Den demokratiska politikern Frank Underwood (mästerligt spelad av Kevin Spacey) ställde upp på den demokratiska presidentkandidaten Walker mot löfte att Underwood skulle bli utrikesminister. Walker lurade Underwood och snuvade honom på den fina jobbtiteln. Det lär Walker ha ångrat många gånger. Frank Underwood och hans fru Carrie ruvade på hämnd och de var helt magnifika i hur de kunde manövrera i de politiska sfärerna och lyckades ta sig ända upp till topp-posten. Detta ser vi de första säsongerna av House of Cards. När nu den fjärde säsongen har kommit får vi se Frank och Carrie kämpa för att få fortsätta som bo i Vita huset, fast prognoserna pekar på att Frank inte får förnyat förtroende av de amerikanska väljarna.
House of Cards fjärde säsong släpptes på Netflix i början av mars. Jag har nu sett hela säsongen. Jag tycker serien nu hämtat sig från nedgången under tredje säsongen även om det tog några avsnitt att lägga grunder för seriens dramatik.
Att denna amerikanska politiska dramaserie inspirerats av och bygger på den brittiska succéserien med samma namn har jag skrivit om flera gånger – och att jag ser BBC-serien med sina tre säsonger som en helhet, en enhet som är mästerligt skarp. Den amerikanska versioner står på egna ben. Att den på amerikanskt vis ser till att mjölka ut så mycket ekonomisk vinning som möjligt på en populär serie är uppenbart. Säsong 3 tappade mycket av farten och kvaliteten från de första två säsongerna. Nu lyfter jag dock på hatten och tycker att i och med säsong 4 har serien åter kravlat uppåt på tv-seriernas topplista, enligt mig. En femte säsong ska spelas och handlingen i den ska utspela sig kring tiden för det amerikanska presidentvalet 2016. Premiär för den femte säsong gissas bli under 2017.
I denna fjärde säsong har Carrie, fru Underwood, tagit för sig mer och mer. Hon har en hög självbild som inte direkt stämmer med verkligheten eller hur omgivningen uppfattar henne. Hon är rätt vidrig. Hon är en bortskämd överklasskvinna som tar sig fram i kläder som ser ut som att hon vill se ut som en liten skolflicka. Hon ser löjeväckande ut.
Hon är arg på Frank och tycker att han bara tänker på sig själv och att hon borde få en fin politisk post. I den tredje säsongen såg vi hur hon tvingade Frank att ge henne en politisk utnämning som en ambassadör. Hon tvingade till sig posten trots att politikerna röstade nej. Det slutade illa också, hon är inte ens hälften så skicklig som hon tror själv. Nu i den fjärde säsongen är hon igång igen och får för sig att hon i ett område där en svart kvinna har stort förtroende bland väljarna ska kunna axla denna post. Hon, en vit överklassflicka som aldrig behövt göra ett handtag för att få mat och husrum tror sig kunna bli vald av en färgad väljarbas som vet vad det vill säga att vara fattig. Hon är totalt i avsaknad av kunskap om hur verkligheten fungerar.
Robin Wright spelar Carrie Underwood och jag vet inte om hon medvetet gör Carrie så äckligt otrevligt falsk och självförträfflig. Jag vet inte hur uttänkt detta är av Robin Wright. Det är olika regissörer till avsnitten, jag lade märke till att i vissa avsnitt där Robin Wright regisserar blir bilden av Carrie något bättre. Det är något med Carrie som skaver i serien, hon är som en Barbiedocka utan mimik, en docka som rör sig bland människor. Hon är stel i rörelserna och ser inte ut att höra dig alls.
Att Frank och Carrie inte är rädda för att spela på alla möjliga cylindrar för att vinna sina mål, det är fascinerande och en del i seriens budskap. Vi ser hur myglet kan gå till bakom kulisserna i politikerns värld. Ingen är egentligen god, alla myglar på olika sätt. I denna fjärde säsong dyker det upp en mycket intressant karaktär, den republikanske presidentkandidaten Will Conway, spelas av svenska Joel Kinnaman.
Conway leder opinionsundersökningarna och han är allt det som Frank inte är. Conway är ung, jättesnygg, lång, har varit soldat, är lyckligt gift och har två söta barn. Will och hans fru är dessutom värsta sociala medier-nördar: de videobloggar och kommenterar det mesta och visar filmklipp där de myser med sina barn. Hela deras liv är digitalt öppet.
Det är bara det att vi som tittare ganska snart inser att denna Conway är ännu vidrigare än Frank Underwood. Conway kan ljuga hur lätt som helst, slingra sig och göra vad som helst för att få stå i rampljuset, fast han är skicklig på det han gör. Han har sitt mål: han ska bli president.
Det är fascinerande hur regissör och producent kan skruva till historien så vi plötsligt rent av hejar på myglarens Underwood, trots att hemskt vi vet att han gjort. Vi kan känna med honom. Kanske vi till och med kan börja förstå att det är politikens innehåll som är det viktigaste inte hur eleganta politikerna är.
Som jag skrev i inledningen tycks den amerikanska House of Cards gå sina egna vägar. Fast kanske kan säcken fortfarande knytas ihop på ett lika magnifikt sätt som i den brittiska versionen i säsong fem. Denna fjärde säsong öppnar för spännande fortsättning i alla fall.