Det händer något med den traditionsbundna Cornelisdagen, spröda CajsaStina Åkerström, föregicks av bandet Adrian Modiggård, med tung rock och bästa Cornelis, och fick en gungande Cornelis i bästa reggaetappning med LionDub från Gävle. Sedan kom punkten med Ebbot Lundberg, en av de mest varierande Cornelisdagar jag besökt.
Men dessförinnan fick Thorsten Flinck motta årets Cornelisstipendium på 500 000 kr. En glad Thorsten helt klart där motivering lite kort löd ”En klassisk skolad punkrebell, vars enda lojalitet tillhör konsten.” Helt klart valet var klokt, Thorsten är en sann levnadsrebell som gör det han själv vill av scenkonst liksom musiken.
Men någon ur besökshavet sa att borde inte Kjell Höglund fått priset, inte för att missunna Thorsten Flinck, men väl för att Kjelll Höglund i gett ut älskad musik sedan 1974 och levt ett till och från tufft liv, men alltid landat på fötterna. Ett bjublat framträdande gjorde Kjell Höglund nyligen på Storsjöyran tillsammans med Johan Johansson, ett av de få tillfällen Kjell Höglund uppträtt offentligt.
Men nästa år igen, Cornelissällskapet ära den som äras bör.
När jag skrev att Cornelisdagen inte längre låter som den alltid har gjort med i stort bara väletablerade artister, är det för att Cornelissällskapet vänder sig till en ny publik, inte att skrämma bort de som alltid varit där utan för att locka yngre. Adrian Modiggård, är helt klart ett sådant namn, där Cornelis rockats upp på ett roligt och spännande sätt. Adrian är son till Eldkvarns trumslagare Werner Modiggård och har funnits med i Eldkvarn sedan barnsben och vem satt bakom trummorna på konserten, om inte pappa Werner. Publiken var eld och lågor, gammal som ung rockade loss och jag såg inga missnöjda s.k äldre Cornelisvänner som hängde med mungiporna.
CajsaStina blev en lagom övergång mellan rock och reggae. Vem kan som CajsaStina ha en sådan total scennärvaro utan några som helst bling bling, hon bara är och hennes Cornelistolkningar var vackra och ömsinta.
Senast om CajsaStina Åkerström är en konsert ihop med Jack Vreeswijk i november på Södra Teatern.
LionDub från Gävle, en reggaegrupp som var med förra året också, men nu hade de vigt programmet åt att göra reggae av Cornelis låtar. De kallas för Gävles egna reggaekungar och frågan är om de inte kan bli också Stockholms. De har arbetat med artister som Papa Dee, Joseph Beckford, Jamaica, mfl. Lovorden kring deras skivor är samstämmigt positiva, också av recensenter som inte lyssnar på reggae.
Föresten var det första gången jag såg pbuliken dansa loss på en cornelisdag, men oj det buggades, gungades i alla åldrar. LionDub gjorde inte bara suveräna cornelistolkningar de fick publiken att lyfta.
Glad blev jag över att de avslutade med en av Cornelis vackraste, En Stund På Jorden. Låten är skriven av Peter R Ericson, men blev en av Cornelis stora hitlåtar.
Ebbot Lundberg är artisten som visar en mångfald av musikaliska ansikten, vilket gör honom oerhört spännande. Några Cornelis blev det, men hans version av Hugo Carmikels ”Hong Kong Blues” var klockren. Ebbot är älskad av publiken och publiken älskar Ebbot, på Cornelisdagen passar han deffentivt in.
Men det hanns också med hedermedlemsutdelning. Sid Jansson, en av de drivande krafterna bakom Vispråmen Storken i Stockholm på sin tid. Under några år manager till Cornelis, har varit med sedan starten av sällskapet och Cornelisdagen, nu är hans gärningar belönade med hedermedlemskap i Sällskapet. I gott sällskap av Gun Hemström, som i flera år försökt hålla Cornelistraditionen vid liv på sina musikkvällar på Södra Teatern. Två personer som hängivet verkat för musiken på olika sätt fick sin belöning, äntligen.
Martin Tode, ordförande i Sällskapet förtjänar några ord, att vända det invanda till något nytt och lite gammalt är strongt, det spår man jobbar på nu kommer att ge utdelning, men ett förslag till nästa år är att ha två biljettpriser. En del vill kanske bara gå på kvällen, och därmed inte betala för hela dagen.