• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Tajt groove väcker ljuva minnen – Emrik & Wefunky Band på Valand

5 oktober, 2026 by Mats Hallberg

1/10 2026

Valand i Göteborg (arrangör: Jazzföreningen Playhouse).

Konserten lanseras som en tribut till Stonefunkers, det extatiska partybandet frontade av just Emrik Larsson. Jag följde dem från början till slut. Minns att Jan Gradvall utsåg funkambassadörerna till Sveriges bästa liveband för drygt trettio år sedan. Införskaffade när det begav sig deras genombrott No Problem 94, allmänt ansedd som deras bästa. Har ytterligare några plattor inklusive deras första maxi och ett par cd i Emriks namn. Ska understrykas att det är live detta brokiga kollektiv från Göteborg med omnejd firat sina främsta framgångar, bäst kommer till sin rätt med respons från diggande publik.. Stonefunkers upplöstes sent 90-tal, officiellt 2001. Omkring 2010 skedde en reunion med delvis nya medlemmar. Jag såg dem vid den perioden i Trädgårdsföreningen och på Nef. Original-SF, influerade av hip hop, go go, Trouble Funk, Zapp Band, Sly & Family Stone, Parliament och i viss mån karaktäristiska soundet från Minneapolis, hade jag förmånen att uppleva ett antal gånger, till och med som lejonparten i ett slags kul utflippat p-funk storband på Hultsfred. Också sett konstellationen Wefunky Band ett par gånger. originalsättningen av SF hade tydligen en spelning i somras som jag missade.

Vad beträffar huvudpersonen själv, sångaren och låtskrivaren Emrik Larsson – dessutom elitmotionär (Klassikern), DJ, klubbarrangör och musikproducent i Halland – finns personligen en förhistoria. Ett samröre som sträcker sig cirka tjugo år tillbaka. Befann mig hos Författarcentrum Väst till vars litterära tillställning Emrik och gitarristen Anders ”Agge” Augustsson hade bokats för en intim, visrelaterad spelning. Passade då på att avslöja att jag varit en ”true believer” , att jag omfamnat Stonefunkers sväng. Sedan dess har vi stötts på med oregelbundna mellanrum. Av event och aktiviteter kan nämnas releasespelning på Trädgårn, skjuts från event i Falkenberg och Kungsbacka som Emrik haft hand om och jag recenserat, samtal i samband dj:ande, klubben Cashbah på olika krogar/ nattklubbar, suttit tillsammans på konserter, varit på Kulturdag i Kungälv som Emrik planerat, uppvaktade och deltog i legendariskt 50-års kalas då Emrik passade på att gifta sig samt intervjuat i ett par timmar på Pigalle 2015. Till och med min mamma har hört Emrik sjunga till akustisk komp i Mölnlycke. Vad avser SF är det alltför frestande att tala om att basisten ”Conan” jobbade några år på Postterminalen, samma arbetsplats som undertecknad. Var med flera av dennes jobbarkompisar när han gigade på Gamle Port 1988.

Föräldrarna var läkare. Han växte upp med sina syskon (bildade SF tillsammans med brodern Torsten – gitarrist och sedermera producent – efter att båda varit utbytesstudenter i USA) ett par kilometer från där min far växte upp i villasamhälle i Mölndal. Hårdrar man biografin en smula kan sägas att Emrik levde ett liv före genomgången rehab 2001 för att därefter skifta till en radikalt annorlunda och hälsosam tillvaro som innefattar kulturkonsumtion och produktion ned familj bosatt i Johanneberg. Avseende musikalisk utveckling sökte han sig fram flera år innan suget efter rötterna blev för stort. Ska flikas in att jag uppskattat crooner-stil med Frank Sinatra-approach, visor av Evert Taube och soul med meningsfulla texter på svenska.

M-Rock & We Funky Band som släppt fyra album äntrar scen på ungefär utsatt tid. Tyvärr skulle det med lätthet gå in dubbelt så stor publik. Något annat går knappt att klaga på. Typiskt nog var det utsålt och jublande stämning på Fasching några kvällar senare vilket måste ha varit en kick för både utövare och mottagare. I likhet med Ida Nielsens konserter på Valand är det ståplats som gäller. Emrik har för mig ny frisyr, vit linnekostym och en ny knäskål(?) efter operation, vilket inte hindrar den muskulöse mannen från att göra armhävningar. Behöver däremot i omgångar sitta ner.

