
Blända har släppt en ny video, ”Vi gled iväg” Den är filmad av den tjeckiska konstnären Marketa Filipová i Drömskogen. Bandet släpper ett nytt album, ”Är det så farligt” – på Grammofonbolaget Deluxe i vinter.
Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik
by Redaktionen

Blända har släppt en ny video, ”Vi gled iväg” Den är filmad av den tjeckiska konstnären Marketa Filipová i Drömskogen. Bandet släpper ett nytt album, ”Är det så farligt” – på Grammofonbolaget Deluxe i vinter.
Foton Peter Birgerstam
4
11/10 2017
Thåström
c:a 90 minuter
Susar i öronen! Och även om konserten var energigivare, har en dos otillfredsställelse infunnit sig. Tack vare låtskatten och musikernas auktoritet och kunnande hamnar mitt betyg på angiven nivå efter viss tvekan. Min måttstock är den spelning han och bandet gjorde på Skeppsholmen 2015, vars magiska laddning man denna gången inte var i närheten av, trots att många låtar var identiska. Att en av landets absolut främsta liveartister och låtskrivare, tillika vår främste rockikon, inbjuder till höga förväntningar är ovedersägligt. Finns därtill en aura av mystik kring mannen som skyr offentlighet och populära sammanhang som ”Så mycket bättre”. Utlösande anledning att ge sig ut på vägarna igen med samtrimmat band, är att den redan digra kollektionen utökats. Hans tjugoandra studioalbum Centralmassivet släpptes alldeles nyligen.
Har inte lyssnat in mig på skivan som gjordes i Hansa-studion i Berlin. Man kan få intrycket att ett dystert seriöst och svävande sound sitter i väggarna där, sedan legendariska Bowie/ Eno-samarbetet på 70-talet. Märkligt nog saknas under premiärkvällen en del av låtarna från nya skivan, som denna gång producerats av Thåström själv och Niklas Hellberg. Är för första gången på konsert i Lisebergshallen, sitter skapligt tillsammans med övriga recensenter. Trist väder i Göteborg med elakt regn. Det är högljutt och hårt, vasst och gnissligt. Mest frapperande är adderandet av extra syntskötare i form av Mikael Nilzèn (som jag hörde hos Ossler i våras på Stora Teatern), vilket ger ett ruggigt tungt, tyvärr ganska tråkigt ljud. Underligt nog var det inte fullt i arenan när bandet öppnade tolv minuter efter utsatt tid med Bluesen i Malmö, Beväpna dig med vingar och krängande Imperiet-favoriten Jag är en idiot. Malande industrimusik avlöses av varmt rullande stark låt, växlade över till total kraftsamling i stompig postpunk. Frontmannen i hatt tackar och hälsar oss välkomna.
Tempot togs ner i Gräsfläckar vars inramning var statisk, taktfast och gnisslig. De flesta i bandet, i likhet med Anders Hernestam (Weeping Willows), har igång andra framgångsrika projekt. Tänker särskilt på Pelle Ossler och hans ymniga produktion av sällsamma soloplattor. Uppslukande närvaro och gnistrande, vinande ackord tillhör vad jag tar med mig. Första solistutrymmet infinner sig i och med Det enda som du behöver, vars riff i min bok doftade Keith Richards. När Fan fan fan levereras i delvis annorlunda arrangemang tar skåningen fram stråken, ett av hans speciella kännetecken. Första stilbrottet sker när det självbiografiska berättandet i Bruno K Öijers anda tar vid. Inleds med elpiano och medhårsstrykande bastrumma, varpå Ossler sprider stor skönhet. Den reciterande smått berömda text som bär titeln Kort biografi med litet testamente blir en av aftonens höjdpunkter.
Som mest medryckande låter det i Körkarlen (senaste videon) vars snygga syntslingor påminde om New Order och Human League. När introt till Ingen spelar blues som… framförs, tar frontmannen fram munspelet i en låt som inte kom upp i förväntad nivå. Tyvärr fläskades det på med tre syntar i Utanför Old Point bar. Ett infernaliskt piskrapp-ljud ackompanjerade Thåströms mässande. Nu kanske fans anser att jag hädar, men i mina öron lät hans vanligtvis suveräna sångkonst, alltför ofta skrikig och på gränsen till sprucken. I Kom med mig försvann det larmiga tjutande ljudet. Välgörande med ett sound när musiken fick andas.
