Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Stockholm Jazzfestival dag 1

by

6/10 2017

Foto Kenth Wångklev (från annat framträdande  tidigare i år)

Anna Louise & The Fellas – S:ta Clara Bierhaus

Efter inkvartering på fashionabla Scandic Grand Central åtföljd av god middag på Stockholm Fisk, styr jag stegen mot Gamla Stan. Festivalen smygstartar som vanligt på några ställen innan officiella invigningen. När jag nu för fjärde året i rad åker upp en helg för att bevaka, har jag valt att höra inledningen på Anna Louise Anderssons spelning. Den äger rum i det klaustrofobiska källarvalv som tillhör S:ta Clara Bierhaus. Vad som för mig var premiär, har för henne blivit tradition  på jazzfestivalen, det vill säga att framträda i intim miljö. Damen med utstrålning har bott och verkat/ studerat i metropolerna London, New York och Los Angeles. I masteclass fick hon utmärkta vitsord av självaste Cassandra Wilson. Sammanhang och stilar brukar skifta, för en vokalist som elegant behärskar att glida över oktaver,  hålla ut tonen när tillfälle uppstår Ackompanjerade gjorde hennes pianotrio under ledning av Arnold Rodriguez. Noterade deras ypperliga tajming och snygga stråk med pianot i framkant. Hann höra egen komposition, ledmotivet från Disney-filmen Arabian Nights, strålande version av Gershwin´s I Got Plenty Of Nothing samt Dylan i upphottat bossastuk.

 

Dianne Reeves – Stadsteaterns stora scen Kulturhuset

4

Invigningen förrättades av festivalchef Eric Birath och Kulturhusets Bosse Persson,  som hälsade ett fullsatt auditorium välkommen. Av någon  anledning hade man i år slopat att sammanföra inhemska musiker ( Stockholm Art Orchestra ihopsatt av utvald arrangör)  med internationella affischnamn, ett koncept vars utformning stavats succé två senaste årens öppningskonserter.  Bandet går på efter att ha presenterats.  Lirar uppknäppt på halvfart, publiken avvaktande tills den femfaldiga Grammy-vinnaren äntrar scen i svart vid klänning. Tror jag har hört henne på Skeppsholmen för cirka 15 år sedan. Minns med välbehag en subtil liveupptagning sänd i SVT en sommarkväll för några år sedan.  Då bör hennes långvariga samarbetspartner Romero Lubambo varit med, den följsamme gitarristen från Rio.

På festivalen i Stockholm imponerar kompet mest, vilket utgjordes av enastående Terreon ”Tank Gully vid trummorna och Reginald ”Swingdoom” Veal från New Orleans på mestadels elektrisk bas.   För att ge er vidden av deras avgörande insats, ska understrykas att de svängde kopiöst vare sig det rörde sig om spröd rytmik eller värsta tunggunget. Njöt verkligen av oavbrutet, pumpande anpassade basgångar. Pianisten föll förstås inte ur ramen. Att jag bedömde honom som beskedlig emellanåt, fick sin förklaring av Reeves. De hade nämligen träffats  för fyra dagar sedan och hade bara spelat ihop några få gånger. Hon gjorde fina duetter med sina instrumentalister. Så sympatiskt att de fick blomma ut både i taktfast rullande melodier och i intrikat samspel.  Man öppnar med hit av Fleetwood Mac som sömlöst övergick i up tempo-scat. Tidigt in i en kärleksspridande konsert som varade  ungefär hundra minuter, bevisade sålunda 60-åringen att röstimprovisationer är ett av hennes adelsmärken. Som förväntat satt sången perfekt  i ballader, bluesig gospel och tolkningar av standards. Underbar frasering i exempelvis Our Love Is Here To Stay. Och när Reeves framförde soft Bob Marley-låt toastade hon till och med.

Interaktivitet med publiken uppstod på uppmaning, inte bara sångövningar utan också viftande med tända mobiler. Vacker effektfull syn när jag vände mig om på fjärde bänk. En bonus att vi fick skratta, att Reeves och musikerna alstrade glädje. Extranumret var en otrolig energigivare vars febriga groove påminde om Muscle Shoals rytmsektion och the JB:s. Som framgått  odiskutabelt en succé, fast som musikalisk helhet föredrar jag ändå två senaste årens invigningar med Stockholm Art Orchestra som understödjande fundament.

