Artist: Cleo & Friends
Titel: utan titel (tredje skivan med bandet)
Betyg: 3
Producent: The Cleo Band (executive producer: Georg Wadenius)
Inspelad och mixad i Stureparken Studio Stockholm
Universal Music
Release december 2016
35:02
Inte konstigt att jag accepterade när förfrågan kom, fast albumet inte är sprillans färsk. Gänget centrerat kring Jojje Wadenius har jag diggat live i olika konstellationer. Huvudpersonen själv har jag sett åtskilliga gånger, främst på 2000-talet, även om första gången bör ha varit redan 1972 i Scandinavium med Blood, Sweat & Tears. Som bekant har han haft en lång fantastisk karriär i USA, vilket resulterat i medverkan på fler inspelningar än jag varit medveten om. Har sålunda en hel del alster med gitarristen i skivhyllorna som sideman, bandmedlem (Made in Sweden) eller i eget namn (Georg Wadenius -78).
Andra halvan av 80-talet uppstod första upplagan av Cleo-bandet, döpt efter inledande låten på deras första skiva. 2013 tyckte Wadenius och hans kumpaner trumslagaren Per Lindvall och elbasisten Lars Larry Danielsson, att det var dags igen att gå in i studion, nu med Jesper Nordström på keyboards. Samarbetet vid låtskrivande, skivutgivning och turnéer gav mersmak. Därför gjordes ytterligare ett instrumentalalbum av dessa synnerligen duktiga musiker. Vad som ursprungligen var ett projekt startat av årets Guldkatten-vinnare (hederpris inom svensk jazz), ska numera betraktas som en grupp.
Tongångarna är välbekanta för oss som i omgångar blivit exalterade av fusion, med inslag av funkigt groove. Ett aber är emellertid att vissa låter mest passerar förbi, inte har förmågan att göra något väsentligt avtryck. Mellow (Nordenström) innehåller visserligen en snygg suggestiv slinga, vilket gäller i än högre grad för Get 2 The Point (Danielsson) med Nils Landgren på trombon. I dessa melodier samverkar Yamaha-gitarren tjusigt med keyboards i tematiska figurer. Gruppens gemensamma komposition Playing Tag har igenkännbart” up-tempo beat som toppas av saxhjälten Lou ”Blue” Marini ( ingick i Wadenius lyckade liveband N.Y Connection som jag hörde i Göteborg för några år sedan), medan Don´t Jump är inkapslad i riff mycket typiska för genren. Kompet driver på när Wadenius elegant släpper loss och nynnar karaktäristiskt. I avslutande spår excellerar den danske basisten, när förvrängda ackord från gitarr och synt, kombineras med stråkar från Pedram Shahlai Orchestra.
Vad som mest fångar mina öron är ändå två ballader. Den ljuvligt klingande Bambi (Nordström) med försiktigt skridande akustisk gitarr i förgrunden, jämte Tak featuring Mathias Heise på kromatiskt munspel. Han spelar glimrande i laid back – stil liksom övriga musiker. Två stycken av sällsynt skönhet som tillfälligt omvandlar min skepsis till tacksamhet. Välgörande med några uppbromsande ädelstenar mitt i den robusta taktfasta spelskickligheten.
Kanske är jag en smula orättvis. Det titellösa albumet innehåller trevliga nyanser och medryckande rytmer/ harmonier. Och Wadenius licks blir aldrig tröttsamma repetitioner, trots en framgångsrik karriär som varat omkring ett halvt sekel. Men jag identifierar två huvudproblem. För det första är som sagts somligt av materialet för anonymt, inte minst för att man valt bort covers. För det andra hade jag säkerligen älskat en konsert med virtuoserna i Cleo-bandet. Då hade de tillförts energi från publiken, vilket de hade returnerat med välavvägda solon och inspirerande spelglädje. Att påståendet stämmer, inte minst vad beträffar det tajta rutinerade kompet, har jag upplevt flera gånger. Därför uppmanas ni att ta chansen att se och höra herrarna live. Utan nämnda livedimension blir soundet alltför ofta kliniskt och blodfattigt.
