Det är sorgligt, det är bedrövligt hur den svenska filmdistributören SF, Svensk Filmindustri, står i en klass för sig i sitt förakt mot risken för filmkritiker att bli smittade av covid-19.
Mer än 9.000 invånare i Sverige har i skrivande stund avlidit med covid-19. Denna pandemi som drabbat världen har drabbat Sverige hårt. Och det är anmärkningsvärt att av alla filmdistributörer som levererar film till svenska biografer är SF den enda som inte låter kritiker få möjlighet att recensera film online. För att se deras pressvisningar måste kritiker ta sig till biografen. Att sitta i en salong och byta luft i två timmar innebär en viss risk för smitta, utan tvekan. Men det handlar ju inte bara om att dela vistelse i lokal. Den som ska recensera ska ta sig till salongen, ofta med kommunala färdmedel. Det har vi fått många bevis för att trängseln varit stor ofta på både bussar, tunnelbana, spårvagn och tåg.
Hur kommer det sig att just den svenska SF inte tar hänsyn till risken för smitta? Till och med de stora amerikanska bolagen som är stenhårda i sin kamp mot piratkopiering har gjort det möjligt för filmkritiker att recensera online. De har ofta haft stor säkerhet kring möjligheten att se filmer online för att recensera, men det har fungerat. Varför envisar SF med att inte ge svenska filmkritiker möjlighet att utföra sitt jobb utan risk för smitta?
Regeringen och Folkhälsomyndigheten har varit hur tydliga som helst med att de som kan jobba hemifrån ska göra det. Nu är förstås den som arrangerar pressvisningen inte arbetsgivare åt filmkritiker men de har trots allt ett stort inflytande över arbetsmiljön för kritiker.
Jag har en tanke om att det kan vara något speciellt med den svenska inställningen. Något som genomsyrat våra myndigheter under pandemin. Det tog många månader innan Folkhälsomyndigheten ansåg att den som arbetar inom äldrevården och möter smittade bör kunna ha tillgång till skyddsutrustning. Det är verkligen skrämmande att det inte var något som Folkhälsomyndigheten rekommenderade från början.
Att Sverige sticker ut bland de skandinaviska länderna med dödstal som är många, många gånger större i förhållande till folkmängd än våra nordiska grannländer har självklart med våra strategi att göra. Stadsepidemiolog Anders Tegnell har gjort många försök att bortförklara skillnaderna. Vi har fått höra att vi har många invandrare än våra grannländer, vi har fått höra att inga andra länder kan räkna så bra som (vilket är skrämmande osant då Sverige är det enda land i Europa som inte klarade av att föra statistik under jul- och nyårshelgerna). Vi har fått höra av Tegnell att vi har många fler trångbodda. Bortförklaringarna är många. Den enkla förklaringen är troligen vår strategi som bland annat innebar att inte rekommendera skyddsutrustning åt personal på äldreboenden och att vi rustat ned vår tillgång till skyddsutrustning. Givetvis har det säkert också påverkat att de andra länderna stängde landet på ett helt annat sätt. I Norge måste de som kommer från exempelvis Storbritannien testas. När den nya, förmodligen smittsammare mutationen, från Storbritannien dök upp litade Folkhälsomyndigheten helt på att de som kommer därifrån inte smittar på bussar eller i taxibilar och så vidare. Det är som att svenska myndigheter inte riktigt på fullt allvar kan ta till sig att pandemin finns. Det är som om Sverige varit skyddat så länge från många svårigheter att dess myndigheter blivit handlingsförlamade.
Bedrövligt är det också att distributörer av den svenskregisserade skräckfilmen Andra sidan inte heller respekterade filmkritikers rätt till skydd mot smittorisken.
Jag kan inte låta bli att se paralleller mellan hur senfärdiga svenska myndigheter och i synnerhet Folkhälsomyndigheten varit i att se allvaret i smittan av covid-19 och hur SF hanterar situationen.
Dan Eliasson, tidigare chefen för MSB, fick avgå då han visade det dåliga omdömet att som chef för en av våra ledande myndigheter i krisstrategin reste till Kanarieöarna. Ändå finns det inget förbud mot att resa dit. Jag kan förstå att han som chef för denna myndighet bör föregå med gott exempel. Men är det inte likadant med Folkhälsomyndigheten? De har varit extremt senfärdiga med att rekommendera skyddsutrustning, extremt sena med att rekommendera munskydd när man inte kan hålla avstånd. Då blir väl följden att företag som SF inte bryr sig om att erbjuda filmkritiker en smittofri miljö. Det är som kollektivtrafikens ägare nu i dagarna förklarat att de inte tänker avvisa någon utan munskydd, trots att myndigheterna sagt att munskydd ska gälla under rusningstimmarna. Så någonstans brister det i det svenska systemet.
Och jag är verkligen besviken på SF.