Musik

Recension: Makthaverskan – Glass and Bones Betyg 4 (5)

Det har alltid funnits något kompromisslöst över Makthaverskan. Som om varje låt varit en urladdning, ett sätt att överleva snarare än att imponera. På Glass and Bones, bandets femte album, är den känslan kvar – men den har förändrats. Den är inte längre lika explosiv. Den är mer kontrollerad, mer destillerad. Och kanske just därför ännu starkare. Postpunken har blivit något starkare, mer musik, mer pop.

Redan i de första spåren märks en tydlig riktning: det här är ett band som inte försöker återuppfinna sig själva, utan snarare skala bort allt överflöd för att komma närmare sin egen kärna. Bandet har själva beskrivit det som att de låter “mer Makthaverskan än någonsin” – och det är svårt att invända.

Ljudbilden: mindre brus, mer nerv
Där tidigare album ofta varit ett virrvarr av reverbdränkta gitarrer och känslomässig överstyrning, är Glass and Bones mer fokuserad. Gitarrerna är fortfarande glittrande och skramliga, men de ges mer utrymme. Rytmsektionen driver fram låtarna med ett nästan mekaniskt lugn, vilket gör att varje crescendo träffar hårdare.

Singlar som “Pity Party” och “Louie” visar upp bandets signum: en balans mellan sårbarhet och kraft, där ångest förvandlas till något nästan euforiskt . Det är fortfarande postpunk, men lika mycket hjärtekrossad pop.

Maja Milner i centrum
Det går inte att prata om Makthaverskan utan att prata om Maja Milner. Hennes röst har alltid varit bandets nerv – den där spruckna, nästan desperata klangen som låter som att den när som helst kan brista.

Här låter hon mer kontrollerad, men inte mindre intensiv. Snarare tvärtom. När hon sjunger om att gå vilse i kärlek eller tappa bort sig själv i någon annan, känns det mindre som ett utbrott och mer som en insikt. Det är vuxnare, men inte mindre drabbande.

Tematik: att leva med känslan, inte fly från den
Texterna rör sig i välbekant territorium – kärlek, självförakt, beroende, längtan – men med en ny ton. Där det tidigare fanns en nästan ungdomlig desperation finns nu något mer eftertänksamt. Smärtan är kvar, men den är inte lika chockartad. Den är mer… accepterad.

Det gör också att skivan inte slår lika direkt som III eller II. Men den stannar kvar längre.

Helhetsintryck
Glass and Bones är kanske inte Makthaverskans mest omedelbara skiva. Den skriker inte efter uppmärksamhet. Den kräver lite mer av lyssnaren.

Men ger du den tid så växer den – till något av det mest konsekventa och känslomässigt precisa bandet gjort.

Det här är inte ett band som har blivit mjukare.
Det är ett band som har blivit skarpare.

Joel Alme på Debaser 27 mar 2026 – Betyg 4 (5)

När Joel Alme kliver upp på scenen på Debaser Strand för den första av tre kvällar i Stockholm är det med en känsla av att något redan har hänt. Den nya skivan Gullmars gospel har tagits emot med öppna armar, och det märks direkt i publiken – förväntan ligger tät i rummet.

Det finns något fint i att göteborgssonen nu vänder blicken mot Stockholm. Där han tidigare sjungit om västkustens vindar och förlorade drömmar, målar han nu upp ett mer östligt landskap. Men det är fortfarande samma blick: varm, vemodig och djupt mänsklig. Och kanske är det just därför de nya låtarna sitter så bra live – de känns redan som gamla bekanta.

Alme själv är påtagligt taggad den här kvällen. Det finns en nerv i hans närvaro, en energi som smittar av sig både på bandet och publiken. Det kompetenta bandet ger låtarna en större kropp än på skiva, utan att tappa det intima som alltid varit en del av hans uttryck. Arrangemangen växer, men hjärtat är kvar.

Texterna rör sig, som så ofta hos Alme, kring människor som annars sällan får huvudroller. Det är liv i marginalerna, ögonblick som passerar obemärkt för de flesta – men som här får ta plats, få tyngd. Han sjunger dem utan att romantisera, men heller aldrig utan empati.

