Antologi för en flerspråkig scenkonst
Redaktörer: Anna Haglund, Annica Styrke, Karin Wiklund
Utgivningsdatum 2020-01-01
Förlag Johanssons pelargoner och dans
ISBN 9789151941240
Då teatrarna i Sverige sakta börjar öppna för föreställningar för publik, fast med begränsat antal i publiken, känns denna antologi som viktig att ta upp och fundera kring och låta de frågor den ställer komma till tals och få oss att diskutera kring.
Bokens redaktörer beskriver dess syfte:
Flerspråkighet är en del av Sveriges historia, samtid och framtid. Vi tror att en scenkonst som speglar den verkligheten, och som använder flerspråkighet som konstnärlig utgångspunkt, kan rucka på exkluderande normer – inte bara inom scenkonsten, utan även i samhället i stort.
I antologin finns flera intressanta artiklar som tar upp frågor och tankar och förslag kring språk, flerspråkighet, scenkonst, kropp och makt. De som medverkar i boken är koreografer, sociolingvister, pedagoger, psykologiforskare, dramatiker, aktivister, översättare, filosofer, regissörer med flera. Bokens redaktion har som ambition med boken att öka intresset för den flerspråkiga scenkonst som finns och uppmuntra fler scenkonstnärer att arbeta flerspråkigt.
För mig var det här en bok som är svår att ”recensera”. Vilket jag inte heller gör. Många olika tankar far runt inom mig när jag läser den och jag funderar vidare, vilket jag tänker är det viktigaste med antologin.
Hur flerspråkigt är Sverige? I vissa områden i Sverige bor många som immigrerat till Sverige och där finns arabiska, finska, urdu, farsi, spanska, kinesiska med flera språk. I framför allt norra delen av Sverige har vi samisk urbefolkning. Att öppna upp för möjligheter för människor med olika språk att ta till sig teater hoppas jag denna antologin kan medverka till. Samtidigt tänker jag på en debatt som fördes mycket mer för trettio år sedan, om klassfrågan och kultur, att medelklassens barn både tar sig in lättare och smidigare inom kultursektorn än arbetarklassen, att medelklassen har ett helt annat självförtroende. Vart tog den diskussionen vägen? Den diskussionen kan givetvis vara en del i diskussionen kring flerspråkighet, men inte nödvändigtvis. Vilka grupper med annan språkbakgrund än svensk tar sig in i kultursektorn?
Den ena aspekten är att göra scenkonst tillgänglig, intressant och tilldragande för människor från olika bakgrund – den andra aspekten är att få människor från olika bakrund att kunna ta sig in till yrken inom scenkonst och kultursektorn.
Diskussionen måste få fart. Nu när det är start för höstens säsong på svenska teatrar kommer det att vara med en begränsad publik – så det blir väl ännu svårare att få nya grupper till teatersalongerna i höst.