Musik

Sthlm Music and Arts: Kleerup – Ojämnt fast flera högtidsstunder

31 juli, 2016 by Mats Hallberg

Kleerup på Stockholm Music and Arts
Stora scenen, söndag 31 jul 2016
Betyg 3

Mångsidige Kleerup lärde vi på allvar känna i ”Så mycket bättre”. Jag noterade då hur usel han i mina öron lät som sångare, även om andra bedömare inte är lika kritiska överlåter han gärna sångmikrofonen till specialister. Däremot är det ofrånkomligt att respektera hans kunnande som producent och låtskrivare i skiftande genrer. Oönskade löpsedlar genererades som bekant, efter att han mottagit flera välförtjänta Grammis.

Det är historia, nu till hans första spelning på Skeppsholmen på tio år. Mitt inte alltför entusiastiska betyg, beror på att det omedvetet fanns transportsträckor instoppade mellan flera härliga förväntade hits. Konserten var antagligen den första som drabbades av försening.

När den började strömmade ur högtalarna en mix med nordisk folkmusik och electronica, en mix som övergick live genom att bandet fortsatte, lade en väv ovanpå bakgrunden. Musikerna i femmannabandet presenterades inte. Kleerup trakterade ett trekantigt vitt exklusivt bygge, medan sättningen i övrigt var uppmickade trummor, synth, Linn-drums, gitarr och bas. Gästsångare passerade revy den ena efter den andra, utan att majoriteten gjorde något större avtryck. Men hon som sjöng ”Let me in” gjorde en fin insats i en riffig låt med tung sugande bas. Det inlagda sticket var en fullträff och låten en definitiv höjpunkt! Första balladen gjordes i soultappning av en viss Sabina. SwingFly hade för många tjatiga uppmaningar till oss, även om prestationen i ” Let you go” resulterad en stark melodi (tydligen instrumental ursprungligen),vars flöde var högst attraktivt. Relevant i sammanhanget är att publiken svarade, var med på noterna.

”Thank God for sending demons” var smågungig up-tempo pop. Några gånger under konserten var min åsikt att det blev för statiskt, för lite groove. En kollega tyckte det var tunt. Varför en jättetjusig blondin i skinnjacka och pumps hade nästan inget att göra var en gåta. (I skrivande stund fick jag lite bonusinfo av någon som var med om att intervjua Kleerup ett par meter ifrån där jag sitter. Då fick jag reda på att spelningen var ett gitarrbaserat nytt koncept, fast låtarna som vanligt producerats i dator. Basisten var tydligen med i Me & My Army. Annars är det ett nytt gäng.) Till slut fick hon, den coola blondinen, sin stund i rampljuset genom att göra en duett med Andreas, vilket inte tillhörde topparna.

Att bedårande Titiyo gästade i magnifika ”Longing for lullabies (måste vara decenniets bästa svenska poplåt) var rörande, fast hennes band gjorde den ännu bättre. Noterade det typiska klickljudet och tung angenäm ljudmatta. Lite pressade av tidsschemat avrundade man extatiskt med den megahit som skrevs åt Robyn: ” With every heartbeat” gjord med perfekt bpm (bits per minutes). Låten hade grymt gungande groove och är därför en given floorfiller på de hetaste dansgolven.

Till yttermera visso uppskattade jag kompositionens svävande gitarrslinga. Kleerup, blek i bar överkropp, meddelade att han inte hade mycket att säga, verkade närmast överväldigad, tackade tillsammans med alla medverkande den nöjda publiken genom att bocka och buga. Hans högstanivå håller högsta möjliga standard, men den inträffade för sällan för att kunna rendera i högre betyg.

Foto: Hilda Arneback

Stockholm Music and Arts: Suzanne Vega – Lycklig av en mästerlig duo

31 juli, 2016 by Mats Hallberg

Suzanne Vega på Stockholm Music and Arts
Stora scenen, söndag 31 juli
Betyg 5

I min ägo finns debutalbumet på vinyl, en produktion från sent 1980-tal som gav mersmak, visade upp en färdig artist i full frihet. I den vevan följde hennes två monsterhits ”Luka” och in tune – provet ” Tom´s diner”. Sedan tappade jag bort Vega, vilket var oklokt. Vad som hördes från stora scenen var spänstiga lysande visor draperade i rockskrud. Inom denna spännande stilblandning måste hon anses tillhöra de yppersta. Jag blev översvallande glad och djupt imponerad. Och ljudet var lätt att uppskatta. Därför, efter viss tvekan, utdelas högsta betyg.

Assisterade gjorde den glimrande gitarristen från Dublin, vithårige Gerry Leonard som Vega brukar anlita som parhäst. Han lirade i Adrian Belew- style, med mycket fuzz, dist och reverb (men aldrig för mycket) på sin fender. Jag blev förälskad i sättet att hantera instrumentet. Han körde ett gnistrande intro och sedan äntrar huvudpersonen scenen klädd i svart kostym, slips, solglasögon och sedermera hög hatt.

