga utfall. Publiken blir till mottagare av hennes åsikter och berättande. Nästan som en stum samtalspartner. Manuset kryddas emellertid med ett uppfriskande grepp, sättet privatlivet påverkar humöret. Wägner ger sin syn på sitt äktenskap med professor John Landquist, snedsprånget med en stilig karl i uniform och förälskelsen i Sigfrid Siwertz. Vid sin sida hade hon en trofast väninna som hon periodvis levde tillsammans med. Kontentan av redogörelsen är att vi lär oss åtskilligt om personen Elin Wägner och får på köpet en fenomenal rolltolkning.