Han omger sig med Fabian Kallerdahl som benämns geni på keyboard och synt, Anders Wallén a.k.a Andy the Stick på gitarr á la Eddie Hazel, en utsökt blåssektion bestående av Tobe Stenson på tenorsax och trumpetaren Daniel Angebrand som kom direkt från inspelning av På spåret, en tung och flexibel rytmsektion med Johan Birgenius överraskande sittande bakom trumsetet, rutinerade Bertil Holmgren (kort och gott BasBerra) samt Gonzalo Gonzo Reyes på latin percussion och rap . Sist men inte minst förgylls sällskapet av Johanna Hjorth på sång. Hennes strålande stämma har hörts sjunga soul, blues, jazz och annan svart musik bland annat i Sweet Little Angels.

Konserten indelad i två set med generös speltid innehöll som bonus upplysande info om låtars tillkomst. Rytmsektionen sätter groovet direkt när man avspänt drar igång med dängan Phunk Around som följs upp med gamla live-favoriten Workin´Up a Sweat. Idealiska val för att sätta oss i stämning. Av kärlek till musikstilen uppstår önskvärd tändning hos samtrimmade musiker, sångare och rapparen Gonzo. De nedslås inte av att det är ganska glest nedanför scen, vilket man ska ha en stor eloge för. Drivet på senast nämnda 90-tals hit utbroderas läckert av Bertil BasBerra Holmgren och den allestädes närvarande Fabian Kallerdahl (undra hur många gånger jag sett honom på scener bara senaste decenniet).

Inte helt lätt att jämföra med när Stonefunkers material var färskt. Vill hävda att soundet låter mer distinkt och polerat numera utan att det görs avkall på solistiska insatser eller groove. Renommerade jazztrummisen Johan Birgenius glider sömlöst in i den roll han fått överta från Lars Lade Källfelt medan Holmgren på elbas är en klippa att luta sig emot för Emrik. Första guldstjärnan sätts i min bok när Turn It Up levereras och vi får ett första inpass av Andy The Stick uppbackad av härligt fet bas. Den för mig obekante trumpetaren Daniel Angebrand utmärkte sig, hans ton var en odiskutabel plusfaktor. Den stötiga funken med sin fräcka syntslinga övergår efterhand till raffinerat riffande. För första gången noteras på allvar Hjorts höga toner.

Emrik blandar som framgått in egna alster, varav ett frejdigt samarbete med video inspelad på Nord Koster döpts till Sunny Day. Den avlöses av megahitten ”Funkadeena” vars stretchande refräng och rap-parti väcker ljuva minnen till liv. Gonzo färgar på koskälla i låt i ultimat medium tempo. Publiken ger önskvärd feedback. Musiken kan förefalla okomplicerad men den kräver passionerad hängivenhet, kunskap om genren och förmåga att leverera ”in the pocket”. Kravspecifikation Wefunky Band definitivt uppfyller.

Vid det här laget duggar guldstjärnorna tätt i mina anteckningar. Får nostalgiska rysningar av Lucky People Center och blir rusig av lycka när flow uppnås i Method To The Madness, en absolut höjdpunkt för Emriks Wefunky-projekt. Snärtig basgång i introt banar väg för ett självgående grymt sväng. Vidare rymmer första set snygg sång av Emrik parat med lustigt praktiskt inslag riktat mot oss i Mr Garbage Man. Medveten om att hans insats inte lyfts fram särskilt. Han presterar på den nivå vi förväntat oss, gör oss inte besvikna. En toppinsats utförs av Johanna Hjorth vars stämband sätter oss i trance i förening med rytmsektion, efter ett mäktigt uppbyggt intro. Syftar på hennes paradnummer i detta sammanhang, nämligen Think skriven och producerad av James Brown för Lyn Collins 1972. Oemotståndlig Call And Response-teknik exponeras. Blåsarna är flitigt i farten och Angebrand fyrar av ett glänsande solo.

