Peter Birgerstam
11/8 2018
Thåström
5
Med nuvarande material har Thåström gjort segertåg, turnerat både inomhus och utomhus. Jag skrev här om premiären i Göteborg i höstas. Vad som avviker mest jämfört med den överkörningen är akustiken. Blev euforisk av hur väl man hörde respektive musikers instrument på WOW. Betoningen på konstnärligt syftande, ofta berättande, rock, i perfekt anpassat ljud var en hälsosam njutning.
Har tidigare ifrågasatt behovet av att föra in ytterligare en musiker i det väloljade bandet (Mikael Nilzén som varit med i omgångar). Denna gång finns dock inget att erinra mot detta grepp, tvärtom. Blir väldigt skevt när den helt avgörande framgångsfaktorn negligeras. Visst, Thåström är karismatisk, en vass låtskrivare och betvingande sångare. Men utan ett fantastiskt band och målmedvetna medarbetare hade han knappast haft samma framgång, även om den oöverträffade positionen kanske hade uppnåtts ändå.
De frilansande musikerna ingår i andra stora sammanhang, driver egna karriärer. Vilka åsyftas? Jo, Pelle Ossler på gitarr med sju egna utgivningar på meritlistan, Anders Hernestam från Weeping Willows på trummor, genreöverskridande basisten Ulf ”Rockis” Ivarsson och på syntar/keyboards märks Niklas Hellberg och nämnde Mikael Nilzén. Musikerna har lirat med Thåström i en följd av år. Samspel och rutin gör dem till en härligt fungerande enhet när komponenterna faller på plats, vilket skedde i ett Slottsskogen drabbat av värsta tänkbara scenario vädermässigt. Pelle Osslers gnistrande solon i all ära. Om kollektivet måste rangordnas, hamnar Ivarsson i vinnarhålet. Där jag stod i folkhavet under min sista konsert och kämpade mot stelhet och trötthet, blev hans läckra basgångar ett motmedel. För att härma språkbruket från glada, coola kids, var det ”fett najs” att urskilja hans delikata spel.
Peter Birgerstam
Thåström är med rätta en ikon som inte stannat upp. Han vill vidare trots alla bedrifter, fortsätter utveckla låtskrivandet. Pimme har kvar precis lagom mycket fragment från det depressiva industri-experimenterandet för cirka femton år sedan. Texterna är ofta episka betraktelser, till och med nostalgiskt färgade. Det uppkäftiga och subversiva får stå tillbaka. I sitt sätt att berätta anekdotiskt och sjunga med emfas, kan han definitivt matcha Nick Cave (inte sett live tyvärr). Han inleder med Körkarlen och Blusen I Malmö. Näst sist levereras en mäktig version av Alla vill till himlen. Titlarna Old Point Bar, Fanfanfan, Jag är en idiot, Beväpna dig med vingar samt Kort biografi över litet testamente utgjorde ess i ett program utan svaga punkter. Mer ingående iakttagelser och omdömen finns inte att tillgå, då anteckningar saknas på grund av vädret. En avslutande fundering: Hur stora skulle Thåström och hans band vara i utlandet om Stockholms, och hela landets stolthet, sjöng på engelska? Vilken status skulle de erkännas? I ett mycket fördelaktigt ljud serveras vi i hällregnet – som frontmannen helt låter bli att kommentera – en strålande konsert, i paritet med vad som presterades på Skeppsholmen 2015.
WOW dag 3: Hörde andra hälften av utåtriktade, osedvanligt tillgängliga, Kamasi Washington med virtuost band, Lyssnade 15-20 minuter på Fleet Foxes, lo-fi bandet som blev händelselöst i längden, satte mig på Höjden och hörde samtal om teveserier och förändrat kulturbeteende, omslöts av global dansmusik av DJs, åt asiatiskt på Villa Belparc, pustade ut genom att hänga med fotografen och den korta stund jag lyssnade på sprudlande Arcade Fire från Canada gav mersmak.
Peter Birgerstam