Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik
Maria Andersson, som tidigare frontade Sahara Hotnights men nu gått solo, följer upp debutsingeln End of Conversation med ytterligare en succélåt. Med sitt inbjudande sound är Birches ett vårtecken som med textraden ”If you feel like coming back, then it’s the same as you when left, only the memory gets stronger” också inger den tröstande känslan att allt faktiskt är bestående. Soloalbumet Succession släpps den 29 april.
Lyssna på Birches här:
Release för Fredrik av Trampes debutskiva, ”Tysta slag”
På moment:teater i Gubbängen, Stockholm 20 april 2016
Stämningen efter en skivrelease är ofta, det var bra, hygglig skiva men att lämna efter Fredrik af Trampes release för debutskivan – Tysta alag, var något nytt. Det var så genuint bra, så väl sammansatt, en så bra blandning av de egna låtarna som – med valet av gamla skolkamrater från Västerviks Visskola. Det var inte bara en release – det var en show av underhållsvärde i stora mått.
Fortfarande hör jag Taubes visa Kärlekens Vind, spelad i en så otroligt vacker duett men Jenny Almsenius och Fredrik Af Trampe, så att jag tror mig kunde höra tårarna från publiken.
Det som är så starkt med Fredrik Af Trampe är inte hans ”Leonard Cohen” liknande röst, utan hans förmåga att fånga sin publik, stråken av allvarliga undertoner, mixade med klockrena skämt, förmågan att vara så närvarande i sin musik att vi kände det var ”Hans kväll”. Sa jag att det finns lite Pove Ramel också.
Tysta slag, rör sig över vida fält, från det jazziga till pop och visa, och det sitter så otroligt bra.
För så är det, Fredrik Af Trampe är en blandning av det mesta, vissångare, skådespelare, journalist, författare, konferencier med glimtar av stå upptalang, entertainer. Därtill en oerhört ödmjuk och soft person, där inte vare sig begåvning eller framgång stiger honom åt huvudet. Och bäst av allt – nyfikenhet vad händer näst.
Innan releasen träffar jag honom på ett fik, själv nyfiken på personen som jag mött flera gånger men inte vet att han inte gjort en skiva tidigare, att han är omtyckt och uppskattad som vissångare och av ”adlig börd”, det senare något som minst intresserar honom.
Nervös borde man väl vara inför sin debut på skiva, säger jag, du släpper dessutom din första skiva sent i livet.
Men se, två fel. Fredrik är inte nervös, han vet att den skiva han jobbat med i två år är exakt det han vill ge ut och som han står för till 100 procent. Sent i livet nja, snarare började textskrivandet sent, så där vid 23 års ålder och det förklarar han innebär bara sju år från start till skiva.
Urvalet är tio års låtskrivande där första texten också finns på skivan. En resumé över 10 år av skrivande, lite gammalt – lite nytt.
Det finns bredd hos Fredrik, det musikaliska intresset täcker allt från klassiskt till pop. Det mesta har avlyssnats i föräldrahemmet, dock inte popmusiken som han upptäckte sas utanför huset.
–Mina föräldrar var inte aktiva som musiker, men lyssnade på det mesta.
Pianolektioner finns med i barndomsbilden, men ingen kommunal musikskola, det lät alldeles för tråkigt, konstaterar Fredrik.
Vi återfinner heller inte Fredrik som källarmusiker i tonåren, för egentligen var det nog film som lockade mest. En liten men inte fy skam filmkarriär, ses skymta i Ondskan, Kalssfesten, Adam&Eva, Duvslaget.
En till synes mycket snäll person, spelar dock som han säger bara elaka roller i filmerna, men filmandet gjorde att han träffade Stefan Sundström, som var med i TV versionen av Eva & Adam. I den filmen gör han också moppedebut, vilket enligt Fredrik går att avläsa, att en mer osäker moppeförare gick kanske inte att hitta just då.
Efter gymnasietiden på Norra Real blev det lite filmstudier men möten med Lars Demian och Johan Johansson drar honom mot musiken och en ny kärlek uppstår, till visans värld.
Så småningom bestämmer han sig för söka in på linjen för journalistik vid högskolan i Södertörn, men klarar innan dess av visfolkhögskolan i Västervik. Det var ett år som gett eko, en bra klass, sammanhållning och inte minst viktigt – tillåtande för dem som inte var så ”visvana” från start.
Gitarr är vis- och trubadurens huvudinstrument, men inte ens där finns unga års klinkande, den första gitarren, beskriver han som en nylonsträngad hobbygitarr som saknade en sträng, eftersom han inte visste hur han skulle byta.
Musikskolan blev internet och You Tube, lyssna på låtar, leta accord och prova sig fram. Gitarrspelet är inte bra idag heller, säger han självkritiskt men det har blivit bättre och blir så.