Foto Patrik Sandberg

 

Benjamin Koppel/ Scott Colley/ Brian Blade Collective – Fasching

Hinner utan stress till andra set. Hejar på en musiker  och samtalar med festivalchefen. Den otroligt produktive basisten Scott Colley har jag hört live flera gånger med Joshua Redman. Detsamma gäller för trumfantomen Brian Blade vars prestation med Wayne Shorter på Konserthuset festivalen 2014 måste betecknas som exceptionell. Däremot är danske altsaxofonisten Koppel en ny bekantskap. Musiken har en touch av avantgarde över sig med skalor och snirklighet. Häpnadsväckande att den ändå känns lockande och ganska tillgänglig. Den fulltaliga publiken lyssnar andäktigt som en gemensam kropp. De spelar överlag originalkompositioner, fast det bejublade extranumret – där en otyglad slagverkskreatör gjorde oss saliga – identifierar jag som balladen Goodbye Porkpie Hat (Mingus). Tempo och centrum växlar raffinerat i deras noterade låtar, antingen man sträcker ut eller dyker ner i trixiga passager.

Trots att Koppel är 70-talist har han spelat med åtskilliga stora namn och firma Blade/ Koppel hänfördes jag av senast i Ystad härförleden. Hur beskriva det böljande krängande soundet? Exakt rytmik gifte sig med spretiga harmonier, frijazzinspirerat á la 60-tal, röjigt utan omedelbar dörröppnare, runda fylliga basgångar, fjäderlätt eller kaskadliknande trumspel och intensiva, alternativt lyriska, fraser på blåsinstrument. Ett set präglat av kontraster och hisnande samarbete, skönhet och utmanande crescendon.  Alltid stimulerande att höra de typiska, tunga, blixtrande attackerna från Blade och tydlig hetsig puls från hans vän på bas. Föll också för tolkningen av Black Is My True Love´s Hair, när jazzens formspråk rasande skickligt frigjordes. 

 

 

 

10-års jubileum! The Mary Onettes debutalbum återutges och framförs i sin helhet live

by

The Mary Onettes klassiska debutalbum fyller tio år den 10 november och det firar bandet och skivbolaget Labrador med att återutgivning av The Mary Onettes klassiska debutalbum. I samband med releasen framför bandet albumet i sin helhet på Debaser Strand den 24 november.

The Mary Onettes beskrevs i början som ett modernt A-ha klätt i svart kompade av tidiga The Jesus and Mary Chain. Singeln ”Lost” blev ”Best New Music” på Pitchfork och i en världens då mest populära TV-serier, Grey’s Anatomy, kunde man höra både ”Lost” och ”Explosions” från albumet.

Nu släpps ”The Mary Onettes” för första gången någonsin på vinyl (limiterad upplaga på endast 500 ex) och återutges på CD.

”The Mary Onettes” är en storartad svensk popdebut.”, EXPRESSEN
”The Mary Onettes rullar ut hit efter hit”, SVENSKA DAGBLADET
””Med ömsom spänstiga ömsom smekande popmelodier, inbjudande refränger sprider The Mary Onette ett eget ljus i dysterhetsdimman”, DAGENS NYHETER
”Det är intensivt och koncentrerat och tar sig, i kontakt med luften utanför, oanade proportioner, tränger in, fastnar och stannar kvar.”, SYDSVENSKAN
”… efter intensiva ep-förspel kommer så fullängdaren och den är exakt så man vill”, GÖTEBORGSPOSTEN

”Det är det konstiga en stannar för” – Stockholms indiescen hyllas på Under Bron

by

Cat Princess, Makeout Point, Mama Sonic och Sabine Women. Fyra band,  fyra temperament och Jonatan – mannen bakom konsertkvällen på Under Bron och noden i kamratskapet som även består av Theo, Olof och Nils. Kulturbloggen träffade samtliga bandmedlemmar i ett samtal om skapande och originalitet.

Över en kopp kaffe på trivsamma Ritorno nära Odenplan träffar jag vännerna Theo, Nils, Olof och Jonatan. Samtliga fyra är bandmedlemmar ur Storstockholms hetaste indieband. Nils tillhör Uppsala-kvintetten Cat Princess som spelar artsy 80-talspop. Olof representerar punkiga Mama Sonic, Theo spelar i Makeout Point och Jonatan är ena halvan av duon Sabine Women.

Den 18 oktober spelar ni på hipster-stället nummer ett, Under Bron. Hur blev det så?

Jonatan: Jag och Zacke från duon Sabine Women träffade Johnny Brott från Mama Sonic i samband med hans egenarrangerade poesifestival Mirakelkuren. Vi kom så bra överens att vi bestämde oss för att samverka. Det var min idé att ringa upp favoritbanden och fråga om de ville delta på en gemensam konsertkväll. Jag hade aldrig vågat hoppas att samtliga skulle tacka ja.

