Musik

24/5 2026

Stora Teatern i Göteborg

Dan Hylander, Jenny Silver och Mats Ronander med Hasse Olsson Band

Var nyfiket förväntansfull fast jag innerst inne vet att jag är svårflirtad, när det gäller hyllningar av artister vilka med avsevärd kraft och känsla drabbat mig. Fick efter förfrågan en recensionsbiljett på bästa plats trots att spelningen i det närmaste var slutsåld. Folk i övervägande mogen ålder hade betalat åtskilliga hundralappar för att andas nostalgin från de fyra soloplattor Dan Hylander producerade och i samarbete med Totta Näslund därtill ofta skrev 1995-2001. Vår skånske ciceron påpekade att det kändes ovant att framträda på eftermiddagen när solen flödade och de under normala förhållanden hade sysslat med soundcheck.. Min första invändning rör faktiskt ljudet. Mer tid borde ägnats åt soundcheck eftersom basen mullrade och rätt balans stundtals saknades. Det är extremt sällsynt att det finns anledning att kritisera ljudet här. Också uppseendeväckande att man, kanske av av tidsskäl, körde på i ett svep i cirka två timmar. Paus hade varit att föredra. Att min kollega på GP i rubrik ansåg konserten vara småsnål framstår mot den bakgrunden som en märklig åsikt.

Hylander klagade emellanåt på hur beskedlig publiken var och kanske hade det blivit en annan tändning på scen och fler solon om responsen varit en annan. Nu blev det desto mer bifall på slutet vilket ändå borgade för extranummer. Förvånades över att inte backdrop användes och hade nog väntat mig fler anekdoter. Typiskt nog förunnas vi inte några titlar. Borde kanske ha lyssnat in mig mer noggrant på 10 cd-boxen Mil efter mil som inhandlades från Nikke Ström på Nef i samband med ”gala-konsert” på Torsten Näslunds födelsedag. Jo så pass mycket har jag gillat Totta Näslund och värderat denna vokala auktoritet som världsklass att jag investerade i nämnda box, en av ganska få i min lilla kollektion.

Minns dokumentären när han svårt cancersjuk reste till USA och genomförde inspelningen av den ypperliga Dylan-plattan med Mikael Wiehe och hans lyckade översättningar. Har sett Canadian Club hylla Tottas Blues Band ett par gånger och recenserat och bevistade en celeber minnestillställning på Kulturkalaset. Hörde Totta live bland annat på Liseberg då fokus låg på duetterna, i Lysekil på 80-talet, på Nef med TBB, på Heden i Varmare än Korv, i Falkenberg och troligen fler scener. När han hyllades på Nationalteaterns premiär av deras 40-års jubileums revy var det helt överväldigande, som om brast hos mig och jag inte klarar av att samlat redogöra för upplevelsen. . På scen fanns gänget kring hans Bluesband plus Anders Melander och när omistlige vapendragaren Bengan Blomgren lade sin lager på lager-ackord till sin kompanjons ära, konstaterade jag efteråt att det troligen var de gudomligaste toner öronen någonsin tagit emot.

Så på något vis hade jag omedvetet duckat för den allt annat än oviktiga aspekten vem som ska kunna i kläda sig rollen att röstmässigt göra den till Göteborg inflyttade ångermanlänningen rättvisa. Huvudansvaret axlades av värden Dan Hylander vars sideman Mats Ronander dök upp i omgångar och gjorde cirka fyra låtar. Jenny Silver (f.d Öhlund) fick representera de många kvinnor den högst allsidige auktoriteten sjungit duett med. Silver har jag sett i Mölndal, Hylander några gånger under årens lopp och Ronander minst vid ett halvdussin tillfällen, kanske fler. Gillade skarpt soloplattorna på 80-talet och hans bluesiga samarbeten. Eftersom dessa har etablerat sina personliga uttryck sedan decennier svävade Tottas ande alltför sällan över scen, Kanske en fördel att studera förlagan och gå in i rollen utan att ha tidigare ha satt djupare avtryck, som i fallet med Tom Johansson som galant framför repertoar ur TBB. Blev ändå en ganska respektabel hyllning med ett antal toppar även om jag har vissa reservationer.