Journalistik har det blivit en del av, likaså research på SVT, SR och medverkan i några böcker. Fritiden i den mån den finns, förklarar han, ägnas åt pop- och nöjesforskning. En halvfärdig bok om skådespelaren Jan-Olof Rydqvist ligger på kö.
Det som känns så viktigt i samtalet med Fredrik är att han påpekar rätten att få känna att man gör något bra, att veta sitt eget värde. I ett sådant sammanhang betyder inte omvärldens åsikter så mycket. Han styrker också rätten att göra det som är roligt, utan att skämmas.
– Det är tråkigt att ständigt göra samma saker, man måste få avsluta livet med att veta att man inte har saker som är ogjorda.
Och nästa skiva!
– Det blir det, definitivt.
Trygghet ligger att hitta rätt uppbackning, på konserten fanns det just det, rätt gäng. Emeli Jeremias piano/dragspel och producent för skivan. Övriga musiker, Marcus Bouquelon, Gustaf Hielm, Mikael Karlsson och Daniel Tilling.
Gästartister Erica Falk, Maja Heurling, Jenny Almsenius (har skivsläpp om en vecka) och Frans Haraldsen.
Måste bara nämna avslutningslåten en recover, på Jan Hammarlunds, Människor på tåg, med Erica Falk. Jan Hammarlund som satt i publiken blev så glad att han rusade upp på scenen och kramade om Fredrik och Erica.
Foto: Carina Hedlund
Det är rätt chockartat. Har precis fått beskedet att Prince hittades död i morse i sin studio. Denna fantastiska artist och musiker blev bara 57 år.
Prince slog igenom världen över 1982 med albumet ”1999”. Han har sålt över 100 miljoner album och med hans allra mest kända låt ”Purple Rain” vann han en Oscar. Låten blev hans första listetta på amerikanska Billboard. ”Purple Rain” är en av de låtar som betytt mest för mig i mitt liv och den är hur vacker som helst.
En av mitt livs största musikaliska upplevelser var när jag såg Prince live på en stor musikfestival i Polen. Det var första gången Prince uppträdde i Polen, han var ju en av de artister som inte var tillåtna i öststater under kommunismen. Festivalen hölls utanför Gdansk och låg på ett vidsträckt före detta militärfält. Där rymdes en publik på 60.000 personer – och jag tror varenda en var där när Prince spelade. Och som han spelade. Han höll på i mer än tre timmar – och det var den längsta festivalspelningen han gjorde det året. Det var fantastiskt att se alla dessa lyckliga människor som äntligen fick se sin stora artist live.
Och ja, han spelade ”Purple Rain” och jag fick självklart gåshud.
Aftonbladet berättar:
Dödsorsaken är ännu oklar.
Bara för ett par dagar sedan tvingades Princes flygplan nödlanda i Moline i Illinois efter en konsert i Atlanta.
En talesperson för artisten sa då till TMZ att Prince haft influensabesvär i flera veckor. Bara dagen efter sitt sjukhusbesök stod artisten på scen igen.
Senare i år återvänder London-kvartetten Big Deal med sitt tredje album Say Yes. Efter att ha droppat titelspåret tidigare i år delar de nu även med sig av albumets ledsingel Avalanche. Med sin hybrid av skriksång, feta gitarr-riff och melodikänsla är det en fysisk omöjlighet att inte ryckas med.
Lyssna på Avalanche här:
Som ung uppträdde Sara Hartman på open mic-kvällar på lokala restauranger i sin hemstad Sag Harbor i The Hamptons, men när hon fyllde nitton tog hon chansen att flytta till Berlin för att spela in ett album. Den första singeln därifrån, Monster Lead Me Home, har i skrivande stund över elva miljoner streams på Spotify och följs den 22 april upp av låten Satellite samt en EP med samma namn. Kulturbloggen mötte upp henne i samband med att hon var i Stockholm som förband åt Ellie Goulding.
När började du spela musik?
– Mina föräldrar gav mig ett trumset i julklapp när jag var elva, ett beslut de ångrade direkt. Min mor är visuell konstnär, hon målar och gör saker av allting. Hon gjorde våra kläder under en period när vi var små. Hon uppmuntrade alltid mig och min bror att skapa saker av det vi hade, det överförde jag på trummandet. Det är så direkt. Du kan lära dig ett beat och sedan skapa ett eget beat, lära dig bas och spela bas över det beatet. Det är som en snöboll som fortfarande inte har slutat rulla.
Att trummorna var ditt första instrument, tror du det har påverkat ditt musicerande på något sätt?
– Det tror jag. Om du lyssnar på låtarna så är trummorna hjärtat, vad allt annat är uppbyggt kring. Till och med sättet jag spelar gitarr är rytmiskt, det är inte bara ackord.
