Premiär 19/5 2022
Spelas på Cinnober Teater vid Masthuggsterrassen i Göteborg till och med 22/5
Manus: Vera Berzak (baserat på boken Dagar i Warszawa – Zofia Brzezinka)
Regi och design: Vera Berzak
Ljus: Diblik Rabia
Musik: Ida Gillner
Skådespelare: Anette Sevreus och Emeli Jansson
Med stöd av Kulturrådet, Folkuniversitetet, Katz judiska kulturfond samt Heckschers stiftelse
Termen överlevare syftar specifikt på målgruppen som inte dödades i nazisternas systematiska utrotning, vars offer ju främst var av judisk börd. En av de som genom höga insatser undkom koncentrationsläger och därmed att bli tillfångatagen i ghettot, var Zofia och hennes son i 4-års åldern. Långt senare hamnar hon i Sverige. Cirka fyrtio år efter tiden på flykt, undan ondskan på olika adresser utanför ghettot i Warszawa, skriver Zofia sin självbiografi. Dess utgångspunkt är att försöka berätta för sonen Juliusz. Jag hade inte möjlighet att gå på premiären utan såg matinéföreställningen dagen efter. Men Juliusz fanns i publiken, vilket måste ha genererat en extra dimension. Vera Berzak fick kontakt med honom efter att ha läst självbiografin, vilket utmynnade i omfattande brevväxling.
Befinner mig på den inte särskilt stora läktaren i en lokal som väl är sinnebilden av en black box. Inte mycket till scenografi. Den åldrade huvudpersonen spelad av Anette Sevreus (stod i rampljuset också i samma teatersällskaps Alla vindar är stilla härom året), sitter i öppningsscenen vid ett skrivbord. Över inspelade ödesmättade pianoackord hörs en litania. ”Hur ska jag kunna berätta för dig vad jag tvingades uppleva” , om smärtsamt nödvändiga val för att försöka klara livhanken? Kanske var det sonens naturliga frågvishet som fick henne att nedteckna sina plågsamma minnen. Den unga Zofia gör entré. Hon gestaltas av Emeli Jansson, en allsidig skådespelare med erfarenhet från revy, barnteater och filmroller. Pjäsen uppehåller sig i dåtid, när det gällde att vara på rätt sida gränsen, att tillägna sig en framgångsrik strategi. Och en sådan kunde handla om att skiljas från sin man och lämna bort en son, fast han kände sig övergiven.
Pjäsens framåtrörelse består i konsekvenser av de beslut som fattas mot någons vilja. Nazismens fasanfulla ideologi skonade inte miljontals oskyldiga, tvärtom. Kan parentetiskt nämna att jag inte vågat ge mig på att läsa De fattiga i Lódsz, Steve Sem-Sandbergs prisade dokumentärroman om alla de judar som blev inspärrade i ghettot. Handlingskraftiga Zofia går i polemik mot sitt tillbakablickande jag. Angående replikväxlingen kring det förnuftiga i att inte lita på någon, kontra att utgå från att pålitliga människor existerar i Polen; är det relevant att nämna Den målade fågeln. Jag äger romanen och såg filmen på GFF. Klassificerar den som fasansfullt äcklig, gav mig tung huvudvärk.
Den rådiga kvinnan med uppdrag att rädda sig och sitt barn, konfronteras i sin flykt undan fienden, med både omgivningen och ett slags överjag. Den förtätade intensitet skådespelarna etablerar sinsemellan är minst sagt durkdriven. Ska framhållas att Berzak valt att varken ha med barnstatist, använda video eller projicera foton. Innehållet blir på så vis lättare att ta till sig när man istället för att bevittna barnets reaktioner, får föreställa sig det perspektivet.
I en föreställning som varar uppemot en timme jobbas med små medel. Ljudet av soldaters stöveltramp och ekande skott eller en stol som faller i golvet. Det gulaktiga ljuset bidrar raffinerat till att förstärka bilden av en mardrömstillvaro, en skuggvärld. För att påminna om den judiska kulturens stolta traditioner, backas bandet ytterligare till en glädjefylld scen från kvinnans bröllop 1937. Dagar i Warszawa redogör lidelsefullt för den överlevandes målmedvetenhet, traumatiska beslut och en ideologiskt betingad ondska. Något av den fasa Zofia rekapitulerar i skrivprocessen, speglas i koreograferade rörelser. Kvinnans två jag fångar upp varandra onaturligt bakåtlutade. En sinnrik bild av att stötta, i ett läge när man inte får falla.
Musiken bär på avgörande betydelse. Märks att Ida Gillner har skaffat sig rutin från liknande uppdrag. Pianots toner symboliserar i huvudsak det fruktade och olycksbådande jämte tillspetsad dramatik. Men signalerar också stråk av hoppfull stämning.
Sevreus och Jansson interaktion är lysande. Och det oavsett om två facetter av samma person skildras eller om dialogen övergår i andra tillstånd. Agerandet kännetecknas av värdighet och respekt, vilket regissör Berzak synes ha vinnlagt sig om. Hur ohyggligt mycket godhet och klokskap det krävs i ett skede då omänskliga gärningar dominerat, visar genialiska ordväxlingen som avslutar berättelsen. Den rör framtiden för sonen och dennes uppfostran i en annan konstruktiv omgivning. Sonen Juliusz som är medlem i en grupp (EDUT) vars vittnesmål från Förintelsen för minnet vidare. Föreställningen är ett samarbetsprojekt med just EDUT.