Olof: Det var ingen tvekan om vad vi skulle svara. Vi i Mama Sonic älskar både Sabine Women och Jonatan, eller Neban som han kallas i våra bekantskapskretsar.

Nils: Vi i Cat Princess älskar att spela live så vi var förstås från första början helt på.

Theo: Alla band har en förkärlek till Bowie. Han är vår knytpunkt. Så det kändes självskrivet att vi i Makeout Point skulle acceptera en medverkan i konsertkvällen tillägnad Storstockholms bästa indie-band. 

Har ni några förväntningar inför kvällen?

Olof: Ja, att vi får en bra publik, att det blir ett bra drag och att priserna är baren blir hyggliga. Vi hoppas på en riktig bra indiekväll.

Jonatan: Jag håller med föregående talare men vill tillägga att det blir videopremiär för Makeout Points del. Bandet premiärvisar musikvideon till låten Indie Girlfriend.

Spännande. Vill du berätta mer Theo. Indie Girlfriend släpptes häromveckan. Vad handlar låten om?

Theo: Den är skriven av vår basist Alma och handlar om att inte bli sedd för den en är, utan hur andra kletar på en etiketter som du varken uppskattar eller kan hålla med om.

Även Sabine Women släpper inom kort en ny singel. Buenos Aires spelades in i samband med ett uppbrott.

Jonatan: Ja, det är en av våra första låtar och handlar om att vara på andra sidan jordklotet och gå vilse i sig själv. En värld i gungning, att inte längre veta vem en är,  förnimmelsen av fullkomlig apati. Jag skrev den i samband med en visit i Buenos Aires. Jag hade precis gjort slut med mitt ex och kände mig förvirrad och ensam. Det var den första texten jag skrev som Zacke gillade. I låten fanns en uppriktighet som Zacke tidigare saknat i mina texter. Buenos Aires kändes mer på riktigt. Sedan dess utgår jag bara från mina känslor när jag skriver. Alla låtar bygger på viktiga händelser tagna ur det verkliga livet.

Är det jobbigt att tvingas vara så brutalt ärlig med sina känslor gentemot lyssnarna?

Jonatan: Jo, det är det verkligen. Och det är ju så mycket enklare att bara låtsas vara någon annan, någon coolare, mer självsäker person, än att skriva om ett krossat hjärta eller självdestruktivitet. Det är sidor hos dig som du helst vill täcka för.

Theo: Äh! Det är ju lätt att vara ärlig och uppriktig i sina texter. För mig är det enklaste sättet att uttrycka jobbiga saker, saker som berör lyssnarna på djupet.

Olof: Just så. Vem kan inte relatera till  Love hurts…

Nils: Alltså, jag tänker inte så mycket på vad och hur jag skriver. Jag bara gör och låter allt få komma till mig. Det kan låta flummigt men det är så det är. I skrivandet och skapandet kopplar jag bort den analytiska delen av hjärnan.

Hur ser ert skapande ut, vad inspirerar er till att göra musik och hur arbetar ni fram den?

Theo: Jag arbetar projektbaserat. Jag har först en idé kring en specifik ljudbild. Texten kommer därefter. Kontexten är grundplåten. Det är den som avgör hur soundet blir och hur en väljer att presentera sin musik. Jag menar live-musik eller bakgrundsmusiken till en konstinstallation låter och gestaltas ju på helt olika vis.

Jonatan: Zacke och jag arbetar tight ihop. Jag skriver texterna. Musiken gör vi gemensamt och den kommer ofta spontant fram. Jag vet inte varifrån, den bara finns där.

Nils: För oss är kreativiteten viktig. Hur än strukturerad din musik må vara krävs viss spontanitet för att det ska bli spännande och lockande att lyssna på.

Vad är bra musik för er?

Jonatan: Det oväntade. Har du inte ett visst element av oförutsägbarhet blir du bara en Håkan Hellström.

Nils: Ja, det är skittrist om du inte har något eget att komma med.  

Olof: Ett överraskningsmoment i musiken

Theo: Det är ju de facto det konstiga som du stannar för.

Olof: Ja, för mig är flummighet en dimension som är livsviktig för att kunna få till en spännande ljudbild. Ett filosofisk djup.  

Ni är medlemmar i fyra vitt skilda band med olika sound och stil. Vad för er samman?

Jonatan: Det finns en gemensam nämnare, men utöver det har vi olika temperament. I antika Grekland talade de om fyra typer av temperament; Zacke och jag är flegmatiska. Vi är troligen det band som kommer att vara mest stillastående på scen. Övriga får tala för sig.