Vega levererar med besked och har lagom fylliga introduktioner. Apropå soundet är det inte så avskalat som man kan tro med bara två instrument live. De använder mycket loopar med basgångar, men framför allt behagliga läckra trumbeats. Öppningen blir rytmisk, för att åtföljas av genombrottet ”Marlene on the wall” från nämnda debutalbum. Sedan följer ett dussintal lyckade låtar som ett pärlband, ingen faller ur ramen. Alla är bra och flera tillhör kategorin mästerverk.

En helt ny sång ”Crack In the World” presenteras. ”Jacob and the Angel” var makalöst bra, med sina svängningar mellan det klangrika och det taktfasta. Verkligen en aptitlig suggestiv favorit. Ska poängteras att Vega fraserar fantastiskt. Och hennes känsla för rytmik och melodi är enastående. Mitt i frågar hon retorisk -mjukt eller högljutt?. Hon väljer ”Blood makes noise”, vilket gjorde att Leonard frambringade en orgie i distade gitarrstämmor, lager på lager med ljuvliga vinande ackord. Vi hör ett än så länge outgivet alster betitlat ”The we in me”, hämtat från en pjäs amerikanskan från N.Y.C skrivit. En absolut topp är ”I never wear white” med en snillrik text som förklarar varför. Då hörs pockande påträngande slingrande figurer på en skönt brötig vass gitarr. ”Left of centre” från filmen Pretty in Pink fungerade väl, liksom oundvikliga ”Luka”.

Före ett extranummer gjort i ett intrikat arr, kom ytterligare en fullträff i form av lika oundvikliga Tom´s Diner”. Den framfördes delvis sfäriskt i en görbra (förlåt min lokala dialekt) fräck version. Den inprogrammerade rytmiska bakgrunden var helt underbar. En inte jättestor publik bländade också av eftermiddagens solgass, verkade uppskatta konserten ungefär lika mycket som undertecknad.

Foto: BeA Nilsson

Stockholm Music and Arts: Joan Baez – ikonen som fyller stora scenen med sin naturlighet

31 juli, 2016 by Rosemari Södergren

Joan Baez på Stockholm Music and Arts
Stora scenen, söndag 31 juli
Betyg 5

Musik behöver inte vara så tillkrånglad eller pretentiös. En artist med bra sångröst, en gitarr, ett slagverk och emellanåt lite piano eller banjo och till detta en naturlighet på scenen: Joan Baez fyller stora scenen mer än band med påkostade ljusshower.

Hon är en ikon och hon tog över stora scenen utan stora åthävor. Hon möttes av varma och kraftiga applådåskor när hon äntrade scenen.

”It´s All Over Now, Baby Blue” av Bob Dylan var första sången hon spelade på konserten på Stockholm Music and Arts. Hon är legendarisk, både som musiker men lika mycket för sitt engagemang för mänskliga rättigheter och allas lika värde. Hon är folkmusiker, gitarrist, kompositör och aktivist för medborgerliga- och mänskliga rättigheter, pacifism samt inom miljörörelsen.- och på spelningen på Skeppsholmen förmedlade hon allt detta.

Joan Baez slog igen som ung och för många av oss har hon alltid funnits där, som en förebild. Hon har en gudomlig fin och naturlig sångröst som inte verkar ha åldrats alls. Å andra sidan är hon inte så gammal ändå trots att hon varit världskänd i mer än femtio år. Hon fylld 75 i januari och debuterade på en festival i Newport som 18-åring. Hon fick sitt genombrott i början av 1960-talet. Jämte Bob Dylan var hon under denna tid en av förgrundsfigurerna inom amerikansk folkmusik.

Hon fick med sig publiken hela tiden och hon bjöd på flera av de sånger hon är som mest älskad för, hon bjöd både på ”Silver Daggar” och ”Diamonds And Rust” men kanske publiken blev som allra, allra mest lycklig när hon bjöd in en gäst på scen: Patti Smith – och tillsammans framförde de John Lennons ”Imagine”. Fast när hon sjöng ”Another World” av Antony Hegarty (som numer har namnet Anohni) var responsen enorm också från publiken, likaså när hon sjöng ”Me and Bobby McGee”.

– Antonys sång är mycket och mörk och så är världen idag, sade Joan Baez.

Hon hade korta, intressant mellansnack emellanåt. När hon skulle spelade, ”Silver Dagger”, som kommer från hennes första album sade:
– Vi hade album på den tiden, vinylskivor som vi satte en nål på för att lyssna, sade hon.

Hon berättade också om när hon under sextiotalet protesterade mot Vietnamkriget och greps och sattes i häkte.
– Där satt vi bakom galler, tjugo vita kvinnor tillsammans med många unga svarta män. Vi satt där och vi berättade om våra liv för varandra.