Andra set kickar igång med Good Time, Emriks favorit från debutalbumet. Rör sig om ösigt tempo i glädjens tecken. Stilen från förr känns igen. Här blir det åka av när Andy the Stick lyfter och beger sig iväg på inspirerad utflykt. Kul med dessa utbrytningar på ett instrument som annars har en tillbakadragen position stilistiskt. Ska inflikas att Gonzo Reyes kliver fram och rappar ganska ofta, vilket han är duktig på. SF omfamnade hip hop och rap var ett centralt inslag. Som vanligt tenderar mina recensioner att likna referat. Körde nästan fast för att få fram samtliga titlar. Kände förstås igen I Have A Dream som övergår i en snabb shuffle, Wake Up med sitt sugande sväng vars distinkta riffande sprider glädje och gungade och sjöng med i oemotståndliga manifestet M-Rock Theory.

Ska poängteras att låtar på repertoaren tillkomna cirka senaste decenniet verkligen håller måttet, bevisas med emfas i exempelvis extranumren. Först ut i andra avdelningen är Cashbah, en hyllning till mytomspunnen mobil klubb i regi av bland andra Emrik. Jag var ungefär fem gånger på dessa fester. Har i efterhand läst låtens text, eftersom den var svår att uppfatta. Den rider omisskännligt på sound från Go Go-musik.

Vidare kan en ”slow burner” i form av Stomp Your Feet avnjutas. Extranumren sitter som en smäck. Samtliga befinner sig i zonen, i den galax vars frontfigurer är sprungna ur 80-talets Minneapolis. Ska låta det vara osagt om flirten är avsiktlig. Syftar på Time-influenser i Blow Your Whistle och Marchin´ On , alster utgivna på album från 2016 respektive 2014. Blir till en extatisk orgie i riff, rytmer och sofistikerat sound. Efteråt såldes merch och sympatiske huvudpersonen som också snart debuterar som författare signerade förstås.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

U2 firade 50 år genom att återvända till skolan där bandet bildades

28 september, 2026 by Redaktionen

U2 firade 50 år genom att återvända till skolan där bandet bildades
U2 – photo credit Rich Fury

U2 firade 50 år genom att återvända till skolan där bandet bildades och gav en konsert på Mount Temple Comprehensive i Dublin.

Ett pressmeddelande berättar:
Den 25 september 2026 markerar 50 år sedan Larry Mullen Jr. satte upp en handskriven lapp på anslagstavlan på Mount Temple Comprehensive School i norra Dublin med orden: ”Drummer Seeks Musicians To Form Band”.

Fem decennier senare återvände U2 till platsen där allt började för en exklusiv konsert på skolans skolgård inför 1 000 elever och medarbetare. Konserten ägde rum på samma plats där bandet gjorde ett av sina allra första framträdanden för mer än 50 år sedan.

Under spelningen framförde U2 bland annat sin första singel, ”Out of Control”, tillsammans med ny musik från det nyligen tillkännagivna albumet Carnaval de Luz.

I samband med ”One” fick bandet sällskap på scen av 32 stråkmusiker från Music Generation – en representant från vart och ett av Irlands 32 grevskap.

SETLISTA – 25 SEPTEMBER 2026

I Will Follow
Vertigo
Beautiful Day
Out of Control
Silencio
One – tillsammans med 32 musiker från Music Generation

Extranummer
With Or Without You

Arkiverad under: Musik, Scen, Toppnytt Taggad som: Dublin, Mount Temple Comprehensive, U2

Filosoferande bard från Island imponerar – Svavar Knutur i Sjömanssalen i Göteborg

