Fatta med Cleo och Juck är en kraftfull dans- och musikuppvisning som visar styrkan i Metoo och ger syre åt kvinnors kamp mot en patriarkal bransch, men en kort speltid och viss feghet i utförandet gör att det aldrig riktigt lyfter.
Medverkande: Cleo, Emelie Enlund, Shirley Harthey Ubilla, Madeleine Ngoma, Tarika Wahlberg,
Bessem Bedziri
Idé och koncept: Cleo och JUCK
Musik: Cleo, Broke ’N Tipsy, Eric Sjögren, Johan Bäckström, Ayla Adams
Koreografi: JUCK (Shirley Harthey Ubilla, Tarika Wahlberg, Madeleine Ngoma, Emelie ”Empo” Enlund, Feyona Naluzzi och Cajsa Godée
Kostymdesign: Hanna Kisch
Ljusdesign och scenbild: Tobias Hallgren, Lumination of Sweden
Videodesign: Con Leche
Regi: Lo Kauppi
Rådgivare Fatta: Isabell Stolt
Producent: Riksteatern
Igår ägde musikgalan Grammis rum. Bland nominerade utmärker sig kvinnliga artister som Vaz, Fever Ray och Zara Larsson. Men av kandidater dominerar de manliga akterna. Fatta med Cleo och Juck är ett svar på den strukturella makten. Det är en käftsmäll mot den mansdominerade bransch som varje dag trycker ner och osynliggör kvinnor.
Den ideella föreningen Fatta bildades utifrån en frustration. I Umeå våldtog tre killar en 15-årig tjej med en trasig vinflaska och i rätten friades männen. Organisationerna ”Make Equal” och ”Femtastic” gick samman för att bilda FATTA, en förening vars syfte är att driva fram en samtyckeslag, något som snart är en realitet när förslaget kan klubbas igenom i riksdagen i vår.
Fatta med Cleo och Juck är en respons på den ilska många känner. Självsäkert står danskollektivet Juck på scen och juckar. Med små bestämda rörelser, fysisk närhet och kaxiga poser visar de på ett stort mod. Ikväll är det dem som äger sina kroppar. Cleo svarar upp med sång och energisk rap. Till bakgrunden av tunga basgångar och träder hon fram och framför sina övertydliga texter om män som förtrycker. Via videoprojektioner ser vi intervjuer med icke-män som delar med sig av sina erfarenheter och på digitala skärmar lyser med stora bokstäver hashtags som #Tystnadtagning, #sistaspikenikistan, #visjungerut, #medvilkenrätt, #närmusikentystnar, #imaktenskorridorer, #vardeljus, #deadline, #utanskyddsnät och #timeout.
Budskapet i Make Equal och Fattas kampanjer är – rätten att få bestämma över sin egen kropp och rätten att få vara sig själv. Cleo talar om hur vi i samma stund vi föds blir placerade in i boxar – man och kvinna. Hon ser musikscenen som en frizon, en plats där hon som kvinna kan och vågar vara sig själv. Och en plats där hon kan ta plats. Med tryck bakom varje ordstavelse framför hon sina låtar. Jag tänker alltid se mig över axeln. Ensam. Nedsmutsad. Helt naken. Jag sätter min hand mot din hand och lovar; jag tänker aldrig mer vara rädd för en man. Jag vill dansa och skaka rumpa. Men Södra Teaterns rustika inramning tillåter inte det. Det är trist. Ett kraftpaket som detta hade behövt ett bra dansgolv för att fånga upp artisternas energi.
Musiken engagerar, men vad tillför Cleo och Juck egentligen till debatten? Adderar artisterna nya raster till fenomenet mäns kontroll över kvinnor? Nja. Men vi stärks i vår övertygelse om att fortsätta kämpa för ett mer jämställt samhälle. Arrangemangets korta speltid påverkar också bredden på de tematiska ingångarna. Knappt har vi hunnit tinas upp av den stundande vinterkylan när Cleo och co vinkar oss farväl. Mer blod hade gått att pumpa in i det pulserande hjärtat.
Jag frågar mig vart de verkliga sårskorporna gömmer sig? .Som man känner jag mig förvånansvärt oberörd. Showens peak kommer när Juck iklädd skoluniformer ställer sig bredbenta och stirrar ut två vita medelålders män i det böljande publikhavet. Mer inslag av den kalibern som skakar om och provocerar hade behövts för att få arrangemanget att riktigt lyfta. Som avslut läser Cleo och Juck tillsammans med publiken ur ett kontrakt där vi frånsäger oss rätten över att bestämma över andras kroppar. Det är ett avslut som snyggt avrundar och inramar den musikaliska upplevelsen.
Trots uteblivet mästerverk är Fatta med Cleo och Juck väl värd sin biljett. Succén visas åter på Södra teatern i mars. Så passa på att se detta styrkeprov, en feministisk revolution där rytmer och melodier blir till vapen i ett krig som måste få ett slut. Och det är nu!