Och så är det körerna. De där nästan spontana, fotbollsdoftande allsångspartierna som uppstår när publiken kastar sig in i refrängerna. På skiva kan de ibland kännas som en detalj, men live blir de till något helt annat. I ett slutsålt Debaser fungerar det perfekt – rummet förvandlas till något som liknar en läktare, men med hjärtat utanpå istället för i halsen.

Det är första kvällen av tre, men det känns inte som en uppvärmning. Snarare som att allt redan är igång. Om något finns det till och med en fördel i att vara först – en känsla av att vad som helst fortfarande kan hända.

Och kanske är det just där Joel Alme är som bäst: i skarven mellan kontroll och spontanitet, där sångerna får leva sitt eget liv och publiken bär dem vidare.

26/3 2026

Valand i Göteborg (arrangör Jazzföreningen Playhouse)

Även om det inte var premiär för min del, kändes det lite surrealistiskt att få höra Billy Cobham, en 81-årig fusionikon numera bosatt i Schweiz, live i jazzklubb-miljö. Tog för ovanlighetens skull med ett gäng vinyler som han signerade åt mig mig efteråt. Vi påminns av honom från scen om tidsperspektivet, att det är över femtio år sedan han gjorde outplånligt intryck med sin muskulära hypersnabba stil, hos såväl oss hängivna lyssnare som kollegor. Träffade före och efter flera kända ansikten ur publiken, bland andra den som fungerat som en slags turnémanager, nämligen ”Micke” Henriksson ( ordförande i Jazzföreningen i Halmstad som ingår i Svensk Jazz Arrangörsråd). Han lobbade för den turné som bu blev av under flera år. Efter gig i Stockholm, Malmö och Halmstad kom kvintetten till Göteborg. Här såg jag Cobham på Nef 2010 och i förfjol var han hedersgäst på Ystad Jazzfestival och framträdde i retrospektivt inriktad tillställning, en spelning Jazzradion sänt som jag lyssnat på.

Det var utsålt på Valand vars kapacitet förvisso inte utnyttjades till max på grund av tre långbord placerade närmast scen. Ett annat alternativ hade varit att arrangera konserten våningen ovanför. Bör framhållas redan nu att det ljudmässigt lät superbt om musikernas instrument. Cobham var på strålande humör och vid god vigör även om han inte går obehindrat. Han fokuserade inte på sin roll i musikhistorien utan på att presentera sina kompositioner och medmusiker. Kvar från Time Machine-bandet jag jublade åt i Ystad är Gary Husband (som jag mötte i Ystad, besökte för övrigt Valand härom året tillsammans med Bill Evans) på keyboard och gitarristen Rocco Zifarelli, mest känd för sitt långvariga samarbete med Ennio Morricone. Engelsmannen och italienaren kompletteras med den i Madrid boende chilenaren Victor Cisternas på elbas och på saxofon vår egen Björn Arkö. Båda undervisar var för sig. Arkö som vistas mycket i Japan har stått på samma scen med Hawk on Flight och ett par stenkast ifrån i show med Lisa Nilsson. En uppseendeväckande omständighet beträffande Husband är att somliga rankar honom lika högt som trumslagare.

Mannen vars signum är dubbla baskaggar, förbluffande teknik och avspänd spelstil talar om vad som framförts efter några inledande låtar. Av någon anledning föredrog han att skippa paus (ett upplägg ljuddesignern Åke Linton berättade att han är anhängare av), vilket medförde att det lirades i närmare två timmar non stop. Jag flyttade mig ett par gånger för mest fördelaktiga plats i trängseln. Blev så klart lite bökigt att anteckna, se till att benen inte krampade och att läppja på innehållet i ett glas. Funkade ändå hyfsat. Balansen mellan bas och diskant var perfekt även om jag för säkerhets skull oftast använde öronproppar.

Cobham visar som sagt inga ålderskrämpor i sin profession, även om han erkänner på slutet att han måste pusta ut. Eftersom en person med sådan karisma och stjärnstatus sannerligen inte behöver bevisa något efter en rad utmärkelser, 30 album i eget namn och medverkan på 450(!) album; spelas inte med samma furiösa attack som under storhetstiden. Betänk att Cobham med sitt arv från Panama redan var etablerad (Horace Silver, band med Brecker-bröderna och Miles Davis), när han var med om att grunda Mahavishnu Orchestra. Ett par år senare kom banbrytande genombrottet med debuten Spectrum (lyssnade på den hos kompisar varav en av dem bevistade konserten).