Saknade mycket att bandet inte tilläts bygga upp stämningar mer, det eminenta kompet satt fast i den syntetiska maskinvärld Thåström valt. Enda gången det var befogat att ropa rock and roll, var när de trampade gasen i botten och framförde ösiga Vacker död stad. I officiella finalnumret försvann den massiva ljuväggen, varvid trumhinnorna fick vila. Till inledande ackord på akustisk gitarr gav låtskrivaren, som tyvärr helt skippat mellansnack och presentationer, oss hudlösa kärleksballaden Stjärna som är din.
Publikens respons var varm. Händer i luften syntes, fast samtidigt relativt avvaktande stämning bland de uppemot 3 000 premiärbesökarna. Bandet bjöd ändå på fyra extranummer (väntan på allra sista låten var så lång att undertecknad i likhet med andra skribenter missade Aldrig av med varandra). Kunde notera att bonusmaterialet som sköljde över oss var titellåten från nya plattan, St Ana katedral (inte heller i paritet med versionen som gjordes på Music & Arts 2015) samt hans första hit i eget namn Alla vill till himlen. Konserten igenom flödade röken och en påkostad ljusshow, men inget visuellt exponerades på backdrop.
På tåget från Stockholm läste jag i helgen en essä i SvD om den 60-årige scenartisten , en essä som bildligt talat handlar om att vilja vara naken live. För att använda den karismatiske ikonens egna ord: ” Egentligen vill jag bara hamna i ett tillstånd som jag inte har kontroll över” (från intervju i Sonic 2002). Enligt artikelförfattaren trycker den skygge mannen bort sitt ego och visar sig oförställd på scen, utan mask. I Lisebergshallen, där han lirar också i skrivande stund, viftade hans händer och benen skakade I en optimal situation fortplantas sådan hänryckning till publiken. Så var det utomhus på Skeppsholmen, men igår uppnåddes inte riktigt åtråvärda tillståndet. Att jag registrerade ett antal lyckade stunder, räcker inte för livekonnässören i mig.
Låtlista: 1. Bluesen i Malmö 2. Beväpna dig med vingar 3. Jag är en idiot 4. Gräsfläckar 5. Låt det goda 6. Kort biografi med litet testamente 7. Körkarlen 8. Fan fan fan 9. Det enda du behöver 10. Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce 11. Utanför Old Point bar 12. Kom med mig 13. Vacker död stad 14. Karaokebaren 15. Stjärna som är din Extranummer: 1. Centralmassivet 2. St Ana katedral 3. Alla vill till himlen 4. Aldrig av med varandra
Bandet: Niklas Hellberg, Pelle Ossler, Anders Hernestam, Ulf Ivarsson och Mikael Nilzèn.
by Redaktionen
Johnossi ger sig ut på höstturné.
Ett pressmeddelande:
Efter en utsåld succéturné i Europa och delar av Sverige i våras drabbades sångaren i Johnossi, John Engelbert, av ett olycksfall på scen. Detta resulterade i att några av de resterande svenska klubbspelningar fick ställas in och flyttas till hösten. Efter att John repat sig drog Johnossi igång en bejublad lång sommarturné. Nu är det åter dags för rockduon att ge sig ut på klubbturné i Europa och Sverige.
I början av året släpptes bandets femte fullängdare ”Blood Jungle”, efter nästan tre och ett halvt års tystnad. Duon har i över ett decennium erövrat livescener runt om i världen, kammat hem priser på både Grammis och P3 Guld och har flera platinasäljande album i bagaget. En ny era för bandet kickade loss i och med vårens albumsläpp. Med hitsen ”Hands” och ”Air is Free” från senaste albumet utlovas en bombastisk scenshow med ett av Sveriges absolut bästa liveband.