23 september, 2026 by Mats Hallberg

20/9 2026

Sjömanssalen på Första Långgatan i Göteborg

Arrangör: Gatenhielmska Huset

Hade varit iväg på event fyra dagar i rad och ville söndag eftermiddag vara hemma och se på fotboll på teve. Blev övertalad av den isländske artistens svenska PR-kontakt att bege mig till hållplats Masthuggstorget. Och det något motvilligt tagna beslutet fick jag definitivt någon anledning att ångra, tvärtom. Hade aldrig varit i lokalen tidigare som tydligen förvaltas av organisationen bakom Gatenhielmska (deras hus är beläget en spårvagnshållplats längre bort vid Stigbergstorget, har besökt och skrivit om kulturevenemang där ett halvdussin gånger senaste åren). Man borde guidas i rummet eftersom två väggar upplåtits åt monumentalmålningar av Torsten Billman (1909-1989), vår främste visuelle skildrare av sjöfart och sjömannens tillvaro. Är aktiv medlem i Ove Allanson-sällskapet och skrivit betraktelse till en vänbok, vilket är relevant i sammanhanget då litterära sällskapet tillhandahållit och sålt böcker om konstnären Torsten Billman. Att denna intima så kallade pop up konsert arrangerades i just Sjömanssalen, berodde enligt presentatören på att de erbjudits möjligheten att använda rummet till olika offentliga evenemang. Skulle tro att kapaciteten är cirka åttio sittplatser och att publiken uppgick till cirka hälften av den siffran. Singer Songwritern Svavar Knutur, aktuell med sjätte skivan i eget namn, har besökt Göteborg en gång tidigare. Han befinner sig i skrivande stund på turné i Skandinavien.

Kan inte erinra mig på rak arm att jag tidigare hört en man från Island framförande eget material, ytterligare en faktor som gjorde att arrangemanget kändes exklusivt. Min kunskap om det lilla vindpinade landet i den nordiska gemenskapen baseras i huvudsak på samtida film, musik och skönlitteratur. Känner en man från ön som sedan länge är bosatt i Göteborg och som är vän med John Swedenmark. Swedenmark översätter isländska romaner och diktsamlingar varav några belönats med Nordiska Rådets pris. Han var tidigare kulturredaktör på LO-tidningen / Arbetet under en period då undertecknad under hans redaktörskap publicerades i tidningen. Min poäng är att jag har läst en del av hans strålande översättningar som står i mina hyllor, varav en gavs till mig i 50-års present tillsammans med en dvd om gruppen Sigur Rós (sett dem på Skeppsholmen). Har närvarat när min vän språkgeniet framfört sina översättningar live då Författarcentrum Västs Uppläsningsscen gästats av författare från Island. Författaren Håkan Broström skrev en bok om sina besök på den karga ön till kollegor och introducerade dem på så vis för sina läsare, en bok jag äger.

Torde ha sett ett dussintal isländska långfilmer under årens lopp på Göteborgs filmfestival, den senaste så sent som i år. Intresset för att sprida isländska berättelser via filmmediet resulterade i en antologi jag också äger. Musiken är nästan ett kapitel för sig. Förutom Sigur Rós minns jag Björk i ett tält på Heden, Anna Greta (Anna Gréta Sigurdadottir) har recenserats live och på skiva och samma uppmärksamhet har minst lika karismatiska Stina Augustdotter rönt. Senaste skivaktuella musikern från Island som recenserats var kuriöst nog Anna Gretas far, den kände mångsysslande saxofonisten och kompositören Sigurd Flosason. Nämnda förhållandevis unga kvinnor pratar flytande svenska, något de gjort sedan jag träffat dem första gången.

Jag valde ovanligt nog att sätta mig längst fram jämte en vän. Här fanns de mest bekväma stolarna. Nackdelen var att jag inte vågade smussla med anteckningar även om mannen med namnet han är ensam om, kanske var informerad om att en recensent fanns på plats. Kan således bara utgå från mina färska minnen och komplettera med vad han själv och andra skrivit. Konserten där Knutson ackompanjerade sig själv på akustisk gitarr utan pedaler eller förinspelad bakgrund pågick i cirka sjuttio minuter inklusive extranummer utan mikrofon nedanför scen sjungandes till ukulele. Texterna som framförs på isländska ska finnas översatta på hans hemsida. Beträffande hur musiken låter är den enligt egen utsago att beteckna som genren ”folk”. Bedömare har utsett honom till en isländsk motsvarighet till Paul Simon, fast i samtal med denne kvalificerade artist framgår att han vill bli erkänd genom att vara sig själv. Kontentan av att jag i hans uttryck märkte stänk av Nick Drake och Richard Thompson vilket också yppades, blev att Knutur verkade besväras en smula av dessa ofrånkomliga kopplingar. Hade till listan av namn kunnat lägga till exempelvis John Martyn och Göran Fristorp.

pressbild använd i marknadsföringen av pågående turné

Svavar Knutur visade sig vara en fullgod gitarrist, utmärkt sångare och en riktigt skaplig låtskrivare. Sedan han bestämde sig för att helhjärtat satsa på en karriär som singer songwriter 2009, har han nästan helt undvikit att skriva kärlekssånger. För oss exemplifierade han dock förnämligt talesättet ”ingen regel utan undantag”. I hans låtar som så här naket ofta framstår som visor, finns ett tilltal som berör. Kompositioner kännetecknas av obändig styrka, skönhet och snitsiga melodier. Visst hade man önskat förstå vad han sjunger om, han som också turnerat i USA och Australien och grundat en melodika-festival.

