I Förlångtbortaland
Av och med Carl-Einar Häckner
Ljudtekniker: ”Otto”
Producent: Emelie N Hagman
Spelas till och med 11/12 2021 på Aftonstjärnan, Hisingen Göteborg
52-åringen uppväxt i Gårdsten utgör jämte den än mer spektakuläre Joe Labero landets mest kända magiker. Han har turnerat inte bara i Sverige. Upplyser i I Förlångtbortaland, att han tackat nej till medverkan i Las Vegas. I över tjugo år har han drivit sin varieté på Liseberg under semestermånaden. Den kännetecknas av fantastiska ofta lite äckliga trick, högt tempo, gästande cirkusartister från när och fjärran samt ett svänggäng till kapell (av vilka jag träffat samtliga) under ledning av Bernt Andersson. På Aftonstjärnan tar däremot Carl-Einar Häckner hand om allt själv.
Föreställningen är delvis en konsekvens av att verktygslådan innehåller betydligt fler ingredienser, än trolleri på hög nivå. En snabb översikt av en karriär som belönats med minst tre ansenliga stipendier, visar att fyra skivor och sju böcker (flertalet samlingar) utgivits. Vidare noteras roller i film och teveserier samt egna varietéer i SVT, vars fortlevnad garanterats genom försäljning av dvd. Under flera år utgjorde Häckner ett populärt inslag i Björnes magasin. Var dessutom med i uppföljare till Albert & Herbert. Allom bekant att humor genomsyrar det mesta han gör på scen, varför man med fog kan kan sätta etiketten komiker på hans visitkort, jämte magiker.
Majoriteten följare känner förmodligen till att Häckner skriver krönikor i Göteborgs-Posten. Förmodligen färre personer har koll på att LO och fackförbundspress anlitat honom i tjugo år, vilket avspeglas i hans närvaro i deras montrar under Bok & Biblioteksmässan. En av alla de krönikor han knåpat ihop för Dagens Arbete – Industriarbetarnas tidning – förekommer i föreställningen. (Vet av egen erfarenhet att arvodena varit större i fackliga tidningar än i dagspress.) Rubriken på krönikan han på sitt speciella vis idkar högläsning ur, lyder Reclaima dina drömmar. Det ack så typiska temat lyder: ”Livet kom emellan”.
Den nyskrivna föreställningen sägs handla om drömmar. Trolleri, visor och spontanistisk (troligen noga planerad) humor uppges vara showens huvudsakliga beståndsdelar. Inklusive paus roas vi hjärtligt i två och en halv timme. Tiden går förunderligt fort. Märker fyra sidor vilka symboliskt bildar den tavelram ur vilken enmansartisten ett par gånger gör entré. Syftar på lika oförklarlig som förvillande magi, dråplig humor i uppbyggnadsfaser och mellanspel, självreflekterande storytelling främst inriktad på hur passionen för trolleri började samt livsavgörande funderingar.
Efter kabaré-artad ”umpa-bumpa” intro berättas om den lilla pojkens uppväxt i en släkt, präglad av fascination för det övernaturliga. Den storögt iakttagande pojken fastnade tidigt, trots farmors (astrolog med mera) ideliga misslyckanden. Monologen får oss direkt att skratta, leder fram till den första av en rad magiska nummer. Vad som börjar med såpbubblor ur en svart handväska och ”förflyttning” av föremål instoppade i metallkoner, kulminerar i andra akten med att bokstavligt talat vasst oralt nummer binds samman. Fullständigt omöjligt att förstå hur han lyckas manipulera oss. Blir lika konfunderad och häpen över trolleri kring kort i kortlekar och kubens färgfält, efter att personer ur publiken deltagit. Obegripliga visuella under sker på scen inför ett nästan fullsatt Aftonstjärnan (var på plats 30/10). En minst sagt fingerfärdig demonstration av hur mynt flyttas, påvisar vilken enorm finmotorik som krävs för att ens ha rimlig chans att greja något av Häckners trick.
Mästerligt kombinerar Häckner sitt virtuosa artisteri med situationskomik, tilltrasslade transportsträckor, vars moment erbjuder åtskilliga tillfällen till skrattexplosioner. Förtjust förställer göteborgaren rösten i flera av dessa kalkylerade intermezzon, vilket gör scenerna ännu roligare. Påminner här han om humorkollegor från samma stad: särskilt Peter Apelgren och Claes Malmberg. Mitt grundtips är att sannolika förebilder ingående studerats vad beträffar att skenbart ställa till det för sig, med krånglande gitarrstativ för att illustrera med en av de festliga incidenterna. Tänker på Gösta Ekmans Papphammar-figur, Chaplin och Tommy Cooper, han med fez. Att få publiken osäker genom att ge sken av vacklande förmåga är ett vinnande koncept. Vad som ska föreställa misslyckade försök, är antagligen nio gånger av tio högst medveten estetik, till för att hålla åskådaren andlös av spänning. En hållning som får oss att applådera desto mer för varje gång han lyckas, varje gång ett trick funkar. I en scen dras estetiken till sin spets. Vad står egentligen i manus? Olika perspektiv bollas tacksamt i ett par dramatiskt laddade dockteatersketcher.
Några visor framförs till ackompanjemang av akustisk gitarr. Förvisso fyndigt formulerade sådana. Men ånyo får jag för mig att Häckners avsikt är att göra oss osäkra. Är framtoningen seriös eller ironiskt hållen? Känns som en drift med den äkthet som trubadur Cornelis utstrålade, även om denne inte var humorbefriad. En smaksak om de musikaliska inslagen generellt ska anses taffliga eller finstämt sårbara. I några episoder laddas det upp med beatbox-samplingar, vilket ljudteknikern får direktiv om. Därtill leks det med rytmer inprogrammerade på keyboard. Häckner tar farväl med en låt på elpiano, där man definitivt inte svävar i ovisshet om att framförandet kommer från hjärtat. Utdelar då boost till var och en av oss jämte förhoppningen att vi ska tro på varandra.. Klokt sista inslag att få med sig hem i en mörk tid.
Häckner har skrivit mycket som blivit publicerat separat inklusive dikter (undrar hur många som läst). Poängen är att han insett att han har en plattform, vilket avspeglas glimtvis i nya föreställningen. Ett par monologer äger en filosofisk udd. Apropå drömmar bör dessa rimligen ha överträffats för någon som fick sin första trollerilåda vid sex års ålder. Devisen ”tänk inte på det” blir till ett skojfriskt mantra. I Förlångtbortaland frågas både hur det ska gå med Blåvitt och Kina. Titelsången är en mix av substans och nonsens. I finalen på klaviatur förmedlas invävt ett par anspelningar på hotfulla tendenser i samhället, en välkommen kommenterande dimension.
Somligt kan framstå som oförenligt. På något märkligt vis fogas dock allt i spretiga I Förlångtbortaland samman, bildar ett säreget universum av ofattbara händelser, musik, humor och relevanta tankar. Återvändandet till barndomens naiva drömmar sker med den mognes blick. Underhållaren Carl-Einar Häckner verkar vara i sitt livs form. Och publiken ger givetvis vederbörlig respons.