Musik

21/9 2022

Skeppet (Sjömanskyrkan) i Göteborg

Thymeshift United växte fram för några år sedan som ett slags galet infall enligt grundaren Johan Björklund. Kollektivet består av nio musiker med ett sound i gränslandet mellan rock, elektronisk musik och jazz. I höstas släpptes digitalt fullängdaren Music Outside Boxes som recenserats i Kulturbloggen. Några konserter hann avverkas innan pandemin raserade vidare turnerande.

I höst kan man glädjande nog utan inskränkningar höra både Thymeshift United och Thymeshift live. Sist nämnda konstellation har funnits sedan 2010 (recenserat senaste skivan i JAZZ/ OJ). Nämnde Björklund, Thomas Backman, Thomas Gunillasson och numera Johan Lönnmyr heter medlemmarna. När det i turnébuss spånades om vilka man ville lira med oavsett instrument dessa trakterar så uppstod idén. Efter att medel beviljats från Musikverket kunde ett lika spännande som säreget projekt bli verklighet. Majoriteten har sin bas i Göteborgsområdet och flera av dem leder egna grupper eller ger ut musik under eget namn..

I spatiösa Skeppet framfördes egenkomponerad musik i två set på drygt 2x 45 minuter som en slags releasekonsert. Kvällen före hade experimentella Thymeshift United spelat inför cirka sextio personer i Halmstad. Här i Sjömanskyrkan snett emot Stigbergstorget var det tyvärr tunnsått med publik, även om flera lyssnande kollegor närvarade. Lyckligtvis fanns SR på plats för att spela in. Hävdar att ljudet var för stort, lite överdimensionerat. Susade ohälsosamt i mina tinnitusdrabbade öron. Å andra sidan satt jag bekvämt.

Vilka som stod eller satt på scen? Förutom robusta dynamon och presentatören Johan Björklund bakom trumsetet utgör Anne Marte Eggen på elbas tajt rytmsektion. På ena sidan radar tre(!) uttrycksfulla gitarrister upp sig, nämligen Thomas Gunillasson, Mats Eriksson och Anders Augustsson. Frontar gör tre profilerade träblåsare, närmare bestämt Thomas Backman på baryton- altsaxofon och klarinett, Lisen Rylander Löve på tenorsax samt Malin Wättring på tenor- och sopransax ( förhoppningsvis korrekt iakttagelse) samt på tvåradig orgel utrustad med extra finesser Johan Lönnmyr.

Låtskrivandet är jämt fördelat. Samtliga bidrar. Björklund berättar att vi kommer få höra ungefär två tredjedelar av materialet från Music Outside Boxes. Eggens United inleder, framstår med sitt medryckande beat, pulserande prägel och fräck ”take.off-stegring” som en sorts signatur. Flera samverkande stämmor skönjes i optimistiskt tema med hit-potential.

Den massiva och småstökiga ljudbilden luckras upp emellanåt genom fängslande övergångar, temposänkningar och ihärdiga solon. Ska framhållas att hela ensemblen agerar samfällt bara vissa stunder och ibland gifter sig sound från någon av gitarristerna med Lönnmyrs klaviatur. Självklart sneglas inte åt kommersiellt gångbara koncept, vilket innebär att högst tillgänglig musik ibland spetsas med spretande utmaningar. När de sysselsätter sig med kaotisk noise eller spräckliga dissonanser, väntas från min sida tålmodigt på nästa fas. Ett tillvägagångssätt som lönar sig vad gäller Thymeshift Uniteds öppnande av musikaliska rum.

I ett utbuktande, vasst alster av Wättring ges generöst med utrymme åt Thomas Gunillasson, vilket han tar till vara på med besked. Blir förtjust i välbehövlig ballad. Påminner om en koral och frontar Mats Eriksson, vars utsökta spel skänker Mark Knopfler-vibe. Blåssektionen spelar ömsint. En annan gitarrinfluerad låt som sticker ut i första set har döpts till Spanish Funk (A. Augustsson). Efter strålande solo av upphovsmannen tar Mats Eriksson över medan ”Agge” står för snyggt riffande. Utvecklas till en händelserik svängfest, luftig och fräckt upplagd. Fokus vandrar vidare till Thomas Backmans inspirerade toner på altsax framför Eggens magnifikt pumpande basgångar, som i efterföljande melodi ansvarar för fett intro. En komposition av Lisen Rylander Löve där dynamisk dimension prioriteras.

Ett av konsertens få spröda inslag har fått titeln Moondays (T. Gunillasson). Med sin avslappnade attityd och vackra inramning utgör den en av höjdpunkterna. En annan är en svävande sekvens där dialog emellan klarinett och Erikssons skarpa gitarrsound utspelas. Den sist nämnde seglar drömskt iväg, för att tillsammans med hela TU landa i baktakt á la Dag Vag. Gungar Skönt! I Those Lonely Days Are Gone (A. Augustsson) kastar sig kompositören extatiskt ut i sprakande solo.

