Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik
Du vill höra något nytt av Faun Fables och du vill höra det nu? Då har du tur för väntan är över. Sex år efter att de senast samlades över ny musik kommer här Country House Waits, det första smakprovet från deras kommande album Born of the Son som släpps via Drag City den 22 juli.
Lyssna på Country House Waits här:
Artist New Tide Orquesta
Titel Live in Rio
Betyg 5
Jag får inbjudan till skivsläppet i Stora Teaterns kristallbar via facebook av Josef Kallerdahl. Man fick ganska stor uppslutning trots en lite halvhemlig tillställning. Vad som lockade oss en blandad publik, var att mästarna på melankoliska klanger skulle framföra ett knippe alster från det sprillans färska albumet. Då det samtidigt var 20-års jubileum, passade gruppens kompositör Per Störby Jutbring på, att innan livemusicerandet berätta dramatiska anekdoter från internationella turnéer. Det var ganska kul, annars är de experter på att förmedla allvar och stora äkta känslor. Deras sound är så långt ifrån ESC man kan tänka sig och lite till. Vill betona att det inte alls fungerar att ha dem som bakgrund, de tar dig i anspråk. Ibland blir det nästan smärtsamt vackert, lyssnaren blir som förhäxad, drabbas av emotionella svängningar.
Lätt att förstå att deras musik använts i filmer, teateruppsättningar och dansverk. Vi snackar alltså kammarmusik med Astor Piazzolla, Michael Nyman och Kronoskvartetten som riktmärken. Fantastiska låtar som starkt rytmiska How to climb a mountain jämte kala långsamma stråkpartierna i Vesper, bekräftar gruppens särart. Nämnda fullträffar är också titelspår från de två senast gjorda studioskivorna. Repertoaren på Live in Rio är hämtad härifrån, en skiva inspelad 2014 i en mindre stad i närheten av Rio de Janeiro.
För att vara uppriktig har jag inte ofta lyssnat på New Tide Orquesta, trots deras mycket imponerande spännvidd. Såg dem för cirka tio år sedan spela nuevo tango på festival i Falkenberg, vilket var trevligt. Ett starkare minne har jag av deras konsert under Göteborgs kulturkalas på Liseberg 2014, något jag förmodligen skrivit om i Kulturbloggen. Blev totalt uppslukad av vad jag hörde och vägrade att ge upp för vädrets makter, stod tyvärr utan skydd när regnet gjorde mig dyvåt.
Vid en hastig genomlyssning kan man få för sig att Per Störby Jutbrings låtar är snarlika till sin uppbyggnad. Men det stämmer inte! De framförs i olika tempon, med olika instrument i fokus och faktiskt stundom i en lekfull ådra. Vänner av kammarmusik vet att genrens främsta utövare gillar att experimentera, raffinerat framställa skiftande klanger och att få till ett smittande sväng. Gruppen som fram till för några år sedan hette New Tango Orquesta, är inget undantag. Man är helt otroligt samspelt, låter som en gemensam kropp. Och de vågar utmana genom att lyfta fram solister, ett flitigt bruk av minimalism och ge utrymme åt improvisation. Idag har jag lyssnat på nya plattan 3-4 gånger, kan bara instämma i de superlativ som hunnit delas ut. På Stora Teatern valde gruppen att markera jubileet genom att plocka med några äldre godbitar.
För några år sedan decimerades konstellationen, när gitarristen Peter Gran lämnade. De musiker jag är mest bekant med är Josef Kallerdahl på kontrabas och Livet Nord på violin. Anmärkningsvärt är att de var på sitt håll jobbat en hel del med jazzig musik. Vidare är sättningen Per Störby Jutbring på bandoneon (ett slags argentinskt dragspel), Johanna Dahl på cello samt Thomas Gustavsson vid pianot. Producerat och mixat ljuvliga Live in Rio, har mannen som så uttrycksfullt trakterar bandoneon gjort.
Artist: Radiohead
Titel: A Moon Shaped Pool
Betyg: 3
Den “månformade poolen” är kall tycker Kulturbloggens Petter Stjernstedt. Radioheads nionde månlandning är en melankolisk och mäktig upplevelse med Johnny Greenwoods orkestrering som den stora höjdpunkten. Men albumet saknar känsla. Yorkes avgrundsdjupa godnatt-visor berör aldrig på djupet.
