Musik

5/9 2025

Nefertiti i Göteborg

Minst tre liverecensioner har publicerats plus två texter om senaste skivan Can You Hear Me? Jag skrev också om Ida Sands medverkan i Quincy Jones-tribut med Bohuslän Big Band och fler solister på årets Ystad Jazzfestival, när hon gästade eller ingick i Magnus Lindgrens Stockholm Underground samt om hennes insats i Nils Landgrens projekt X-Mas With My Friends. Till uppräkningen kan adderas fler konserter, ett par med just Bohuslän Big Band, vilka omnämnts i uppskattande ordalag på facebook. Minns att en av texterna fick sådant genomslag att den resulterade i hundratals likes när artisten delade. Något som bidrar till prestationsångest och en ursäkt till att recension dröjt, i kombination med oro över och koncentrationssvårigheter på grund av ett hysterisk polarisering. I den bästa av världar skulle Ida Sands musicerande kunna utgöra en motvikt, kanske rent av en samlande kraft.

Något som slog mig efter den utsålda konserten i en anrik lokal jag regelbundet besökt sedan hösten 1976, är att det kan tyckas lite underligt att Ida Sand så ofta spelar och sjunger på jazzställen och nyligen intervjuades i Orkesterjournalen. Hennes beatbaserade och stundtals avskalade melodier ( antingen sköra eller kraftfulla) hör hemma i soulig funk, med värdefulla inslag av gospel plus en singer songwriter tradition. Ur den kompotten har en vägvinnande stil som täcker flera genrer inmutats. Dessutom görs covers med finess och eget uttryck, vilket inte hindrat den allsidiga artisten från att med ackuratess ta sig an standards. Uppfattar det som att arrangemangen är signerade Sand som gick på Musikhögskolan här i staden. På den bejublade konserten i helgen fick vi en handfull tolkningar.

Vilka finns med henne på scen? Jo idel kända ansikten. En mycket stadigt förankrad rytmsektion bestående av trumslagare Per Lindvall och basist Dan Berglund. Lindvall är troligen den musiker som funnits bakom Ida längst bortsett från maken Ola Gustafsson, ofta upptagen av andra projekt och turnerar sällan med Ida. Dessa herrar har jag givetvis hört ett otal gånger live och på skiva, något som kanske inte ens behöver påpekas. Deras cv:n är oerhört imponerande. Ganska sällsynt att se bas-berömdheten från E.S.T emellanåt skifta till elbas och då få till mer urskiljbara böljande basgångar.

De fantastiska melodileverantörerna heter Jesper Nordenström och Robert Östlund vilka kompletteras av artisten själv på främst rhodes och några gånger sittande vid flygeln intill. Ska sägas att där jag står eller sitter bakom tegelvalv ser jag inte Sand, om jag inte sträcker på mig extra. Jesper trakterar klassisk B 3 -orgel medan mannen med hatten står för en rad ljuvliga solon på sin elgitarr. De sköter sina sysslor alldeles strålande. Klaviaturspelaren hörde jag förmodligen senast med Cleo-bandet på samma scen och gitarristen förknippas numera med Bo Kaspers Orkester. Även om Östlund inte är med på skivorna har samtliga spelat med den frontande kvinnan som oftast presenterar sina låtar och val av covers. Påtalar att hon hyser en särskild förkärlek till Nef där hon uppträtt ganska ofta.

Ska försöka undvika att skriva ett referat. Men vill ändå tala om vad som hände i stora drag med stöd av anteckningar och erhållen låtlista. Publiken, stående eller sittande vid bord, märker att ljudet är ypperligt och rätt balanserat. 47-åringen från Stockholm med sex skivor i bagaget lanserar några nya låtar. En av dem om en ulv i fårakläder öppnar konserten. Har en sugande, släpig struktur där intensiteten skruvas upp väsentligt på slutet.

Åtföljs av Burning vars passionerade soulfunkiga framförande, blir till en förväntad fullträff med inspirerade solon på gitarr och orgel. I Waiting också från senaste skivan byter Berglund till elbas första gången, varvid förföriskt groove uppstår. Mina öron noterar en Patti Austin-vibe i tassande sound med tillbakalutat komp. Melodins subtila sväng lösgörs, varvas upp. Att dra en parallell till Grammy-vinnande stjärnan indikerar hur högt Ida Sands sång bör värderas. Och engagemanget i rösten går inta att ta miste på. Den klara berörande stämman är sannolikt en mix av arv och övning, eftersom hennes far tillhörde ensemblen på Kungliga Operan.

