1-5/8 2018
Ystad med omnejd
Ingår i Europe For Festivals (Remarkable Festival) och Five Star Festivals
Konstnär Angelica Wiik
När jag studerade programmet blev min konklusion, att här fanns inget jag skulle gråta för att ha missat. Tillbaka från Österlen måste omdömet väsentligt modifieras. Jag är lycklig över att fått genomföra en musikalisk överdosering, vilket betyder över 25 konserter på mindre än fem dygn. För nionde året arrangerades denna magnifika musikfest, vars konstnärlige ledare Jan Lundgren är värd alla upptänkliga lovord. Hur han klarar att presentera majoriteten akter, när han samtidigt är ansvarig för egna lysande spelningar är och förblir en gåta. Hans kontaktnät, 120 uppoffrande volontärer, geografiska läget, finansiella lösningar i form av sponsorer/ kulturstöd, fina ljudanläggningar, tillräckligt antal scener av varierande storlek samt närmare elvatusen biljetter. Listade faktorer är avgörande för att framgången vidmakthålls, vilket avspeglas i biljettförsäljningen som hamnade på drygt 10 600. Bland oss nyfikna musikälskare frodades en mycket positiv stämning. Har varit på åtskilliga festivaler, både som vanlig publik och ackrediterad press. Kan inte erinra mig att service, logistik och programplanering fungerat lika förträffligt någon annanstans. Otroligt hur väl inarbetad organisationen är. Det strulade aldrig. Inte undra på att Grammy-belönade världsartister känner sig välkomnade. festivalen har rättmätigt mycket högt anseende. I arrangörernas matkö stod förresten vid ett tillfälle, precis bakom mig, ingen mindre än Lizz Wright. Inte utan att man blev en smula exalterad och starstruck.
Foto Kenny Fransson
Bodde centralt på lägenhetshotell. Med avbrott för mat och fika blev det ideliga cykeltransporter bland mestadels pittoresk bebyggelse, till olika spelställen från förmiddag till sena kvällen, vilket innebar att konserter på några mils avstånd i Löderup fick prioriteras bort. Konserter hölls på två charmiga innergårdar under bar himmel (ingen nederbörd detta år), i två fina kyrkor, på stadens imponerande konstmuseum, vid lyxiga Saltsjöbad och på relativt nybyggda Ystad Arena där elitlag har sin hemmaplan. Mittpunkt för festivalen är stadens anrika teater med skivshop i tält. Enda påtagliga nackdel här är avsaknaden av fläktar, därför öppnas dörrarna efter varje låt. Unikt och underbart att vara med om, har det berättats för mig, var en gryningskonsert vid Ale Stenar med future jazz -pionjären Nils Petter Molvaer på trumpet och elektronik. Landshövdingen vaktade (en politiker jag intervjuat). En viktig omständighet som inte bör bortses från är akustiken. Ljudet var genomgående väldigt bra (undantag fanns), en förutsättning som måste klaffa, såväl för publikens trevnad som kräsna ljudtekniker hos Jazzradion. (Man spelade in mycket för framtida utsändningar.) Märktes att arrangörerna investerat i högklassig ljudanläggning i Ystad Arena. Vi förskonades helt från dränkande bas.
Foto Harry Paavolainen Efva Attling – Camilla Ahlgren – Anne Lundberg
Traditioner upprätthålls! Välvillig publik applåderar efter varje solo / feature, vilket ibland tenderar till att gå till överdrift, riskerar störa påföljande takter. Publikens sammansättning är VÄLDIGT blandad, med viss övervikt för mogen ålder. En jazzparad längs gator kring Stortorget med dixieband – i år Second Line Jazzband från Göteborg – inviger festivalen, jämte en tornväktare från St:a Maria Kyrka. Jag var på plats och hörde trumpetaren Mårten Lundgren blåsa fanfarer, liktydigt med diverse svenska folkmelodier. Att utse prominenta ambassadörer är en annan god tradition. Konferencier Anne Lundberg (till vardags på SVT) lät oss lära känna årets val, det vill säga formgivaren Efva Attling ( musicerat med självaste Esbjörn Svensson) och manusförfattaren Camilla Ahlgren (mest hyllad för teveserien Bron). Återkommande aktivitet är också att originalet till konstverket (bild längst upp) som gjorts till detta utomordentliga kulturevenemang, auktioneras ut genom att spekulanter lägger bud. Vet inte om jazzfrukostar var en nyhet för i år. Då jag ju bodde mitt i smeten, hann jag ta mig till den vars ämne var ”Lars Gullin 90 år”. Kunnige Jan Bruér (förr hördes han i P2) guidade oss med åtskilliga musikexempel. Fick veta att den signifikanta barytonsaxen hade flera föregångare: dragspel, piano och klarinett. Tog en kort paus från all pulserande livemusik, när jag besökte ett galleri som visade fascinerande akvareller(?) av Hannah Svensson. Samtidigt som jag såg hennes utställning I jazzens tecken fick jag en pratstund med galleriägaren. Vi samtalade en stund om den i fjol tragiskt bortgångne Janne ”Loffe” Carlsson (som spelat med Hannah), vars konst skulle ha ställts ut på galleriet.
Foto Harry Paavolainen
Ur ett dignande utbud och ett ”överlastat” anteckningsblock vill jag ha vissa iakttagelser till ”protokollet”, vid sidan av kommande recensioner. Orkade närvara en stund vid Marinan på två nattjam vars husband var härligt flexibla Sven Erik Lundeqvist trio. Hörde minst tre kvinnor sjunga. Drog flera jackpottar eftersom jag därtill såg instrumentalister som Mårten Lundgren (bilden ovan), the man himself Jan Lundgren och Jukka Perko med sin mjuka ton. Några konserter missade jag första halvan av eller första halvtimmen. Av dem blev jag oerhört upplivad av gitarristen Christian Beckmulin och hans tyska Quartet med en markant formtoppad Lutz Krajenski på hammondorgel. Mer splittrat intryck gav Almaz Yebio och hennes återupptagna grupp Twist´n Shout featuring Karl-Martin Almqvist. I Ornette Coleman´s anda formulerade man sig gärna krängande och avigt. Tonspråket inklusive sången, undanglidande och svårtillgängligt emellanåt, fast In Flames var en pärla. Magnus Lindgren och hans Stockholm Underground med Ida Sand njöt jag av utan att låta pennan vara igång, eftersom jag entusiastiskt recenserat detta vitala grooviga soulflöjt-projekt i både OJ och Kulturbloggen.
Flera vidunderliga arrangemang under avslutande galakonserten och i Lundgren & Backenroths bokstavligt talat seriösa musikmöte med tysk kör (recensioner kommer), var skrivna av Martin Berggren (foto se nedan). Mycket beröm utdelas till honom, vars pianotrio jag hörde ett par fräscha låtar med när jag anlände till presscentret. Välljudande, men alltför harmlösa, var swingdoftande vokaltrion Miss Sway tillsammans med bland andra tidigare nämnde Mårten Lundgren. Första dagarna dominerades av högklassiga vokala inslag. Jämnades ut efterhand, hänfördes över allt ifrån otroliga trumpetare över basister och organister till storartade trumslagare. Pratade med en kollega vars absoluta fullträff blev Phronesis. Till honom sa jag att överst på min topplista hamnade i knivskarp konkurrens Youn Sun Nah Quintet. Har glömt att nämna att Monty Alexander var hedersgäst (en annan festivaltradition). 2019 blir det ståtligt 10-års jubileum 31/7 – 4/8 och då kommer jazzsoul-favoriten Gregory Porter. Lita på att undertecknad också kommer!
Foto Markus Fägersten