Vi får i tur och ordning Times of My Life från Power Play (1986), A Little Travellin´Music från BC (1979) och titellåten på Total Eclipse från 1974. Cobham refererar också till albumet Warning från 1985, fast osäker på om och i så fall vad som hämtats därifrån. Blir som meddelats nedslag i en ymnig katalog, låtar som utforskas stundom ny tappning av en härligt samtrimmad kvintett.

Man öppnar med up tempo-dänga där det broderas piggt över ett ösigt beat, för att därefter övergå till medium tempo. Andra låt innehåller bas-feature och vid det laget har redan övriga musiker befunnit sig i framkant. I låten från BC kommer konsertens första rejäla avtryck från mannen i centrum vi är där för att häpnas över. Otroligt elegant outro levereras. Total Eclipse kännetecknas av dess attraktiva hook och Husband ges utrymme att färga. I det här skedet urskiljer sig också Arkö på allvar på tenor, avlöses av spännande sekvens: slingor på keyboard – breaks av rytmläggaren. Trots avsaknad av trumpet associerar jag soundet till Miles genrefria 80-tal. Noterar effektfulla kontraster under konserten. Hur tempon, fokus, stilar och energinivå klokt skiftar. Ett lika verkningsfullt som nödvändigt botemedel mot det i fusionkretsar så frestande soundet. Jazzrock kanske är mer korrekt betecknande term. Nästan hela tiden tog sig musiken andra riktningar än att bli oklanderlig, fast jämntjock.

Den av många avgudade ( kolla in Terry Bozzios intervju/ samtal på Youtube) musikern, kompositören och bandledaren har varit osannolikt produktiv i studios under innevarande millenium. Måste erkänna att jag inte lyssnat på dessa album, däremot på diverse stjärnspäckade samarbeten i närtid vilka finns på Youtube. Ett par låtar från sprillans färsk skiva framförs. En melodi betitlad Red Moon, visar sig vara en svepande ballad med Stevie Wonder vibbar tillägnad Cobhams tre svägerskor. Publiken serveras en drömsk dialog Husband – rytmsektionen och Arkö trakterar skickligt EWI, syntsax som var på modet på 80-talet.

Mitt i konserten levereras trumsolo med influenser från folkmusik och marsch-tradition. Efter några minuter inser man att det inte handlar om uppvisning, utan att det är en annorlunda variant på det ursprungligen utförliga introt till megahitten Stratus, min favorit öht i genren. Var knappast ensam om att få gåshud när första takterna avfyrades. Här ges musikerna chansen att skina med improvisatoriska infall. Basgången är som väntat suverän. Temat har ett makalöst groove i sig. Husband är i sitt esse och på sluttampen uppstår underbart spänstig dialog mellan nestorn själv och inkännande gitarrist.

Fragolino utvecklas till slick fusion åt Spyo Gyra-hållet. Räddas av hur tajta instrumentalisterna är, deras snärtiga samstämmighet. Kul att man vill överraska genom att våga ta fram lättsammare poppigt stuk, intill virtuosa segment. Victor Cisternas står för ett lika stilsäkert som stillsamt feature. Införseln av dynamik och förändringar i graden av intensitet är avgörande beståndsdelar, adderar extra kvalitet. Tinseltown heter en klatschig melodi som svänger skönt. Nu uppstår flow hos det samtrimmade gänget, uppmuntrade av en sammanhållande stabil kraft bakom sitt skrymmande arbetsredskap. Cobham imponerar stort med sin värdiga pondus. Istället för extranummer får vi hit som i likhet med Stratus spelats in i ny version. Syftar givetvis på Red Baron som i ett skede tog av på en boppig väg, vilket uppskattades. En fräckt uppbyggd låt med udda takter (trioler?) i grunden.

För tidigt att säga hur konserten kommer stå sig i framtiden. Som framgår hade jag all anledning att vara nöjd, tror tillfredställelsen delas med övriga fans. Kul att se en del yngre i publiken, även tjejer. Och visst var det en bra sak att ta med sig flera epokgörande plattor. Vänlige Cobham stimulerades påtagligt vid åsynen av mina vax.

