Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik
Laakso med Markus Krunegård på sång hade den otacksamma uppgiften att spela samtidigt som Rammstein på Bråvallafestivalen.
– Nu måste vi spela högre killar, så att vi överöser alla fyrverkerier sa Markus Krunegård efter den första låten.
Dom spelade högra, och här följer lite bilder från den fina spelningen.
Bring Me The Horizon
Bråvalla, Panorama-scenen
Betyg 4
Längd: 1 timme
Bring me the horizon har lyckats trycka in fem stycken Sverige spelningar från 2013, den på Bråvalla blir den femte. Ursprungligen från Sheffield, England så har bandet håll på i tolv år. Under denna tid så har dom hunnit med att släppa över sju album och EPs, vunnit priser och dom har turnerat över hela världen. Förra året så släppte dom that’s the sprit, som hamnade på topplistor över hela världen. Och nu i år så kör dom typ Bråvalla, igen.
Bring me the horizon är ett band som är kända för att vara bra live, så alla förväntar sig en bra show. Och det är något som alla fick. Showen började med en informations video, som berättade om att om du kommer ut från konstern utan att vara varken skadad eller mentalt ärrad så får du försöka bättre nästa gång. Och det beskriver hur hela konsterna var. Gång på gång så ville sångaren ha en wall of death eller en circle pit, och när det inte var bra nog så kom han på mer och mer oförskämda ord att kalla publiken. Men även fast sångaren inte är den trevligaste, så var det en bra konsert. Alla hade en trevlig eftermiddag, och alla hade roligt. Bring me the horizon på Bråvalla 2016 för en fyra av mig. Bandet gav allt, publiken gav allt och alla tyckte om det dom såg och upplevde.
Skribent: Moa Johansson Maliniemi
Foto: Thomas Johansson
Zara Larsson
Bråvalla, Luna-scenen
Betyg 2
Längd: 1 timme och 14 minuter som kändes längre
Första gången jag såg Zara Larsson var 2009. Hon uppträdde på Tallkrogens dag och hon köpte korv av mig. Hon hade vunnit talang ett par år tidigare, folk visste vem hon var. Men fortfarande så var hon så pass okänt att hon uppträdde i en park i södra Stockholm. Idag är hon ett namn som alla känner igen. Efter att ha gjort den officiella EM låten och spelat på invigningen så är hon nu Sveriges stolthet.
Stämningen innan konserten liknar mer en fotbollsmatch än det gör än konsert. Folk sjunger, både låtar av Zara Larsson och låtar som skulle passa in på fotbolls EM. Alla vet att hon kan det hon gör. Alla vill ha en perfekt show och förväntar sig inget mindre. Och det är inget som hon lyckats uppnå. Hon struttar omkring på scen med hennes fyra dansare som om dom ägde denna festival. Och det var inte riktigt vad hon gjorde. Hon är inte dålig, hon kan sjunga. Men det vad något som saknades. Kanske var det åldern, att man verkligen märkte att hon bara är arton år. Eller så kan det ha varit att folk hade förväntat sig för mycket. Att alla trodde att detta skulle vara den bästa konserten dom varit på, och nu när det inte var det så blev alla bara besvikna.
En av sakerna som verkligen lyfte allt var dom fyra dansarna och dom två körsångarna hon hade med sig. Det var dom som såg till att det var mer än bara en tjej som kan sjunga och springa runt på scen. Men även tack vare allt detta så var det inte en dåligt konsert, men det var inte hon som fick det att bli bra. Så Zara Larsson får en tvåa för hennes uppträdande på Bråvalla.
Skribent: Moa Johansson Maliniemi
Foto: Thomas Johansson
Editors
Bråvalla, Juno-scenen
Betyg 4
Längd: 1 timme som gick alldeles för snabbt
De började med min favoritlåt just nu, sugar, och sen fortsätter de likadant. De är på strålande spelhumör, och de brys sig inte om att många verkar ha tagit sin middagspaus just mellan klockan 19 till 20.
Musiken är precis så mörk och samtidigt trallvänlig. Hela bandet och scenen går helt i svart, och det passar till musiken. Synd att så många av festivalbesökarna på Bråvalla gjorde något annat. Det lilla regnet som ibland föll under konserten, passade humöret för bandet, och den publik som fanns stannade kvar.
Jag säger bara, välkommen tillbaka till Stockholm, och jag lovar att stå längst fram på nästa konsert.
Lite fler bilder från konserten…
August burns red
Bråvalla, Panoramascenen
Betyg 3
Längd: 1 timme
Redan i highschool så spelade August Burns Red tillsammans. Och sedan dess har dom hunnit med ett byte av sångare, sju stycken skivor och nu spelar dom på Bråvalla.
Detta år så var August Burns Red ett av dom banden som öppnade hela festivalen på torsdagsförmiddagen. Det var inte så allt var planerat men eftersom folk inte hann inte in till dom banden som skulle börjat först, Daniel Adams-Ray, Børns och Oscar Syk, så var det nu banden som började två som fick öppna för publik istället.
Innan bandet går på så hör man hur publiken skriker ”Augusti, Augusti”. För eftersom vi är i Sverige så ska allting vara på svenska! Regnet har börjat falla, med det verkar inte som något har något emot detta, alla verkar lika uppspelta som innan.
August Burns Red är ett band som är fylla av energi. Dom vet hur man ska dra igång publiken, och publiken ger dom lika mycket energi tillbaka. Gång på gång skriks ”Wall of death och Circle pit” och publiken gör troget vad sångaren säger.
Detta framträdande får en stark trea av mig. Även fast publiken älskade det och bandet gav all energi dom har så blev allt bara väldigt repetitivt efter ett tag och det var något som saknades. Så om du för chansen att se August Burns Red, gör det. Men det är ingen chans du behöver leta efter.
Skribent: Moa Johansson Maliniemi
