Filmen Tully med Oscarsbelönade Charlize Theron i huvudrollen hade premiär på Sundance Film Festival den 23 januari i år och beskrivs som en mörk komedi. Historien som är regisserad av Jason Reitman – som bland annat står bakom filmer som Up in the Air, Thank you for smoking och hipsterhiten Juno – kretsar kring Tully trebarnsmamman Marlo som spelas av en övertygande Charlize Theron.
Som tittare slängs vi på ett direkt sätt in i Marlos kaotiska tillvaro. Med två små barn – varav ett verkar lida av funktionsnedsättning liknande Aspergers (uttalas aldrig i filmen men kan anas mellan raderna) och ett på väg har Marlo minst sagt fullt upp. I scener som växlar mellan hämtningar och lämningar av barn, matlagning, hushållssysslor, möten med besvärlig skolpersonal och graviditetskrämpor får vi på ett närgånget sätt se Marlo kämpa med det som klichéartat kallas livspusslet. För tittaren som på ett ohämmat, naket och ofiltrerat sätt får följa Marlos samtliga steg känns hon mest trött. Maken Drew som på ett trovärdigt sätt spelas av skådespelaren Ron Wilkinson tar minst lika mycket birollen i sin egen familj som skådisen gör i filmen. Sitt goda hjärta och sina välvilliga intentioner till trots, verkar han nära något slags videospelsberoende. Han uppfattas i större delen av filmen som frånkopplad – inte bara från sitt egna emotionella liv men även från Marlos och barnens.
I takt med att handlingen fortskrider föder Marlo sitt tredje barn, en flicka som får namnet Mia. Här någonstans kulminerar huvudpersonens trötthet och livsångest på ett sätt som nästan känns plågsamt för tittaren att bevittna. Theron som inte sällan brukar se slank, fräsch och gudinnelik ut på bioduken, går i större delen av filmen runt med överskottskilon, fläckiga mjukiskläder och en grå och glåmig uppsyn. Något som får tittaren att relatera till, och sympatisera med hennes stökiga tillvaro.
Efter ett antal sömnlösa nätter bestämmer sig Marlo – på sin förmögna brors inrådan som erbjuder sig att betala – att anlita en nattsköterska. Tittaren introduceras i mitten av filmen därmed för Tully, en livlig, energisk och empatisk kvinna i övre 20-årsåldern som kommer in som en virvelvind i Marlos liv och till hennes räddning. Tullys tar över ansvaret för spädbarnet Mia nattetid så att Marlo kan få den välförtjänta vila hon så desperat behöver. Det är en roll som Tully behärskar med briljans. Hennes förmåga att knyta an till Mia och på ett självklart och chosefritt sätt ge familjen stöd skildras med värme och autenticitet. Med tiden djupnar bandet inte bara mellan Tully och Mia utan även mellan Tully och Marlo.
I samtalen mellan de två kvinnliga huvudkaraktärerna finns en slags okonstlad intimitet och autenticitet som gör att hela filmen lyfter. Tittaren får se Marlo lysa upp i vänskapen med Tully, samt skönja spår av den person hon en gång var, innan diskberg och familjeansvar. Handlingen tar mot slutet en oanad vändning när Tully, efter en viss tid bestämmer sig för att lämna familjen.
Det som gör Tully till en av årets mest sevärda filmer är främst dess befriande sätt att porträttera kvinnor på. Filmen väjer inte för att skildra Theron på ett sätt som vare sig är insmickrande eller glamoriserat. Det verkliga livet är fullt av kvinnor som inte passar in i ett förenklat och typiskt ”feminint” narrativ, såsom Malin Pettersson den 32-åriga piloten som delar sitt liv på Instagram med mer än 100 000 följare, eller svenska pokerdrottningen Emma Wikberg som slagit igenom inom ett klassiskt mansdominerat område. Förhoppningsvis inser Hollywood så småningom (i fler filmer än Tully) värdet i att berätta mångbottnade historier om kvinnor för kvinnor.
Avslutningsvis är en stor vinning med filmen dess ärliga skildring av familjeliv. Eller rättare sagt det familjeliv som pågår bakom kameran och som sällan visas upp på föräldrarmagasinens glansiga omslag. Reitman problematiserar kring begreppen föräldraskap och moderskap. Blir livet verkligen bättre efter barn? Är kärnfamiljen något man nödvändigtvis trivs i – existerar den ens? Kan man vara en dedikerad kärleksfull mor utan att hamna i den så kallade kvinnofällan. Se filmen – om inte annat för en givande diskussion långt efter att lamporna i biosalongen tänts.