I noga genomtänkta mellansnack upplyses vi ändå om ämnen han skriver om. Med avväpnande humor levereras livserfarenheter till den grad att uppskattningsvis halva tiden går åt till dessa underhållande monologer på lättbegriplig engelska. Olika tonfall anläggs och det gestaltas med kroppsspråk. Svavar som ratat artistnamn är en estradör av rang när han berättar om sig själv, naturen/ vädret/ bebyggelsen och det isländska kynnet. Inte minst effekten av alkohol, ett självklart behov för många av hans landsmän. Artisten som sägs ha vigt sitt liv åt att utforska och förmedla villkoren historiskt (en legendarisk kvinnlig poet från 1700-talet(?) förekommer i showen) och idag, för innevånarna på den karga ön. Något han gör med besked genom starka sånger och berättelser, parat med en glimten-i-ögat attityd i lika fyndiga som upplysande invävda monologer. En anmärkningsvärd konstrast uppstår live emellan gripande låtar oftast i moll och ett medryckande, bejakande berättande kryddat med personliga åsikter.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Muntra musikanter sprider intrikat sväng och skönhet – Änglaspel 50 på Playhouse

21 september, 2026 by Mats Hallberg

19/9 2026

Valand i Göteborg (arrangör Jazzföreningen Playhouse)

Är standard att arrangörens konserter drar igång vid 19-snåret, inget undantag denna lördag. Det ovanliga var att jubileumsspelningen fick flyttas längst upp i huset, till en ordenssal där jag en gång ätit miserabelt julbord. Och för att kunna ta oss upp för trapporna behövdes en exalterad och finklädd skock gymnasister passeras. I ordenssalen fanns långbord med vita dukar, porträtt och målningar på väggarna och möjlighet att köpa 2-rätters middag. Frågade en bordsgranne vad hon tyckte om maten. Den var god och prisvärd löd hennes svar.

Räknade inte hur många vi var, men tippar på minst 75 personer, vilket är skapligt. Blev inbjuden att sitta vid bord av en vän som är stammis, skivsamlare och före detta lokal arrangör. I motsats till mig har han plattorna med Änglaspel, bilder på dem sparade och till och varit med om att arrangera konserten med septetten i Skaraborg. Jag recenserade å andra deras 40-års jubileum, minns 30-års jubileet på Nef och hörde dem i Mölndal när det fanns en Jazzförening här. Som synes ovan frontar den fyra man starka blåssektionen. Komponerar och leder med spetsfundiga klurigheter gör den oförliknelige Stefan Forsén sittandes vid flygeln. Jag äger en förträfflig cd med pianisten som somliga kallar geni. I gruppen från Göteborg har han samlat sex av regionens mest prominenta jazzmusiker vilka håller nationell toppklass, varav flera ingår i eller vikarierat i självaste Bohuslän Big Band.

På trumpet syntes ett för Änglaspel nygammalt ansikte i form av Staffan Svensson. Han är omgiven av saxofonisterna Mikael Godée (sopran), Thomas Jäderlund (alt) samt färskaste medlemmen Martin Bjurek Svanström (tenor). Rytmsektionen består av tungviktarna Peter Janson på basfiol och Göran Kroon bakom trumsetet. Samtliga har jag hört och njutit av otaliga gånger live och på skiva. Senaste skivan kom 2002 och den senaste signerad Stefan Forsén 2013. Gruppen är ensamma om sitt sound vars ingredienser bland annat är krängande sväng, expressiva solon, lyriska sekvenser, stänk av spräck, egensinnig allsång och förmedlande av en munter vibe. I brist på på bättre har de jämförts med Charles Mingus, hans auktoritet och magnifika medarbetare, minus basgigantens lynnighet. Och Änglaspel gräver inte heller lika djupt i den svarta jorden.

