Tankar om Säkert! på Dramaten: ett kärleksbrev från en redan frälst

Säkert! på Dramaten
25 april 2017

Säkert! med Annika Norlin i spetsen är ute på Sverigeturné i kölvattnet av sin senaste skiva Däggdjur som släpptes i början av februari i år, 2017. Annika Norlin som är bandets textförfattare och sångerska skapar även musik på engelska under artistnamnet Hello Saferide och sammantaget har hon i dessa båda projekt släppt sex stycken fullängdsalbum sedan 2005.

Både i skepnaden av Hello Saferide och som Säkert! är Annika Norlin min absoluta favorit när det kommer till textskrivande. Hon har en förmåga att balansera ord och känslor tills de nästan gör ont och att då bryta av med humor på ett sätt som jag tycker är helt genialiskt. Varje låt är maxad med känslor utan att uttrycket blir bombastiskt, högtravande eller pretentiöst. Med en snabb och smart vändning tar hon ständigt ner sig själv och lyssnaren på jorden igen med hjälp av en vardaglig referens eller en dråplig replik. Annikas röst är inte klassiskt musikaliskt skolad, istället är den ärlig. Den kan vara skör, den kan vara kraftfullt kaxig och den kan vara skälvande sorgsen. I regel sjunger Annika med sin pratröst; alltså i samma tonläge som hennes röst befinner sig i när hon pratar vilket gör att tilltalet känns äkta och okonstlat.

Annikas musik är inte krånglig, inte svår att ta till sig eller avancerat producerad. Den är en nivå till av texten, ett sätt att förstärka ord och betoningar, ett soundtrack till de berättelser hon berättar. För mycket av Annikas uttryck handlar just om berättandet, varje låt är som en novell som skildrar vardagen. Alltid med imponerande litterär precision och ofta med populärkulturella referenser.

2014 samlades samtliga texter från Annikas då fem utgivna album samt en del tidigare opublicerade texter i boken Texter. Boken är ett tydligt bevis på att Annikas texter fungerar utmärkt att läsa som prosa eller lyrik. Tillsammans med musiken blir de dock ännu starkare och svårare att värja sig emot. Om en nu skulle vilja göra det ( värja sig alltså). Själv vill jag hälla in Norlins ord i öronen, jag får liksom aldrig nog.

Så, hur bra jag tycker att Säkert!s senaste skiva Däggdjur är? Och hur bra var konserten?

Låt mig försöka förklara. Jag vill att personer som jag tycker riktigt mycket om ska lyssna riktigt noga på Däggdjur. Jag vill bädda ner dem i det mjukaste av täcken. Jag vill att de ska ha stora hörlurar på sig som stänger ute omvärlden utan att för den skull klämma för hårt på öronen. Jag vill att de sluter sina ögon. Jag vill att de lyssnar på skivan från första tonen till sista, utan avbrott. Jag vill att de stänger av sina mobiler, vilar sina händer i knäet och sitter helt stilla.

Jag vill att personer som jag tycker riktigt mycket om ska få chansen att känna såsom jag kände när jag lyssnade på Däggdjur första gången. Och så som jag fortsätter att känna.

Jag vill att de ska känna hur någonting knyts till i magtrakten samtidigt som bröstkorgen känns märkligt tom och öppen. Jag vill att Annikas röst ska omsluta dem lika mjukt som täcket. Jag vill att de verkligen ska lyssna!

Kanske kommer de då precis som jag att drabbas av vemodig dödsångest blandat med en underlig trygghet när Ola Kluft och Annika i Funky Nassau sjunger om livet efter detta som en plats där alla är sams, där en släpps in i dansringen och där Amy Winehouse är frisk igen.

Kanske kommer de börja gråta redan efter första textraden på låten Dian Fossey för att de plötsligt tycker sig kunna ana vilken enorm jäkla kärlek som innfinner sig när en får barn och golvas av den känslovåg som denna aning för med sig.

Troligtvis kommer de att känna hur våren spirar i kroppen, hur fötterna under täcket börjar vicka taktfast och hur de själva samtidigt sträcker på sig när trummorna manar på i Kommer hända.

Om jag känner de där personerna jag tycker om rätt så kommer de också rysa av välbehag av Jakob Hellmans minst sagt känslosamma sånginsats på Stilla utan hat och imponeras av hur Emil Svanängen lyckas få plats med alla ord i melodin till Inte jag heller.

Om jag inte har möjlighet att bädda in mina bästa personer i mjuka täcken och stora hörlurar så vill jag att de ska få sitta i en mjuk fotölj under Dramatens guldbeströdda tak med sin partner på ena sidan och sin bästis på andra. När gråten kommer ska de kunna hålla handen med båda och låta saltet rinna in mellan läpparna.

Gråten är inte en sorgsen gråt, det är en gråt av hänförelse över att det är så jädra bra,känslan av att vara förstådd och formulerad. Igenkänning och beundran. Jag vill att de i varje intro när gitarrslingan avslöjar vilken låt som kommer härnäst tänker; Det här är ju kanske världens bästa låt?!
Jag vill att de ska se och känna nerven och innerligheten när Annika balanserar på sidan av sina höga skor eller hur hon med ryckiga armrörelser fäktar sig igenom de expolosiva partierna i vissa låtar och hur hon väljer att blunda när det blir riktigt personligt och naket. Jag vill att de verkligen ska lyssna!

Så jag antar att svaret på tidigare ställd fråga är; Jag tycker att Däggdjur är en otroligt bra skiva och jag blir otroligt berörd av att se Säkert! live på Dramaten.

Det här är ingen objektiv recension utan ett kärleksbrev från en redan frälst.
Enligt min uppfattning finns det ingen som gör musik som Annika Norlin och på vägen hem håller jag min nyinköpta LP-version av Däggdjur tätt intill kroppen för att skydda både den och mitt bultande hjärta mot regnet.