Hennes son ackompanjerade förresten på slagverk och drycken hon drack på scen var en kopp te. Och självklart sjöng hon sången om Joe Hill, som ju har anor från Sverige.

Foto: BeA Nilsson

Storsjöyran: Bob Hund

31 juli, 2016 by Petter Stjernstedt

Bob Hund på Storsjöyran
Badhusparken 
Betyg 3

Bob Hund är överallt på Storsjöyran. Bandet barrikaderar Storsjöteatern. Där inne finns fotografier över bandmedlemmarna och alla skivomslagen till allmän beskådan. Och på husets glasvägg utåt torget hänger en jättestor pläd med Bob-hunden, gjord av kreativa fans. Bob Hunds närvaro kan skönjas under hela fredagen. Vid tretiden går en båttur ut på Storsjön där besökare får möjligheten att förhandslyssna på nya skivan. Och på kvällen samma dag spelar Bob Hund tillsammans med en orkester och Kulturskolan Östersund en mycket lyckad stumfilmskonsert i Teatersalen.

Thomas Öberg, the star of Bob Hund, har verkligen trissat upp förväntingarna inför konserten den sista festivalkvällen. Tyvärr leverar de inte. Utifrån de sprudlande idéer som onekligen finns hos bandets medlemmar hade jag förväntat mig något mera oförutsägbart. Istället får vi en klassisk Bob Hund-konsert där all fokus riktas mot Thomas Öberg, sångaren som inte kan stå stilla en sekund. Scenen blir hans lekplats. Som en unge full på socker springer han runt, svingar mikrofonen runt halsen, bygger torn av högtalarna och leker med basistsens bassträngar. Det är både roligt och irriterande att beskåda denna lekstuga.
 
Öberg ger 100 procent%och drar av klassiker som Tinnitus i hjärtat, Hjärtskärande rätt och Har du inget man kan dansa till. Men jag som sett dem förut saknar något mera. Här finns Kulturskolan Östersund som är en skicklig kör, men det räcker inte. Det känns snålt av bandet att enbart bjuda på en ynka låt, Brooklyn Salsa, från nya skivan. Till nästa gång hoppas vi att Öberg och Co tar med sig alla nyskapande idéer till spelningen och bjuder på en show som faktiskt överraskar.

Storsjöyran: Kjellsorterat

31 juli, 2016 by Petter Stjernstedt

Kjellsorterat på Storsjöyran
Badhusparken , lördag 30 juli 2016
Betyg 3

Kjell Höglund är en egensinnig låtskrivare och artist. Dessutom är han, och detta är viktigt, en jämte, född i i södra Jämtland och uppväxt utanför Strömsund. Därmed är det logiskt att anordna en hyllningskonsert på just Storsjöyran. På grund av hans epilepsi som orsakar minnesluckor och anfall har han valt att lägga artisteriet på hyllan. Kjell skriver enkla visor men med smarta formuleringar om den förvirrade männsikan och den menlösa vardagen i en kall och hård värld.   Hans låtar har inspirerat många artister, flera av vilka finns på plats på scenen ikväll.

Annika Norlin är först ut på scen med sin omtolkning av Kjells Otäck tendens. Låten är ständig aktuell och tar upp hemska tendenser i samhället såsom klasskillnader och klimatförändringarna: ”Och naturen protesterar. Som om jorden själv var sjuk , orkaner och vulkanutbrott, som spyor på en duk, det är en otäck tendens.”   Lars Winnerbäck framför en sömnig Genesarets Sjö medans han stirrar sig blind på låttexten. Han borde ha förberett sig något.

Östersunds stolthet Ellen Sundberg får äran att sjunga den klassiska Man vänjer sig . Jag som älskar originalet tycker inte hennes countryvariant är av samma kaliber. Musiken är för glad och hennes fina, ljusa aura passar inte till Kjells mörker kring livets menlöshet.

Stefan Sundström levererar kvällens bästa omtolkning med sin proggrockiga version av  Häxprocesser, om vår tids främlingsfientlighet. I pauserna delar en kär kollega med sig av sina anekdotiska berättelser om vännen. Det ger en bra bild av personen Kjell.

  Som avslutning äntrar han själv scenen och får utan förvarning sjunga Jag hör dem ligga med varandra i våningen ovanför. Det verkar vara en varm och god människa med mycket humor och självdistans: ”Jag har fått ett papper här med jättestora bokstäver men paprena har hamnat i fel ordning”, säger han lite finurligt. Det är en fröjd att få se honom sjunga tillsammans med övriga artister.

Som helhet är hyllningskvällen en labil konsert men det är långt ifrån någon fullträff. Medan vissa borde förberett sig borde andra vågat ta ut svängarna mera. Men budskapet går inte att ta missta – Kjelle rules!
  

Musik

Footer

Om oss