19/3 2026

Valand i Göteborg (arrangör Jazzföreningen Playhouse)

Ser det som ett ansvarsfyllt privilegium att troligen var den ende ur publiken med självpåtaget uppdrag att recensera. Att GP uteblir måste ju betraktas som tjänstefel, eller som det numera heter ”helt sjukt”. Händelser och intryck redovisas från ett förhållandevis intimt gig, med långbord på den nattklubb belägen mitt på Avenyn, där Jazzföreningen regelbundet hyr in sig för exklusiva konserter. Trumslagaren Chad Wackerman och hans L.A All Stars står på scen, samtidigt som ännu en spektakulär arenakonsert med Håkan Hellström pågår i närheten på Scandinavium. Musikälskare vilka har någorlunda koll på olika upplagorna av Frank Zappa känner till att Wackerman var den trumslagare som efter audition stannade längst hos honom av samtliga. Detta skedde under en omvälvande period för cirka fyrtio år sedan, trots att trummisen berömd för sin exceptionella teknik är ett par år yngre än undertecknad. Han finns rikligt representerad på Youtube, inte bara videofilmade ypperliga konserter utan också intervjuer, clinics och populära övningen att omgående lära sig en låt man hör för första gången.

Många prominenta samarbeten har det sedan dess blivit under årens lopp plus skivor i eget namn. Att han vars bröder och pappa också varit/ är trumslagare, bibehållit en ödmjuk sida och visar sig vara mycket sympatisk kan intygas efter ett par möten på tu man hand. . Måste erkänna att jag aldrig hörde honom live med mytomspunne Zappa, däremot i nutid med Carl Verheyen i Kungsbacka (recenserade) och med den särling han tycks sätta lika högt, nämligen innovative gitarristen Allan Holdsworth som dog 2017. I rytmsektionen i L.A All Stars ingår också hans vän Jimmy Haslip, stilbildare på femsträngad elbas och en av grundarna av Yellow Jackets. Såg honom på festival på Heden och på senare år som sideman tillsammans med bland andra Oz Noy (x 2), Jeff Lorber och Mike Stern, En favorit lika betydelsefull inom sin gränslösa genre som John Entwistle. Ägnar sig åt att brodera ut melodier gör Steve Hunt (Billy Cobham, Stanley Clarke, Allan Holdsworth) på sina klaviaturer och en för mig ny bekantskap på gitarr vid namn Alex Machacek vars meriter härrör främst från Terry Bozzio Trio, Brand X och Eddie Jobson UKZ. Angående publikens sammansättning dominerar som väntat manliga biljettinnehavare kraftigt. Uppskattar andelen kvinnor till tio procent.

Dubbelarbetande Jeff Aug agerar uppvärmare med sitt virtuosa fingerspel på akustisk gitarr. Epitetet syftar på att han samtidigt säljer merch för huvudakten och är den som sköter bokningar åt Wackerman, Scott Henderson med flera. Under cirka en halvtimme förnöjs publiken av skickligt framtagna ackord vars klanger blir till en effektfull konstrast gentemot huvudakten. Prisade gitarristen har enligt sin hemsida tjugofem års turnerande i ryggen och säger på scen att han släppt tio plattor i eget namn. Den färskaste är den första på vinyl. Minst en av låtarna har boogie i titeln, vilket indikerar hur det kan låta. Apropå kul titel baserad på reaktioner han fått erfara, måste förstås låten Listen Up Jazzhole omnämnas. Termen kontrapunkt poppar upp hos mig när jag rycks med av sammanflätande stämmor. Mot slutet av ett uppfriskande set användes loopar. Stilen Aug utvecklat påminner om hur Leo Kottke gjorde sig ett namn på 70-talet, en sologitarrist jag har ett par plattor med. En klasskamrat på plats associerade till Michael Hedges.

Chad Wackerman och hans L.A All Stars lirar i två generösa set. Vi får veta att de digitalt precis släppt ett album döpt till Quube, varifrån två låtar tagits med på repertoaren. Man inleder med svepande slinga i medium tempo som innehåller basfeature. Ljudet är massivt fast lyckligtvis samtidigt luftigt. Wackerman presenterar så gott som allt material, med få undantag signerade honom själv om jag uppfattade rätt. Kompositörens fäbless för udda takter märks stundtals. Att han är centrum för deras gemensamma verksamhet markeras omgående. Medan övriga får features ger han naturligt nog, sig själv utrymme för ett par solon inklusive två längre intron.