När du var nitton flyttade fu från USA till Berlin. Vad var det som drog dig dit?
– Möjligheten, mer än något annat. Jag hade precis avslutat mitt första och sista år på college, och uppträdde på restauranger i The Hamptons. Jag råkade spela inför rätt person. Jag körde covers på Stand by Me och Sittin on the Dock of the Bay. Publikfriande covers, men jag smög in lite eget material också. Ingen klagade vilket var ett bra tecken. Efter ett av uppträdandena blev jag approachad och när de fick veta att det var en låt jag hade skrivit sa de: “Det finns en producent i Berlin, ni skulle vara perfekt för varandra.” [Skratt] Resten är historia…
– Jag hade tillräckligt med pengar undanstoppat för att boka en flight över, och det visade sig vara en musikalisk match made in heaven Vi klickade. Toby Kuhn heter han. Vi skapade den här världen kring mina akustiska små låtar. Tog dem till en helt annan nivå.
Hur ser ert samarbete ut? Skriver ni ihop också?
– Jag kommer med grundidéerna. Som med Monster Lead Me Home, då hade jag sett Where the Wild Things Are lite för många gånge och bilderna därifrån fastnade i mitt huvud. Jag hade precis flyttat och var rädd för allt. Hade hemlängtan men visste att musiken skulle leda mig nånstans. Så jag kom på en grundidé som vi byggde en ackordföljd kring. Sedan åkte jag hem och skrev texten, så spelade vi in dagen därpå. Det gick väldigt fort. Tysk effektivitet. Men det var även kaotiskt vilket jag har lärt mig att vara bekväm med.
Så monstret i låten är i själva verket musik?
– Det stämmer. Alla låtarna är väldigt personliga. Jag skulle aldrig kunna skriva om något jag inte gått igenom med uppriktighet. Givetvis kan jag fantisera och tänka mig in i andra människors liv, men den här samlingen låtar är väldigt, väldigt personliga.
Hur har ditt låtskrivande utvecklats sedan du flyttade till Berlin?
– Innan flytten var det väldigt spekulativt. Jag kunde skriva om vad som helst. Att flytta till en annan plats är både det mest skräckinjagande och mest spännande jag gjort. Jag har aldrig känt mig så ensam, men jag har heller aldrig känt mig så hemma på en plats som inte är mitt hem. Det var så många känslor jag var tvungen att göra något med. Det var fantastiskt att jag råkade befinna mig i studion när jag gick igenom alla de här känslorna. Jag behövde något att fokusera på. Det är väldigt mycket en dagbok och nu läser folk i min dagbok.
Är det inte skrämmande att dela med sig av så personliga erfarenheter?
– När jag är i studion skriver jag för mig själv. Jag dokumenterar vad som försiggår i mitt huvud och i mitt hjärta. Jag vill inte gå in i de snuskiga detaljerna, men det är mycket smärta och växtverk. Jag kan inte vara den enda som varit med om det, så kanske är det bra att det är så ärligt. Jag vet att det är en kliché, men kan jag hjälpa någon som befinner sig i en liknande situation att känna sig mindre ensam har jag lyckats med mitt uppdrag.
Har du själv haft några låtar som hjälpt dig på det sättet?
– Har inte alla haft det? Det här är en obskyr referens, men jag dyrkar Amanda Palmer från The Dresden Dolls. Under din uppväxt behöver du en sån person att se upp till. Amanda Palmer var berättarrösten under mina tonår. Hon skriver om hur det är att vara människa. Om att gråta ibland för att du behöver, fast på ett starkt.
– När jag flyttade var det definitivt Patti Smith. Jag inspireras av henne i allt jag gör. Jag hade precis läst klart hennes bok, Just Kids, och det förändrade min syn på min omgivning. Hon ville leva sin konst, det påverkades jag av väldigt starkt. Jag såg henne på Tempodrom när hon spelade i Berlin. Hon körde Horses från början till slut och jag grät igenom hela spelningen. Det finns en kuslig likhet till New York på 70-talet, en stad som höll på att hitta sin identitet. Det känns som att Berlin har den energin idag.
Du har också tolkat Jamie xx. Hur kom det sig att du fastnade för den låten?
– Jag lyssnade mycket på In Colour medan jag arbetade på det här albumet. Jag har alltid beundrats av hur The xx kan göra så mycket av så lite. Det är gitarr, bas och trummor. Så är det deras två röster. Totalt fem saker men ändå så rörande. Det har alltid fascinerat mig. När In Colour kom ut lyssnade jag sönder den. Stranger in a Room var speciell för mig på grund av texten. Berlin är känd som en feststad, men det finns också en ensamhet. Ett mysterium. Nånting sorgset. Killen som snubblar ut ur baren ensam. Det var en intressant vinkel på en värld jag slängdes in i.