Maja Sundell
En kväll i soffan
3
Inspelning & Mix: Gustav Davidsson
Varva Records And Music
Releasedatum: 21/2 2025
Fick cd i mitt postfack skickat av artisten eftersom vi har en gemensam länk. Sångerskan och låtskrivaren Maja Sundells bästa väninna heter nämligen Dina Grundberg. Båda gick på Musikhögskolan i Göteborg samtidigt och Maja har gästat på ett par av de gig jag sett med Dina och hennes band. Väninnan har jag överlag varit positivt inställd till, då jag recenserat från konserter och skivdebuten. I skivbolagets marknadsföring av En kväll i soffan framhålls ”lekfulla arr, skicklig improvisation och personligt berättande”. Och det påstås att hon gjort avtryck med en självklar röst. Releasespelningar har genomförts på Unity och i Gatenhielmska huset. Sundell står på tio låtar för samtliga texter och musik bortsett från Kvarteret Oron, vars musik skrivits av ingen mindre än Lars Gullin. Texten av Sundell baseras på romanen med samma titel av Elin Wägner.
Ackompanjerar gör en talang på piano obekant för mig. Denne Samuel Axelsson kompletteras av en rytmsektion jag hört flera gånger var för sig och troligen tillsammans på jazzkrogarna Utopia och Unity. Syftar på batterist Max Johansson och den timide Melker Törnqvist på kontrabas. På Alla mina 60 år gästar duktige Johan Ekeberg på pedal steel.
Erkänner utan omsvep att jag är kräsen vad beträffar att sång oavsett genre. Varför skulle man överhuvudtaget vilja välja bort sådana man anser tillhöra de främsta? Har på sätt och vis skämts bort av vokalister jag lyssnat till live senaste decenniet lite drygt, varav åtskilliga hyllats i recensioner och några av dem har jag haft förmånen att träffa. Spontant framplockade favoriter ur minnet: Janis Siegel, Dianne Reeves, Gregory Porter, Gretchen Parlato, Cyrille Aimee, Deborah Brown, Rigmor Gustafsson, Nina Stemme, Isabella Lundgren, Sofie Asplund, Tommy Körberg, Cecile Mc Lorin Salvant, Lena Willemark, Youn Sun Nah, Margareta Bengtsson, Louise Hoffsten, Samara Joy, Rickie Lee Jones, Ida Sand med flera. Har kanske glömt något självlysande namn, även om råkade vara de uppräknade som utan betänketid poppade upp.
Visa med lokalfärg inleder albumet. Introt från Sundell är högstämt till enbart piano. Vid lyssning uppmärksamt i utmärkta hörlurar hör jag tonfall vilka påminner om mer erfarna kollegor ur nästan samma generation. Lyssnar igen dagen efter från stereons högtalare. Tänker på Lovisa Jennervall, Amanda Ginsburg, Johanna Pettersson, Alicia Lindberg, Sarah Riedel, Sara Aldén, Anna-Maria Nordström och i viss mån Ellen Andersson. Hör spännande öppning, vars lösliga konsistens breder ut sig i olika riktningar. Inte sällan praktiseras oortodox intonation, ett specifikt sätt att frasera vilket avviker mot normen inom jazz. Sundell kan sålunda tillskrivas ett självständigt uttryck, förvisso inte direkt min likör ska erkännas. Blir en utmaning att hänga med i texterna på grund av denna oberäknelighet.
Plus ska sättas för flera personligt utformade texter, vilka vistas bortom problematisk samtid. De är reflekterande, ofta lätt deppiga utan att kommentera den dramatiska tid vi lever i, renons på samtidsmarkörer. En märklig visa av redovisande karaktär betraktar Paris ur ett turistiskt perspektiv. Att kvalitén skiftar på en debut är bara naturligt. Boppigt pulserande titelspår är passande nog albumets höjdpunkt. Här blottar vokalisten frustration, sjunger ypperligt ut hela sitt register.
Helhetsomdömet blir dock att det är väldigt ojämnt. Har två huvudinvändningar. En kväll i soffan saknar granskande öron. Ett bollplank till producent hade fått artisten att inse att hon i omgångar, alltför ymnigt och utan styrsel ägnar sig åt scat-sång. Hade nog också haft synpunkter på de fragmentariska klichéer som staplas i Vårvinden. Efter att i många år recenserat debutanter är detta mitt absolut viktigaste råd. Dristar mig också till att rikta kritik mot mixen. Hävdar att viss obalans råder. De unga männens ackompanjemang hamnar i bakvattnet när allt fokus riktas mot artistens röst. Lyckligtvis finns utrymme inlagt där musikernas färdigheter och fina samspel exponeras. Inte minst Samuel Axelssons talang ska framhållas, hur den demonstreras i väl avvägda stick. En lyckad sekvens inträffar i Jag kan inte göra något i tid. Där övergår nämligen intensivt scattande i trumsolo, utfört av en solid och svängig Max Johansson jag nyligen såg debutera med glans hos Göteborg Jazz Orchestra.
Visst finns fördelar med egna idéer och gott konstnärligt självförtroende. Men Sundell hade tjänat på att också tolka andras visor eller kanske rent av ett par standards. Och jag återkommer till hur förtjust hon är i kantig, osmidig intonation. Utan att behärska musikteori är det för mig som hon excellerar i vokala språng och tonartshöjningar i slingrande, otyglade melodier. En udda stil! Absolut medveten om att detta inte blev den recension Maja Sundell önskade sig. Men en van bedömare måste ju alltid vara uppriktig, inte tumma på sitt oberoende. Finns personligt uttryck och lovande ansatser att bygga vidare på.