
Igår kväll var det tredje gången gillt dvs vi såg Valkyrian för tredje och sista gången i alla fall för denna gång. Vi det var jag och min gode operavän J.Det var en mycket spännande och trevlig upplevelse även om allting inte var perfekt. Men en upplevelse blev det.
Sieglinde sjöngs av Gitta-Maria Sjöberg och Siegmund av Micke Weinius och föreställningen dirigerades av Ralf Weikert en österrikisk dirigent som kanske mest är känd för att dirigera på olika sommarfestivaler som till exempel Salzburg Festivalen. Jag hade hört från olika håll att detta var en tolkning som avvek lite från tidigare uppsättningar. För egen del tyckte jag nog att det gick aningen fortare åtminstone i första akten, men för att vara helt ärlig saknar jag kunskaper att utveckla mitt resonemang, men jag uppfattade det ändå inte som stora förändringar.
Gitta-Maria Sjöberg, svensk sopran från Trollhättan som vanligtvis sjunger på Den Kongelige Opera i Köpenhamn, är en sångerska som jag har hört många gånger och som alltid har som man säger levererat, men i går upplevde jag att hon var aningen svag i konturerna, av och till. Jag tyckte att det gick upp och ner, men totalt sett ändå väl godkänt, men jag kan inte undvika att tänka att om hon hade varit i toppform, som hon var första gången jag hörde henne som Sieglinde på DKT 2005, så hade naturligtvis upplevelsen blivit ännu starkare.
Rachael Tovey, en brittiskfödd frilansande sopran sjöng Brünnhilde. Det var första gången jag hörde henne och jag måste säga att jag blev positivt överraskad av hennes värme och innerlighet. Om man måste säga något mindre positivt så skulle det i så fall vara att hon av och till verkade ha problem med den sceniska gestaltningen, men sången lämnade inte mycket i övrigt att önska.
Som Hunding hörde vi som vanligt Hans-Peter Konig och han är ju alltid bra och gårdagen var inget undantag.
Jag träffade och språkade med Terje Stensvold på Svenska Wagner-sällskapets traditionella julfest i lördags och han lovade mig att han skulle göra sitt bästa även på sista föreställningen. Det var ett löfte som han uppfyllde med råge. I går kväll var han i sitt esse, även om jag fortfarande tycker att han var snäppet bättre när han sjöng mot Caroline Whisnant, som ersatte Katarina Dalayman, när den senare hade blivit sjuk. Hans tolkning av Leb wohl i sista akten tillhör det mest minnesvärda av gårdagens föreställning. Att kunna sjunga på detta sätt vid 66 års ålder är rent av fantastiskt.
Dagen stora överraskning svarade ju ändå Martina Dike för med hennes rolltolkning av Fricka. Jag har ju hört henne tidigare så jag är väl bekant med henne, men igår var hon helt fantastisk. Hennes framförande igår kväll hör till det bästa jag har hört i wagnersammanhang över årens lopp. Av slutapplåderna att döma var jag inte ensam om den bedömningen. Tvärtom!
Ett stort plus vill jag också ge till valkyriorna och igår kväll upplevde jag att de var bättre än förr, även om jag därmed inte vill ha sagt att de har varit dåliga tidigare. Men när det mesta stämmer så blir allting bättre som helhet. Det är i varje min bestämda uppfattning.
Kungliga Hovkapellet svarade som vanligt för en alldeles utmärkt prestation även om jag egentligen inte anser att Ralf Weikert var bättre än Gregor Bühl.
De som brukar läsa mina tankar och funderingar om mina operabesök vet att jag har varit kritisk mot framförallt scenografin och det beror naturligtvis i grunden på att jag inte har fantasi eller rättare sagt har haft tillräcklig fantasi till att självständigt dra rätta slutsatser. En orsak till detta kan ju bero på att jag inte har haft möjlighet att vara med på en genomgång med regissör och scenografi och övriga ansvariga för produktionen.
Orsaken till detta är ju helt enkelt att det är ganska kostbart att åka från Malmö till kungliga huvudstaden för att vara med på en introduktion av verket. Rent allmänt tycker jag annars att det är mycket viktigt att förbereda sig väl inför ett operabesök. Man får väsentligt mer ut av upplevelsen om man kommer dit väl förberedd. Då menar jag kanske inte så mycket det musikaliska; för musiken är jag väl bekant med till alla operor, som jag ser, särskilt som jag har sett och hört de flesta verken både en och två gånger, ibland upp till tio gånger. Men även om jag känner till musiken så vet jag ju inte vad regissören har haft för tankar om verket och i vilken tidsperiod man har bestämt att placera verket. Detta blir särskilt viktigt eftersom scenografen kanske oftast gör scenografi och dekor utifrån regissörens tankar, även om det naturligtvis kan vara något som man gör i samarbete med varandra.
Det enda problemet som jag kan ha är när det gäller moderna och helt nya operor, men det är nog något som jag delar med den övriga publiken.
Detta hade man lätt kunnat råda bot på genom att helt enkelt skriva något om framförallt scenografens tankar i programbladet och det är något som jag hoppas vi kommer att få vara med om i fortsättningen.
När det gäller scenografin specifikt till KO uppsättning av Valkyrian har jag störts framförallt av det långa köksbordet i första akten, men framförallt av biljardbordet i andra akten samt tredje aktens film som skall rekonstruera valkyriornas ritt till Valhall.
I går kväll var alla dessa tveksamheter som bortblåsta, men det är kanske så att jag behöver tre visningar för att åtminstone börja förstå upplägget. I går kunde jag både förstå och förklara köksbordet i första akten och detta på grund av att man hade dolt Nothing under bordet. Vad det gäller biljardbordet så accepterar jag detta till fullo nu eftersom jag tycker att det är självklart att detta behövs för att förstärka och förtydliga Wotans totala ointresse för sin hustru, Frickas klagolåt över det allmänna fördärvet eller rättare sagt att ett syskonpar har en sexuell relation med varandra.
De konstgjorda utseendet på hästarna som springer förbi har jag inte riktigt klart för mig, men det är ju ändå en detalj i det hela, som ju mest består av helt underbar musik i nästan fyra timmar.
Det här är naturligtvis bara mina helt egna funderingar och de är inte fullständiga och det behöver ju inte vara rätt, men inte desto mindre så tror jag att det är bra nära, men givetvis har vi ju alla våra egna förklaringar till skeendet.
Sammanfattningsvis kan jag sammanfatta gårdagens föresällning var en verklig upplevelse och att den definitivt tillhör en av de bättre, men personligen tycker jag nog att GöteborgsOperans s.k. Abenius-uppsättning, med Annalena Persson och Jan Kyhle var strået vassare, men jag tillhör definitivt den skara som kommer att längta efter att få se denna uppsättning ytterligare fler gånger. Till dess får jag leva på minnet av gårdagens starka upplevelse.
Avslutningsvis tycker jag att du skall läsa min operabloggskollegas tankar om samma föreställning:
[…] Jag har skrivit om besöket på Kungliga Operan igår kväll och inlägget finns att läsa på Kulturbloggen […]