Hasse Olsson på orgel, en mittpunkt inom svensk rockmusik på 80-talet som på senare kunnat höras live med bland andra Bjurman Band, hade rekryterat ett gäng som jag förmodligen inte hört tidigare. Rytmsektionen bestod av trumslagare Magnus Fritz, på elbas stadigt förankrade Mats ”Mackan” Englund (Hylander spelade med honom redan på 70-talet) samt på percussion Rebecca Meiselbach som jobbat med en uppsjö av Sveriges artistelit. Fritz lirar jazzigt i Groove Company och ofta i musikaler. ”Mackan” är lika musikaliskt bred har ett förflutet hos bland andra Eva Dahlgren. Magnus Bengtsson på gura borde ha erbjudits mer utrymme att glänsa. Tagit reda på att han varit verksam på helt olika fronter – Stefan Nilssons episka soundtrack, musik för barn (Georg Riedel) och samarbete med symfoniker. På andra sidan satt Mikael Littwold som trakterade keyboard och emellanåt stränginstrument som ukulele samt dragspel. Han har varit kapellmästare, låtskrivare åt andra och ingått i band som backat upp såväl Hylander som Ronander. Hylander som för det mesta satt på en pall hade tre gitarrer att välja på och fick reda på tonart av någon initierad intill honom. ”Malla” lirade förstås också vassa licks när det var hans tur att brodera ut potenta låtar. Vidare presenterades en erfaren kvinna på kör vars namn jag tyvärr tappat bort.

Visst förekom melodier och sound som attraherade. Hylanders kompositioner i omsorgsfulla inspelade tagningar håller hög klass och interpreten själv gör väldigt gedigna insatser. Dessutom har producenten haft den goda smaken att göra covers på örhänget Always On My Mind, John Prine, Steve Earle och Townes van Zandt vilka orättvist nog står i skuggan för Dylan och Springsteen. Men min invändning nummer två och tre rör som framskymtas att sången i för liten utsträckning minner om hyllningsobjektet och att mer tid på lagts på arren. För många låtar lunkar på i snarlik stil och rytmsektionen framstår då som förhållandevis trist. Hade önskat att instrumentalister hade fått färga betydligt mer och att man jobbat med övergångar och vändningar för att skapa dynamik som exalterar, som försöker närma sig det undertryckta känsloregistret som avspeglades på de fura skivorna och än mer på det sista han höll på med, ljuvliga Dylan-tolkningar signerade Mikael Wiehe.

Önskvärd finess och fördjupning uppstod i Ronanders bidrag. Tonen sattes med Riding With The King, skönt släpig hit med John Hiatt som jag har på singel. Följdes upp med klassisk Muddy Waters, en livsbejakande snabb Going Down (one hit wonder av Don Nix) utan att ANC-galan apostroferas eller att refrängen upprepas som på Scandinavium med enormt taggad och celeber kör.. Dylan kommer till slut med på ett hörn i och med att Ronander & Co. går loss i All Along The Watchtower. Han och Bengtsson turas om att brodera ut stick på ett sätt som behagar.

En ytterligare ofrånkomlig besk synpunkt rör det faktum att Silver nästan bara fick vokala uppdrag i början och slutet, förvisso till stor belåtenhet. I övrigt måste det betraktas som misshushållning med resurser att damen i hatt stod på scen med gitarr på magen utan att få göra avtryck. Borde ha fått ta hand om fler duetter. Apropå anekdoter handlade den roligaste om det pinsamma enligt Totta att bli en långkörare på Svensktoppen. Sången det handlade om var förstås lätt självbiografiska En clown i mina kläder, fast när jag googlat har jag fått fram att ytterligare fem melodier kom på Svensktoppen, kanske var det några av dem som bara var nära att röstas in.