Johnossi höst 2017
27 oktober BORLÄNGE Liljan
1 november STOCKHOLM Cirkus
2 november LINKÖPING Garden, Konsert & Kongress
3 november UMEÅ Väven
23 november UPPSALA Katalin
24 november GÄVLE Slick City
29 november GÖTEBORG Pustervik
1 december NORRKÖPING Arbis
7 december KIEL (DE) Mau Club
8 december DRESDEN (DE) Beatpol
9 december BIELEFELD (DE) Ringlokschuppen
11 december HAMBURG (DE) Fabrik
12 december BOCHUM (DE) Zeche
13 december KARLSRUHE (DE) substage
15 december ERLANGEN (DE) E-werk
16 december WIL (CH) Gare de Lion
17 december BERN (CH) Bierhübeli
Artist David´s Angels
Titel Traces
Betyg 4
Producent: David´s Angels
Inspelning och mix: David Carlsson
Kopasteic Productions
50:13
Release 6/10 2017
Under konserter föredrar jag en omväxlande repertoar, medan jag vid lyssnande på album är mest förtjust i de med sammanhållande karaktär. Har nu lyssnat på Traces i ett antal veckor och haft avsevärda problem med att komma till en definitiv ståndpunkt. I sin brokighet ger den ett splittrat intryck, skiftar mellan medryckande låtar och knepiga utsvävande ljudäventyr. Avsiktligt spretar det så pass att de måste beskrivas som hala, inte minst för att de med egna ord ”ignorer genregränser”. I pressutskicket inför tredje skivan förklaras att de influeras av jazz, rock och avantgarde, vilket sägs resultera i ”melodiös jazz med grooves och vågade improvisationer.”
Gruppen elbasisten David Carlsson format kring expansiva utforskande kvinnor har turnerat flitigt i år. Jag hörde dem live på Ystad jazzfestival, vilket gav mersmak. Då var de liksom på nya skivan förstärkta av trefaldigt Grammy-belönade Ingrid Jensen ( Terri-Lyne Carrington´s Mosaic Project) från Canada. Hennes väsande genomträngande, elektroniskt frambringande trumpetsound, fogas fräckt ihop med framför allt Sofie Norlings röst och Maggi Olins skitiga 70-talsaktiga rhodes. Maggi Olin har tidigare flera gånger samarbetat med Jensen, som hon träffade under musikstudier i USA.
Luftigt svävande We Become (musik & text Sofi Norling) rymmer fantastisk sång, dito piano i förgrunden och en refräng som griper tag. Öppningsspåret I´m Not Sorry At All kan jämte finalnumret Mountains betecknas som sofistikerad pop tillägnad oss musikaliska gourmeter. Å andra sidan innehåller fullängdaren några spretiga, ganska konturlösa experiment och somligt där man låter för mycket som epigoner till främst Chick Corea och hans Return To Forever. Tycker mig höra hur de påverkats av och påminner om, sfärisk musik modell Brian Eno/ Jon Hassell, mollpräglade mytomspunna Radka Toneff och fusion med keyboards/ blås i centrum som en gång i tiden hos Miles. Gruppen gillar att använda elektronik.
Jensen briljerar som mest i sluttakterna på Break It (Black And Blue) och i introt till efterföljande låt. David Carlssons bas tillsammans med danska Michala Östergaard-Nielsen utgör inte bara spännande komp, frapperande ofta är hans basgitarr(?) med och skapar det melodiska svänget. Maggi Olin är med i flera sammanhang i jazz-Sverige. Här utgör hon en omistlig beståndsdel, tillåter sig friheten att bryta ny mark med innovativa löpningar. Tekniskt sett sjunger Sofie Norling strålande, med klar och välljudande stämma. Varför är hon inte mer känd i bredare kretsar?
Som sagt en skiva komplicerad att greppa. Vissa gånger har den växt till att rubriceras som storartad, andra gånger känns den inte riktigt lika välkomnande. Vore orättvist att kalla deras tillvägagångssätt en belastning, men att de flera gånger ger lyssnaren tuggmotstånd är modigt. Hur många skivköpare är beredda att anta utmaningen? David´s Angels är onekligen fascinerande att ta del av med sina extraordinära klanger och rytmer. Har glömt nämna skönheten som ibland bryter igenom. Stegringen som framkallas på Dust av anslaget på piano och ordlös sång är magnifik.