Första set tar sin början på utsatt tid och varar i cirka 40 minuter. Vi får titlar till flertalet låtar av den som styr skeendet med lagom fast hand, det vill säga kapellmästare Forsén. Han är bland mycket annat känd för förnämliga arr till körer och visor. Första låtarna är Skymningen gryr (förmodligen ett uruppförande enligt uppgift) och låt med madame i titeln vars anagram syftar på ärevördiga Nef. Stimuleras av elegansen i ensemblespelet, lite småskrynkligt i en sekvens. Först ut av solister är Thomas Jäderlund. Ska sägas att det är kutym för den som håller i rodret, att omsorgsfullt ge oss namnet på varje solist plus sättning ett antal gånger, vilket inte sällan stannar på halva vägen med ”och så vidare” . Händer när Forsén inser att infon är onödig. Upprepning är kul till en viss gräns. Fångas av ett snyggt svepande vemod, jämte deras prydliga och vackra ensemblespel. Vispar och diskret basgång supportar här raffinerat innerligt spel av Forsén.

Änglaspel föredrar att göra lekfullt spänstig musik, som förflyttar sig i olika riktningar. Förunderligt nog samlas efter fördjupande utbrytningar flödena ihop till en enhetlig struktur. En annan inriktning man ömt vårdar är den lyriska. Ofta tonsättningar av dikter eller kompositioner som påminner om hymner. Samspelet är ypperligt! Som framgår av mina tyvärr lite oskarpa bilder används notställ. Om jag hör rätt heter en av konsertens höjdpunkter Hafes, vars växlingar från småbökigt till sväng och lyriska passager tilltalade mig mycket. Denna hit blir till ett koncentratet av Änglaspels estetik. Staffan Svensson trumpet färgar delikat i olika skepnader, avlöses av Jäderlund i ett av dennes mest lyckade solon, vars första takter erinrade om Cannonball Adderley. Sopran- respektive tenorsaxofonist kompas i två av sina personliga inlägg enbart av gruppens polyrytmiske batterist, vilket resulterar i fruktbara, fängslande dialoger.

Vid Klara kyrka präglas av sin yviga, fast samtidigt koncentrerade form. En anmärkningsvärt lyckad kombination av motpoler som infaller i fler kompositioner. En omständighet värd att peka ut är att bandledaren ibland förhåller sig overksam när blåsare är igång som mest. Volymsvaga instrument skulle nog ändå inte nå ut. Tål att betonas hur samtliga berikar tillställningen med strålande solon och fina features, även Janson på sin kontrabas och rytmläggare Kroon pådrivare på högerflanken. Och Forséns anslag fängslar fortfarande oss finsmakare. En av den stabile och innovative trumslagarens konversationer jag hade mest utbyte av, hade han för övrigt med Godée och hans ljusa ton på sopran.

Ska poängteras att akustiken var till belåtenhet. Vi slapp dessutom nästan helt störande ljud från aktiviteter i våningar nedanför. Om mina anteckningar är korrekta avrundandes en ytterst vital första del med en av deras klassiker, nämligen Nost som med sin inspiration från nordisk folkmusik genererar ett fett utropstecken. Den enda av mina favoriter som saknades i repertoaren var deras vokala hit Evinnerligen.

Efter paus inleder man med låt där stämmor sofistikerat sammantvinnas. Därpå framförs tonsättning på dikt av Göran Sonnevi. Texten sjungs unisont av blåssektion och Forsén. Vi får fler fusioner mellan det instrumentala och röster i samklang. Roas av en lätt crazy allsång i Gals And Pals-stuk. Och det blev mer av den varan. Första ”träningspasset” på scen var den samtidigt festligt och rörande övningen upphängd på ”ja” och motsatsen. På samma sångbara tema ges Det finns luft från första skivan. Låter intrikat med yvig tonbildning. Vackert och fascinerande på ett sätt som är gruppens signum. Här byter för övrigt Staffan Svensson till flygelhorn. I annan avdelning där medverkan av publik anbefalldes till assistans av Göran Kroon, lirades enligt uppgift blues för att utmynna i att Martin Bjurek Svanström tog över och kastade loss.