Inledningen är försynt, rent av gripande med Alltid inom mig och svepande vemodig countrydoft i antikrigslåten Han kom hem, cover på John Prine som jag såg i Konserthuset vid dennes sista besök i Sverige. Märker när jag ögnar igenom anteckningarna att konserten inte saknade utlovad intimitet och närvaro, men för ofta hakade snarlika låtar i varann och passerade förbi utan att man tog upp dem i kartoteket över extraordinära liveversioner. Maria (är detta allt vi har…) vadar i vackert vemod. Uppskattar det klämmiga stuket i Hjärtat är ett trubbigt instrument och noterar en höjdpunkt i cajun-style featuring dragspel där det riffas frejdigt i melodi med rim på Piteå. I Ballad för Torsten och Sanne (Kärleken) lirar Magnus Bengtsson slide på ett sätt som lyfter soundet och det är nog den enda svenskspråkiga text ”Malla” ombesörjer, hans original nota bene. Den sekvensen där tributen rotar sig som bäst i Tottas oefterhärmliga mylla involverar Jenny Silver och särlingen Townes van Zandt. Syftar på duett med Dan Hylander från öppningsspåret på första samarbetet (Det blåser en vind) jämte Bibelord i hyresrum. På väg igen funkar också förträffligt med sin rörande melankoli och på sluttampen levererar Ronander och Hylanders röster Bara månen är full. Visst är det paradoxalt att jag kan lyfta fram en hel del från en tillställning som ändå gjorde mig halvt om halvt besviken.

Rick Astley Gröna Lunds stora scen, Betyg: 4 (5)

Det finns artister som rider på nostalgi, och så finns Rick Astley som snarare verkar ha slutit fred med den. På Gröna Lunds stora scen blir det tydligt redan från första minuten att han inte längre försöker fly från sitt 80-tal. Han omfamnar det, skrattar åt det och använder det som bränsle till en show som är betydligt bättre än någon egentligen har rätt att förvänta sig av mannen bakom världens mest berömda internetmeme.

För det är lätt att glömma att Astley faktiskt kan sjunga. Rösten – den där djupa soulbaritonen som förbryllade världen redan 1987 – har snarare blivit rikare med åren. På Gröna Lund låter han stundtals som en blandning av pubrockare, soulcrooner och dansbandskung på semester i Manchester. Första konserten på 37 år i Stockholm.

Publiken vet förstås varför de är där. När synthslingorna till “Together Forever” drar igång förvandlas området framför stora scenen till ett kollektivt 80-talsgolv. Folk som förmodligen inte dansat sedan pandemin börjar plötsligt studsa runt med plastöl i händerna som om det vore skoldisco igen. Astley själv verkar genuint road av hela situationen. Han småskämtar konstant mellan låtarna, driver med sin egen historia och har den där självdistanserade brittiska charmen som gör att även de mest corny partierna fungerar. Han ser en tröja med bandet Sabaton i publiken, och han försöker ta några death metal-riff. Går inget vidare men det spelar ingen roll. Killarna som får sina gamla LP-skivor hoppar högt av glädje. Det här är en mysig kväll helt enkelt.

Bandet är dessutom ovanligt generöst för den här typen av nostalgipaket. Nio personer på scen ger konserten ett fylligt och levande sound där både blås, körer och gitarrer får ta plats utan att det känns överlastat. Körsångarna får dessutom egna ögonblick i rampljuset, inte minst under Rayes “Where Is My Husband?” där Rick Astley sätter sig bakom trummorna och låter låten växa till något betydligt souligare än originalet.

Senare under kvällen återvänder han till trummorna igen, denna gång för ett smått absurt men väldigt underhållande “Highway to Hell”. Det är lite den typen av kväll det här är: ingen verkar särskilt upptagen av trovärdighet, bara av att publiken ska ha roligt.

Och ja, det är bitvis väldigt corny. Ibland känns konserten som en blandning mellan firmafest, allsångskväll och Las Vegas-revy. Men det finns också något märkligt varmt i det hela. Astley försöker aldrig vara coolare än han är. Tvärtom bygger hela kvällen på att han vet exakt vem publiken kommit för att se.

Låtar som “Dance” och “Angels on My Side” får nästan arenarockig tyngd live, medan de gamla hitsen pumpas upp med mer gitarrer och funk än på originalinspelningarna. Det blir ibland lite spretigt när han hoppar mellan soul, gospel, pop och rockcovers, men energin dippar egentligen aldrig.