Olof: Inga tillägg.

Så med skilda temperament kompletterar ni varandra?

Jonatan: Nej, nej, nej.  Vi konkurrerar med varandra förstås 😉

Olof: 🙂

Komplettera eller konkurrera, på onsdag är det dags. Då spelar alla fyra banden på samma scen. Vad kan publiken förvänta sig av kvällen?

Jonatan: Att det blir en turbulent afton med mycket frustration och ångest. Och efter konserten startar revolutionen när vi hand i hand beger oss ut på gatorna för att tillsammans störta kapitalismen. Sålde jag in det bra?

Konsertkvällen på Under Bron äger rum onsdagen den 18 oktober mellan 17.00 och 00.00. Medverkande är Sabine Women, Makeout Point, Mama Sonic och Cat Princess.

“Musik är det språk vi alla talar”

by

DJ Premier är en av nutidens största producenter som bland annat gjort musik åt artister som Christina Aguilera, Common och Jay-Z. Hans uppmärksamhet är svår att få. Men Torii Wolf har lyckats. Med Kulturbloggen talar hon om anagram, upprorisk musik och den råa, primala känslan i musiken på hennes nya platta Flow Riot.

Torii är en early bloomer. Vid blotta 17 vårar fyllda bestämde hon sig för att satsa helhjärtat på musiken. Med en fullpackad bil flyttade hon från Wantagh, New York till soliga Kalifornien. Som artist är hon mångfacetterad. Torii både skriver egna låtar, spelar gitarr och trummor samt sjunger på egen hand. DJ Premier, producent för storheter som Christina Aguilera och Common, upptäckte Torii för drygt ett år sedan. Han golvades av hennes energi och unika röst som påminde om isländska Björk. Flow Riot, Toriis debutskiva, är resultatet av ett gott samarbete mellan Torii och den kände musikproducenten.

–  Det är ett sant nöje att få lära av en sann mästare. Premier är magisk. Han ser rakt in i din själ och kan dra ur dig saker du aldrig trodde du hade kapaciteten till, säger Torii om sin producent.

Premier är visionären som alltid vet i förväg hur han vill att det ska låta. Ian Schwartzman är den gemensamma managern som parade ihop dem båda i hopp om att skapa något verkligt unikt.
– Det var lyckat. Flow Riot är för mig något alldeles eget. Något jag tror lyssnarna i musikväg varken hört eller upplevt tidigare.  

Toriis musik är genreöverskridande. Det är housig triphop med skön soul- och jazz-känsla. Det finns en råhet i musiken som Torii gärna lyfter fram. I texterna utforskar hon våra mest intima känslor. Kärleken är ett återkommande tema som Torii angriper från alla tänkbara håll.  Men själv vill hon inte sätta etikett på texterna.
– Viktigast för mig är att ha ett öppet sinne. Med musiken hoppas jag skapa ett rum för andra att känna sig trygga i att kunna utforksa vad det än är som försegår i deras liv.  

Även i frågan om skapande återkommer hon till Känslan. I jämförelsen med sjuttonåringen är nutidens Torii en betydligt mera självsäker och genomtänk artist.

–Som ung visste jag vad jag ville säga men inte hur. Det vart för mycket prat och för lite verkstad. Idag kretsar min musik mera kring huret, hur kan jag säga det jag vill säga på mest effektiva och effektfulla  vis? Det är de associationer mitt sound ger och den musikaliska resa jag bjuder på som är själva biljetten och min ingång till musiken.

Flow Riot är en provokation som fungerar som uppror mot all konventionell strömlinjeformad musik.

– Det handlar om flytet, om att flyta fram på ljudvågorna. Om att tänka mindre och gå på det som känns rätt för stunden. Om att improvisera och skapa utanför genrens väl cementerade ramverk. Titeln är dessutom ett anagram på mitt namn. Det var passande med en dubbeltydig titel.

Den 20 oktober är det dags, då kan Torii och Premier-fans världen över via streamingkanaler lyssna till nya albumet Flow Riot. En peppad Torii är glad men också trött efter en hård tid inlåst i musikstudion.

–  Jag är evigt tacksam för allt och alla som har stöttat och peppat mig till att fortsätta kämpa när det känts som svårast. Även om det mellan gångerna har varit långa uppförsbackar betyder musiken allt för mig. Det är det språk vi alla talar och den avfartsväg som leder in till människans innersta. Och med den kraften vill jag eller rent av måste jag berätta min historia.

Petter Stjernstedt