Tystnad råder, tyst det är i huset. Radio-shadow over Radiohead-land. Förutom ett gäng kryptiska brev som Thom Yorke skickat till sina mest hängivna fans har vi hört jota ifrån bandet de senaste fem åren. Men häromveckan kom första “livstecknet” då hela bandets nätnärvaro raderades – ett briljant PR-trick eller en tydlig markering om en nystart?
Radiohead har alltid gått sin egen väg. För nästan tio år sedan lyssnade jag till In the Rainbows efter ha betalat vad jag ansåg en rimlig summa. Bandets devis var: Betala vad du själv anser vara ett skäligt pris. De har vägrat ställa sig i ledet. Vilket annat band har med varje album lyckats att utmana både sig själva och sina fans? Varje Radiohead-album kan sägas vara en uppgörelse med det förra. Den mästerliga OK Computer skiljer sig markant ifrån experimentella Kings of Limbs eller rockiga Hail to the Thief.
A Moon Shaped Pool, bandets nionde studioalbum, tar avstamp i dåtiden. En oväntad vändning vill jag medge. Flera av låtarna skrevs för länge sedan och har framförts sen tidigare i konsert-sammanhang. Den äldsta True Love Awaits, som också är en av bandets mest älskade, dateras tillbaka till 1995. Den ödsliga biten där en plågad Thom Yorke ber på sina bara knän att få ha sin älskade kvar får avrunda den apokalyptiska och episka rock som är Moon Shaped Pool.
Efter 23 års äktenskap har Yorke och hans partner separerat och det har lämnat avtryck. Yorkes cyniska formuleringar kretsar kring trasig kärlek och ett brustet hjärta: “I’ll drown my beliefs to have your babies / I’ll dress like your niece and wash your swollen feet / Just don’t leave”. Skivan genomsyras av en apokalyptisk domedagskänsla. I videon till Daydreaming ser vi en vilsen Yorke vandra runt i ett öde bilgarage letande efter mening: “And it’s too late, the damage is done.” Det är drömskt och vackert. Det melankoliska hörs inte minst i folkpsykadeliska Desert Island där Radiohead låter som en hårdare variant av mys-popbandet Tunng. Andra låtar tar järngrepp om våra största samhällsproblem. Burn the Witch är en vass samhällspolitisk låt om häxbränningar där Yorke drar paralleller till vår nutid och vårt sätt att hantera flyktingar. Kompositören Greenwood, gitarrist i bandet och mannen bakom det episka soundtracket till There Will Be Blood, har haft ett nära samarbete med London Contemporary Orchestra. Resultatet är lysande, storslagen och magnifik pop. Stråkarna återkommer i The Numbers och Tinker Tailor Soldier Sailor Rich Man Poor Man Beggar Man Thief. Det är bombastiskt samtidigt som det är lågmält. Likt en hett, bubblande vulkan farligt nära kokpunkt pulserar musiken fram.
Massive Attacks är en viktig referens. De elektroniska slingorna är närvarande, men mest framträdande är den akustiska gitarren och den försiktiga trumvirveln som driver musiken framåt. Men känslomässigt når de inte fram. Skivan är varken lika självutlämnande och naken som Beyoncés Lemonade eller politisk som Anohnis Hopelessness. Radiohead är skickliga musiker som kan sin grej, men på sin nionde månlandning förlitar de sig för mycket på nostalgin och glömmer bort att beröra. Yorkes godnatt-visor är avgrundsdjupa till den extrema graden att du stundtals drunknar i det känslokalla, distanserade.
Text: Petter Stjernstedt
Legendariska Stone Roses har släppt en ny singel. Det är gruppens första släppta material på över tjugo år.
The Stone Roses bildades i Manchester, England redan 1983 och står bakom hitsinglar som ”Fool’s gold” och ”One love”.
Stone Roses släppte ”Begging You” för tjugo år sedan, 1995. Det var senast gruppen släppte en ny låt. Året därefter splittrades bandet. Då återförenades dock 2012 återförenades under en turné.
Skotska The Sun skriver att tidigare i år syntes medlemmarna vid en studio i norra London där sångaren Ian Brown berättade att de spelade in tillsammans, och så sent som i veckan syntes bandets ikoniska citron-logotyp på reklamställen i Manchester, vilket fick fansen att spekulera desto mer.
Soil Collectors från Göteborg skapar unik musik, påverkade av gamla stammar och stenåldersmusik. Nu har vi premiär för deras nya påkostade videon till låten Nomad.
Bandet består av Isabel Sörling, Hannah Tolf, Jonathan Albrektson och Martin Öhman.
Soil Collectors – Nomad (draft) from Donovan von Martens on Vimeo.