Linkin Park, fortfarande ett band för arga 14-åringar

Det någotsånär klassiska emobandet Linkin Park har varit med i svängen ett tag. Tre bandnamn och 70 miljoner sålda skivor senare så står de nu här på Panorama i Norrköping. De senaste 20 åren har det inte gått att kalla de något annat än ett rockband, men sedan senaste albumet ”One More Light” som snabbt klättrade upp på topplistorna så har bandets status quo ändrats.

De senaste tjugo åren har vi gått från att inte finnas, till att jobba på press på Bråvalla, medan Linkin Park har under samma tid gått från att vara ett band för arga 14-åringar till ett band för arga 14-åringar. Bandet har inte växt med sin publik, utan tråkar ut oss så fort vi lyfter huvudet ur nostalgidimman. Sångaren av bandet orkar inte med, utan han skulle nog må bra av att vara hemma ett tag med sin fru och sina barn. Resterande bandmedlemmar såg ut som att de önskade att de var någon annanstans.

Bandet inledde med sina nya, relativt okända, låtar. Efter en halvtimme av detta insåg grabbarna grus att detta inte var en hållbar strategi och bytte till lite mer klassisk depressionsmusik, vilket livade upp stämningen. Publiken kom för nostalgin i att vara fjorton och arg, och det levererade Linkin Park. Sångaren Chester Bennington har lyckats med att låta exakt likadant inspelad och live, till och med när majoriteten av låtarna är dryga tio år gamla.

Delar av publiken verkade däremot uppskatta ilskan och skrikandet, en nostalgitripp är inte något som många säger nej till. Vi stackars satar som inte kände igen de repertoaren blev mosade i hastigt uppstående moshpits, som tack och lov var kortlivade, om än intensiva. Till råga på allt så tycktes Bennington vara av åsikten att han var något av ett helgon. Newsflash, Chester, du är lika mänsklig som resten av oss.