Tillbaka till Gröna Lunds märkliga vana att ställa tält framför storbildsskärmarna också. Det blir rätt meningslöst att ens ha videoproduktion när stora delar av publiken ändå inte ser skärmarna ordentligt. Synd, för bandet och showen förtjänar faktiskt att synas.

Och sedan kommer förstås den. “Never Gonna Give You Up”. Låten som gått från listetta till internetskämt till någon sorts generationsöverskridande kulturarv. Det spelar ingen roll hur ironiskt någon en gång förhöll sig till den – när refrängen väl kommer sjunger precis alla med. Tonåringar som känner låten från memes, 50-plussare som minns den från Trackslistan och barnfamiljer som bara drogs med av stämningen. Gröna Lund blir fullständigt rickrollat och älskar varje sekund av det.

Det mest imponerande är kanske ändå att Astley lyckas få hela kvällen att kännas så opretentiös. Inga gigantiska scenidéer, inga pompösa pretentioner, bara en artist som överlevt både musikindustrin och internet och nu verkar ha roligare än någonsin.

Överlag: en jättetrevlig kväll.

Sebastian Murphy och Svenska folkjazkvartetten Södra teatern Stockholm Betyg 4 (5)

Det börjar med en krasch. Sebastian Murphy kliver ut på scenen med öl i ena handen och brännvin i den andra, som om han redan varit på efterfest i flera timmar. Strax senare ligger snapsglaset i bitar över scengolvet. Där och då är tonen satt. Det här ska inte bli någon vördnadsfull Bellmanafton med putsade visor och historiskt korrekt romantik. Det ska vara stökigt, skevt och stundtals riktigt roligt.

Tillsammans med Svenska Folkjazzkvartetten gör Murphy något som känns mer som ett fylledrömslikt samtal med Bellman än en traditionell tolkning. Han närmar sig 1700-talets Stockholm genom smutsen, bakgatorna och människorna som brukar försvinna ur de fina berättelserna. Mellan låtarna kastar han ur sig raljanta monologer om Bellman själv, fulla av överdrifter, provokationer och halvt improviserade teorier. Det är svårt att veta vad som är påhitt och vad som ens försöker vara sant, men sanningen verkar heller aldrig vara poängen.

Murphy bär fortfarande mycket av den persona som gjort honom till frontfigur i Viagra Boys. När manteln snabbt åker av är det mer sunkig replokal än historiskt kostymdrama: träningsbyxor, linne och ett allmänt lätt havererat kroppsspråk. Det enda som skiljer sig från en spelning med Viagra Boys, är att linnet får sitta kvar hela konserten. Han driver runt på scenen, sjunger med raspig desperation och verkar ibland nästan överraska sig själv med hur bra vissa partier faktiskt låter.

Och det är när han slutar ironisera som kvällen träffar rätt. Plötsligt uppstår små öppningar av allvar i kaoset. En visa framförs nästan ömt, rösten spricker lite, och för ett ögonblick känns Bellman märkligt nära. Då blir kontrasten till de sliriga mellansnacken ännu starkare. Han kallar Bellman för en fitta, för hur han behandlade Ulla Winblad.

Musikaliskt är det däremot betydligt mer genomarbetat än själva scenkaoset antyder. Svenska Folkjazzkvartetten väver in folktoner, jazz och visor utan att det känns musealt. Arrangemangen lever och rör sig hela tiden, ibland nästan lekfullt. Särskilt när traditionella melodier får oväntade svängar lyfter konserten på riktigt.

Det finns stunder där det hela känns ofärdigt, som om Murphy fortfarande testar sig fram medan bandet redan hittat formen. Men kanske är det också därför det fungerar. Det här vill inte vara perfekt. Det vill få Bellman att lukta svett, sprit och gammal stadskrog igen.

Och där, någonstans mellan trasiga glas, banjotoner och halvt urspårade monologer, lyckas de faktiskt göra Bellman levande. Vore spännade vad man skulle kunna göra av detta på en teaterscen.