I slutet på The Fith (?) hörs vinande licks från Machacek när denne för första gången träder fram. Hans teknik har för övrigt fått beröm av självaste John McLaughlin. Öppningen avlöses av snitsig, fartfylld melodi betitlad Holiday Insane. Den tillfogas fräcka breaks av huvudpersonen vars utbyte av idéer med Hunt exalterade. En av de mest bärkraftiga alstren har fått heta Electric City. Slås av dynamiken och och en attraktiv hook i en intrikat utsmyckad dänga med hårt sväng i botten. Varma i kläderna glänser kvartetten med styv trummis i förarsätet. Quiet Life med basfeature från bandets ålderman präglas av inkännande samspel. The City förmedlar instrumentalt kaotiska intryck från New York, vilket görs med tema som greppar tag i en efter utförligt trumsolo. Ska rankas som ytterligare en höjdpunkt tack vare smittsamt, utbroderat groove. Flow uppstår varvid Machacek flikar in ett upphetsande solo. Efter cirka femtio minuter blir det paus.

En generell reflektion i pausen rör det faktum att alla låtar inte håller samma hög klass som musikern, en brist man kan beklaga en smula. Hade förstås varit en given succé om man gett sig i kast med Zappa eller dylika utmaningar. Kanske beskylls jag för att svära i detta elektriskt drivna fusiontempel, men när slitstarka teman saknas tenderar soundet att bli en smula introvert. Den snabbe strängbändaren med sin egendomligt designade gitarr uppvisar inte heller ett konstant personligt uttryck, blev vid något tillfälle liksom innesluten i sin egen virvel. Vidare kännetecknas den lika skicklige som sympatiske rytmläggaren genomgående av ett avslappnat, fast hårt sätt att spela. Några funderingar som uppstod emellanåt, även om det fanns desto mer att njuta av.

Vi serveras Tell Me och Beteween The Dog And The Wolf. I flera sekvenser går det verkligen undan. Som en motvikt stretchas det snyggt i melodin som följer. Gitarristen glänser i passage som påminner om förebilder med uppbackning av kongenial slinga på keyboard. Ska påpekas att Hunt i omgångar färgade soundet diskret genom sin röstförvrängande vocoder. Wackerman växlar i sina introduktioner mellan att vara informativ och att ha en viss humoristisk touch. Presentationen av I Really Like Your Old Stuff är ett utmärkt exempel ur den senare kategorin.

Av mina anteckningar framgår en viss kluvenhet inför senast nämnda låt, en konstruktion av utforskande natur. Å ena sidan noteras att originella fraser lagts in, å andra sidan existerar en ekvilibristisk sekvens gränsande till tråkig tonbildning. Känslan som uppstod där och då förstärktes nog, av att jag ytterst sällan numera utsätter mig för dylikt sound när jag lyssnar på mina skivor. Är betydligt mer mottaglig för sofistikerat tillspetsad musik live, även om jag skyr det alltför svulstiga och inte längre ser något egenvärde i fenomenala uppvisningar.

Sista ordinarie låt är döpt efter sitt mönster av udda takter. All Sevens är medryckande vacker med sin lekfulla uppbyggnad av uppsprickande förvandlingar. Märker nu att jag borde ha framhållit varför jag oupphörligen har sådan behållning av rytmsektionen. Det var den som lockade mig ursprungligen. Den berömda duon gör mig inte besviken. Och Steve Hunt inte att förglömma är en mycket gedigen hantverkare med bred bakgrund. På sluttampen ges utrymme åt Machacek, tar över med angenämt riffande. En vän i publiken som är jazzig trumslagare tyckte sig kunna identifiera komposition av Tony Williams. Den enda gång det tydligt aviseras cover är dock extranumret, en tribut till geniet Allan Holdsworth genom att hans Fred framförs. Hänförs av flyhänt musicerande i en exceptionellt ljuvlig melodi.

Wackerman uttryckte tacksamhet över hur väl de blivit mottagna och fanns tillgänglig efteråt jämte andra ur en enastående konstellation hemmahörande i vad som betecknas som ”Progressive Circus”. Och med rätta tas tillfället i akt från scen att berömma aftonens ansvarige för ljud Tomas Ferngren.

OBS Om inte annat anges bilder av undertecknad