I en alldeles lagom lång konsert levereras också en fullödig liveversion av Zanzibar Foxtrot signerad Peter Janson. En infallrik och otyglad sak där instrumentalister uppmuntras till egna utflykter ”all over the place”. Kul spräck förekom och på något mirakulöst sätt bands denna dissonanta utsvävning samman. Det blev ett storstilat jubileum som jag lämnade med ett stort leende och inre tillfredsställelse.

Extranumren lanseras som en nostalgikick. Först levereras Hemlängtan av Lars B Almkvist (ordinarie trumpetare). Den bitterljuva tankeväckande valsen skänker frid. Ett annat paradnummer har sparats till final. Till lycklig publik sprids deras önskan om Gonatt , en sorts vaggvisa med vad jag tycker mig höra raffinerad tonartshöjning. Uppskattade vad gruppen med sin härligt säregna estetik åstadkom live – deras konserter infaller alltför sällan. Änglaspel motsvarade tämligen högt ställda förväntningar.

OBS Beklagar att Peter Janson skymd bakom blåsarna inte syns på någon bild.

Arkiverad under: Musik, Recension

Genrefri magi med tvenne virtuoser – Emil Ernebro & Filip Jers på Utopia

17 september, 2026 by Mats Hallberg

15/9 2026

Utopia Jazz på Karl Johansgatan i Majorna

Har ganska ofta haft förmånen att live få lyssna på gitarristen Emil Ernebro och munspelaren Filip Jers, fast mig veterligen bara en gång tidigare på duo. Det var på KOM Bar i andra änden av samma stadsdel vid den tidpunkt duon släppte sin skiva Duet (recenserad här). Enligt Jers har spelningarna på duo för honom blivit ett halvtidsjobb. Detta var tredje gången på kort tid jag hörde gitarristen känd för sitt extraordinära fingerspel medan Jers oftast hörts på jazzfestivaler i Ystad och Falkenberg. Tidigare under denna tisdag då det förstås var fullsatt på Utopia, hade de vaknat i Skövde och senare musicerat för mellanstadieelever i länet. För övrigt var de ett av affischnamnen under den Classic Jazz-festival som arrangerades nyligen i Göteborg.

Bägge är minst sagt välutbildade och har belönats med flera prestigefyllda priser. För att ge en bild av hur brett högkvalitativ musik omfamnas, kan upplysas om att Jers blivit både Alice Babs- och Björn J:son Lindh stipendiat. Och den akustiskt spelande gitarristen gästades på sin debut av mentorn Jojje Wadenius och Staffan Astner.

Först några praktiska upplysningar. Jag satt i baren och spisade under första delen av andra set krogens kulinariska fiskrätt, kolja. Ljudet var perfekt inställt, kanske rent av spetsat med lite fyllig reverb. Konsertens första halva pågick i en trekvart. Oftast stod Jers som den borne estradör han är för mellansnacket där fakta underhållande delgavs. Med två instrument vilka i normalfallet framför melodistämma har de övat upp förmågan att kompa och lägga in bastoner till fulländning. Man börjar med vackert vemod genom att leverera sin tagning på traditionell skandinavisk folkvisa, närmare bestämt Jag vet en dejlig rosa. Min första värderande anteckning lyder: ”Musicerande på svindlande hög nivå”. Befriande att musiken fick ta plats som den emotionellt berikande konstform den är. Detta i osäkerhetens tid precis när politiska val hållits. Godhetsförespråkare inom kultursektorn argumenterat ivrigt i sociala medier för sina ståndpunkter. Som sagt skönt att slippa den beskäftigheten. Återgår till musikens underbara värld och deras lust att täcka en mängd genrer. Vi får veta att dessa hyllade musiker under elva år lirade på Åmål Bluesfestival, fast inte tillsammans. På Utopia gör de Nine Pound Hammer vars stompigt frejdiga dänga tydligen växlar emellan dur och moll.