Ytterst få gånger kunde annars paralleller dras till uppenbara influenser. Könsmixade nonetten har med andra ord en uppfriskande, gränsöverskridande och särpräglad stil. I tunga rytmsektionen finns drag av King Crimson och i långsammare låtar Baker/ Bruce. Trion av gitarrister orienterar sig gärna mot Johan Lindströms kreativa universum. Aktade improvisationsmusikerna som utgör träblåset skulle kunna ingå i Yun Kan 10, eller när de drar på som mest med spräckliga övertoner i Art Ensemble of Chicago.

Ni märker att intrycken är många. Långt ifrån alla letade sig in i recensionen. I extranumrets emotionella laddning noteras att TU inte är främmande för att införliva blues-feeling. Musikaliska brygden är verkligen mångfasetterad. Raka grooves kontrasteras mot slingriga och vid ett par tillfällen spräck. Det osköna och vackra blandas, liksom gälla och dova toner. Ibland bökigt krängande sound, ofta ett storstilat stadigt beat. Samtliga är duktiga låtskrivare och spelglädjen otvetydig hos ett hängivet kollektiv med lätt avantgardistiska ”böjelser”. Själva menar de att de förenas i en syn på konst utan spärrar eller skygglappar. Håll utkik i tablån när konserten kommer sändas i Jazzradion (P2).

10/9 2022 på Nefertiti i Göteborg

Får erkänna att jag inte hade hört talas om Bremer/ McCoy tidigare. Danska duon jag fick chansen att upptäcka genom framsynta bokaren Mattias Lundin, har inte förekommit i mitt kretslopp av jazzfestivaler och klubbspelningar. Är väldans tacksam att jag tog vara på möjligheten när tid och lust infann sig. Andra hade bättre koll än undertecknad eller lockades av förhandssnack, eftersom lokalen var nästintill fullsatt med förväntansfull publik. Att konserten på cirka 75 minuter startar en timme efter utsatt tid väcker inga negativa reaktioner.

Kontrabasisten Jonathan Bremer och klaviaturspelare Morten McCoy bildade sin drömska enhet för drygt tio år sedan. Fem skivor finns redan i deras katalog, varav de två senaste Utopia och Natten uppmärksammats stort. Musikerna har var för sig nominerats till priser. I regi av konsertjätten FKP Scorpio är man i skrivande stund ute på turné i Norden. Eget piano, keyboard med åtskilliga faciliteter och moog(?) är instrument man har med sig förutom två gigantiska högtalarlådor av soundsystem-storlek. Högtalarna som lyckligtvis är varsamt inkopplade av klubbens ljud-maestro Gert, påvisar duons rötter i dub och reggae. I LIRA kallas Bremer/ McCoy för fluffigt kvalitetsmys, en fyndig formulering. Internationellt ges man ut på David Byrnes kreddiga skivbolag, något som ger en fingervisning om hur duon nått ut.

Åhörarna blir invirade i atmosfäriska, exceptionellt rogivande klanger i en magisk mix av analogt och elektroniskt sound. Kontrabasisten har genomgående en stödjande funktion. Märks att publiken lyssnar totalt koncentrerade, vilket förstås uppskattas av de på scen. Morten McCoy presenterar kortfattat vad de spelar och hur tankarna gått i skrivprocessen. Merparten mollbetonade melodier hämtas från senaste albumet. Stämmor flätas ihop, flyter eller pulserar, mestadels försynt och konstant elegant. Det är finstilt och filmiskt. Första konturen av jazz poppar upp efter ungefär en halvtimme. I fjärran hörs vagt ett par gånger referenser till Jan Johansson & Georg Riedels epokgörande samarbete. Inbrytningen i det meditativa flödet följs av ett collage, en avdelning som på dub-light manér exponerar duons tidiga influenser.

Attraheras av enormt suggestiva teman, oftast stillsamma eller utbroderade på halvfart. Genom raffinerade instrumentering och ett myller av kablar förses fängslande kompositioner med spännande sound och påtaglig nerv. Danskarna vars bakgrund jag inte kan känns unikt självständiga.

Konserten framstår som ett rogivande avbrott från livets alla måsten, ett inbjudande tillstånd att äntra. I extranummer kommer moment av uppluckrade, friare strukturer tillbaka. Passande nog heter en låt, om jag hör rätt, Harmoni. Hade som sagt inget att relatera till bortsett från smakprov jag lyssnade på tätt inpå konserten. Har nu fått nya drömska favoriter utanför den vida jazzgenren. Associerar istället till Vangelis, Tangerine Dream, Wim Mertens och tonsättare av stämningsmättade soundtrack.