Av Leos Janacek
Regi: Nicola Raub
Scenograf och kostymdesign: George Souglides
Dirigent: Alejo Pérez
Koreograf: Sara Suneson
Ljusdesign: David Debrinay
GöteborgsOperans kör och extrakör, orkester och statister
I rollerna: Julia Sporsén, Katarina Karnéus, Adam Frandsen, Kjetil Stöa, Ingrid Tobiasson, Mats Almgren, Carolina Sandgren, Ann-Kristin Jones, Kristian Lindroos, Ellen Larsson, Eugenia Babich och Stella Chatzidaki (praktikant)
Premiär 8/3 2026
Spelas till och med 26/3
Leos Janacek (fixar inte att skriva de tecken över några av bokstäverna som ska vara där) levde 1854- 1928 och tillhör de tre tjeckiska kompositörer som blivit kända utanför landets gränser. Tonsättaren var också musikteoretiker, folklorist, publicist och lärare. Påverkad av Dvorak och i än högre grad av landets folkmusik skrev han Jenufa vars urpremiär ägde rum 1904. Blev inte någon omedelbar framgång. Den ska ha varit den näst mest spelade operan i Tjeckoslovakien och ses som mährisk nationalopera. Vidare är den först med ett libretto som bygger på prosa, närmare bestämt en pjäs av kvinnlig dramatiker. Har för egen del uppfattat tonsättaren som mer experimentell än sina nämnda kollegor, fast detta klangrika dramatiska verk i tre akter med egenartat tonspråk är ingen utmanande lyssning. Istället ytterst njutbart komponerat för att illustrera librettots skiftande stämningar, dess laddade scener.
Alldeles inför föreställningen jag ser (12/3) läser jag på i informativa programmet, följer upp dagen efter med dramaturg Göran Gademans essä. Normalt sett bryr jag mig inte så värst mycket om operors ofta skruvade och oerhört sorgliga intriger. En förutsättning för att jag ska ta till mig verket är självfallet förhoppningar om extraordinär kvalitet beträffande musik och framförande infrias, såväl vokala insatserna som orkesterns. Fast i likhet med Peter Grimes, La Boheme, Carmen, Paula af Malmborg Wards nyskrivna opera Mytomania, Madame Butterfly och Herr Arnes penningar blir det extra intressant att studera vad som driver handlingen. Märker att jag till viss del säger emot mig själv. Vidhåller dock att musiken är det väsentligaste, den avgörande komponenten. Uppsättningen av Janufa som gjorts fyra vid fyra tillfällen i Sverige varav en gång tidigare på samma scen, är en hyrproduktion från Greklands Nationalopera.
Jag hade snappat upp att karaktären Jenufa delade samma öde som Kronbruden i Strindbergs drama som setts på Dramaten. De har förhållanden, blir gravida och föder utan att vara gifta. Något som förr i historien ansågs vara en stor skam, syndig gärning som måste föranleda drastiska åtgärder. Vilka konsekvenser få det? Vad ska hända med den nyfödda? Romeo och Julia- problematiken hos Strindberg är hos Janacek utbytt mot ett triangeldrama. Det utspelas i en by i Mähren och de röriga relationer som där råder. Ska inte veckla in mig för mycket i persongalleriets kopplingar till varandra. Föräldralösa Jenufa lever med sin fostermor som strängt månar om henne. Hon är förälskad i den förmögne Steva som äger kvarnen, men som tyvärr är en svekfull och självupptagen suput. Den unga lidelsefulla kvinnan uppvaktas passionerat av Stevas halvbror Laca. Ska man vara petig utstrålar inte Julia Sporséns gestaltning den attraktion som gör att halvbröderna haft känslor för respektive trånar efter Jenufa. Enligt Gademan skildras en värld av starka sociala normer, undertryckta känslor och moraliska gränsdragningar, något vi bevittnar.
Svårt att förklara exakt hur, men att librettot baseras på en pjäs med inbyggda konflikter upprättar en orubblig spänning, gör att man oavbrutet följer med på textskärmarna (svensk och engelsk text) ovanför scen. För övrigt oerhört imponerande av samtliga att sjunga på tjeckiska. Scenografin med gradvisa nedmonteringen av det stora huset i vitt och omgivande skogen markerar en allt större intensitet i uppkomna komplikationer. Ett mått på vilka ansenliga konstnärliga resurser GöteborgsOperan förfogar över är att dess formidabla kör utsmyckad i folkdräkter medverkar sparsamt. Och biroller syns basen Mats Almgren som förnumstig bydomare, sopranen Carolina Sandgren som dennes hustru samt Ann-Kristin Jones i rollen som Karolka. Tre otroligt rutinerade operasångare som medverkat i ett otal uppsättningar på denna scen och på andra håll.
Noterat lovorden i pressrosor från premiären och instämmer i hyllningskören. En kritiker menade att vad Sporsén, Katarina Karnéus (klockerskan) och Ingrid Tobiasson (farmor Byrijovka) presterar kan inte matchas av Kungliga Operan i vår huvudstad. Mycket möjligt att det är en rimlig iakttagelse. Jag saknar kompetens för en dylik jämförelse. De prisade agerande rösterna vilka bedömts vara drottninglika tack vare sina röster och dramatiskt övertygande agerande är fantastiska i arior. Sopranen Julia Sporsén tilldelades välförtjänst Stenastiftelsens Kulturpris i fjol. Mezzosopranen Karnéus är nog den som som allra mest få publiken med sig. Min poäng är att jag ändå vill hävda att tenoren Adam Frandsen som Laca gör dem rangen stridig. Hans bedrift ska verkligen inte negligeras utan lyftas fram.
Helheten är som framgått magnifik. Har sparat en avgörande beståndsdel till sist, en betydelsefull sådan som absolut inte får komma i skymundan. Syftar på vad dirigenten åstadkommit med orkestern. Låter fenomenalt klangrikt och mäktigt om dem. Och partituret de översätter till vidunderlig orkestermusik som understryker librettots textur, har en särdeles spännande personlig prägel vilket Janacek ska kreddas för. Vad som triumfartat skedde i orkesterdiket i perfekt akustik och togs emot av mig från sjunde rad, kan ha varit vad jag exalterades av allra mest. Mitt erkännande åt storartade yrkeskunskapen från dessa orättvist anonyma instrumentalister och vad de är förmögna till unisont.