Fröjdas åt hur vansinnigt skickliga de är, ekvilibristik manifesterad i sömlöst samarbete. Ibland kan musik få lov att vara uppvisning också, vilket jag återkommer till. Ett kännetecken för Ernebro & Jers är lusten att göra medley jämte att referera till teman ur hits från olika eror. Märker hur de roas av att stoppa in fragment från klassiker. Fjolårets finlandssvenska Eurovision-bidrag fanns tydligen med på ett hörn. Själv noterade jag exempelvis att ljuva The Girl From Ipanema lagts in på lämpligt ställe. I ett magnifikt medley mixas When The Saints Go Marchin In med Auld Lang Syne och en snutt ur Beethovens sista symfoni (har väl antagits som EU-hymn?). på slutet gick det svindlande snabbt. Blir också en del visuellt komponerad musik ämnad för barn. Blir barnvisor signerade Georg Riedel (Emil i Lönneberga), Gunnar Svensson (adventskalendern Herkules Jonssons storverk) och om öronen var med mig sprittande dänga ur Djungelboken (Sherman/ Sherman). Klämmigt så det förslår! Apropå visor avslutas första set utan att titel anges. Det torde ha varit Olle Adolphsons drama Trubbel tolkad instrumentalt så att svängar tas ut till max. Här kryddas med andra låtar och den finstämda melankolin utvecklas till yster tango.

Duon avslöjar att de är Beatles-fantaster vilket framgår av nuvarande repertoar. Jers säger i samtal med mig efteråt att de är inne på sin tredje repertoar efter sina nio år tillsammans. Publiken i blandad ålder njuter av versioner på Eleanor Rigby, In My Life, While My Guitar Gently Weeps samt i andra set Norwegian Wood. Alla titlar presenteras inte, men vore ytterst pinsamt om jag tog fel. Vad beträffar de första två låtarna betonar mina anteckningar att det är så snyggt, framfört med sådan skönhet att man smälter. Dubbla guldstjärnor utdelas! George Harrisons paradnummer med benäget bistånd från Eric Clapton inramas av imponerande solon inte bara på gitarr, utan också på kromatiskt munspel (vi får som väntat en pedagogisk minilektion om olika typer av munspel, skalor och tonarter). Norwegian Wood låter lätt jambetonad. Ånyo pytsas några takter ur andra låtar in, framför allt spelmansmusik. Inte utan att man undrar vad som är överenskommet i förväg och vad som uppstår i stundens ingivelse.

I andra avdelningen ger de varandra eget utrymme för variationens skull. En god idé. Blir munspels-cirkus när fryntlige skåningen trakterar sitt behändiga instrument utan att greppa det med sina händer. Om recension får lov att redovisa på detaljnivå framförs vals från Västmanland, hambo från nuvarande bostadsort samt trallpolska från Offerdal. Fenomenala tekniken är uppenbar varför en lämplig term måste bli världsklass. I detta segment lär vi oss skillnader mellan munspel och utseendet på en så kallad trynorgel (diatoniskt munspel). Hans vän kontrar överraskande nog med en favoritballad, nämligen Joni Mitchells tidiga örhänge Both Sides Now. Toner sträcks ut raffinerat i flera skikt. Musiken får andas. Vikten av en väl genomtänkt låtordning ska inte underskattas, en konst behärskad till fullo.

Bilden ovan illustrerar förresten en anekdot. Den handlade om när vår konung kommenterade munspelsfantomens teknik och instrumentets resurser. Andra sett sätts igång på ett sprudlande sätt med dänga associerad till Elvis. På samma gång uppstår ljuv musik och ekvilibristiska crescendon. Vi får ett skönt sjok av blues helt enkelt utan att specifika hjältar lyfts fram. Toots Thielemans som Jers träffat har varit en utgångspunkt och stor inspirationskälla.

När de förenas hänger de intrikat på i varandras infall, förunderligt nog tar var och en sig tillbaka till refrängen. På sluttampen levereras en gammal engelsk vaggvisa i 6/8 takt omvandlad till småländsk bolero. Bonusinfo är att låten spelats in av både Johnny Cash och Hootenanny Singers. Responsen kräver givetvis extranummer. Duon beviljar uttrycklig önskan, ett krav på att göra Mr. Bojangles, Sammy Davis Jr:s signaturmelodi som jag hörde med Jan Malmsjö i gripande version för tio år sedan. Som kunnat förutspås stannar tiden upp, bekymmer dunstar tillfälligt bort. Ryser av duons djupt innerliga interpretation. Hänförs över ett otroligt elastiskt outro. Lycklig över att jag fanns på plats. Ännu en oförglömlig kanonkonsert på denna mysiga krog.

Arkiverad under: Musik, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 5
  • Sida 6
  • Sida 7
  • Sida 8
  • Sida 9
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1779
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in