Förvisso en självklarhet. Kan ändå inte låta bli att påminna om statusen på musikerna, hur tajta eller när så önskas från den som bestämmer, hur vitalt luftigt man agerar i samspel med någon jag dristar mig till att kalla stjärna. Bandet ges mycket utrymme i en lätt psykedeliskt spejsig sak från debutalbumet med Jimi Hendrix Experience. Utvecklas till skönt skev utflykt som bryter mönstret. Melodi som ursprungligen är en duett med Nils Landgren kännetecknas av diskret baktakt jämte fint feature på piano av Sand plus känslig sång. Två titlar till hinns med före paus. Dels en Paul Simon-influerad melodi vars oemotståndliga hook leder tanken till New Orleans. Här riffas det friskt och gospel-glädjen luser igenom. Och dels en one hit wonder från tidigt 60-tal av Charles Sheffield. I denna omstöpta version uppbyggd kring en smittsam refräng känns It´s Your Voodoo Working som en produkt av henne själv.

Fyra covers ingår i ett andra generöst set där det görs plats för två extranummer. Möjligen med ett undantag finns samtliga inspelade på något av hennes album.. Av mina anteckningar framgår att The Weight tilldelats dubbla utropstecken. Handlar som bekant om en klassiker med The Band främst komponerad av Robbie Robertson. Den odödliggjordes definitivt i The Last Waltz (som jag såg på bio 1978) när Levon Holm med sin oefterhärmliga dialekt från Arkansas lämnade över till Staple Singers och magi uppstod. Vilket sammanträffande att jag golvades av just 86-åriga Mavis Staples och hennes band på årets WOW. Idas tolkning skiljer sig från hur det lät på originalet från 1968. På Nef driver rytmsektionen övriga framför sig, samtliga befinner sig i en musikalisk frihet som gör att de får lust att komma med ”jazziga” tillägg. Blir härligt jambetonat genom Östlunds intro, Lindvalls fills, Nordenströms triumferande utvidgning av temat och givetvis sättet Sand färgar i verser och hennes intonerade häng i refräng.

Från Young At Heart hämtas One Of These Days (N. Young) vars original finns på den i somras Sverige-aktuella rockikonens spröda platta Harvest Moon. Här sker effektfullt en uppstannande avskalad fas med betoning på artistens uttrycksfulla stämma och pianospel. Country-doftande harmonierna utsmyckas med ett stiligt bas-feature. Nedtonade stämningen återkommer i extra avdelning inlagd på begäran. Först med annorlunda, naken version av en av tidernas vackraste låtar, nämligen God Only Knows, mästerverk signerat Brian Wilson. Publiken lyssnar andäktigt och få reda på artistens gripande privata relation till Beach Boys. Personalen stänger till och med av fläktar och andra ljudkällor. Och allra sist levereras en låt som skrevs åt Stevie Wonder som hamnade på album från 1970.

Repertoaren innehåller i övrigt ett par nyskrivna alster av hög kvalitet: The Villain In Your Story där det rimmas på story och glory jämte en personlig text om att vara tonårsförälder. Den först nämnda är en svängigt studsande sak toppad av en av Östlunds under konserten många formidabla solon, medan låten om att ha döttrar på väg ut i livet antar formen av rörande ballad med diskret anslag.

Hög tid att runda av rapporten som rosar en spelning vars sound och sång gjorde oss uppfyllda av livsglädje. Två egna kompositioner vilka kan rankas som hits inkluderas också i andra halvan. Vi får veta att Let Go med sin slinga som tar en i besittning influerats av psykiatrikern C.G Jung. Den tillhör höjdpunkterna och vad bandet kallar för deras disco-dänga går inte heller av för hackor. Syftar på Now Is Not The Time med sitt solida beat och läckra garnering, så snyggt soulig att den kan ses som en inhemsk motsvarighet till Quincy Jones oemotståndliga 80-tals sound på utgivningar i eget namn.

TACK Qlaez Wennberg för bilder

4/9 2025

Bubblan vid Fiskehamnen i Göteborg

I början av månaden ägde internationella festivalen GOTHENBURG FREE SPIRIT rum arrangerad av GAC (Göteborg Artist Center). Fick en inbjudan av en dess representanter Maria Rylander som är en spindel i nätet (arrangörsnätverket Knupunkt med mera) för inte minst samtida svensk och europeisk jazz och avant garde. Bestämde mig för att begå min debut som livepublik på Bubblan, permanenta scenen för fri jazz vars initiativtagare varit paret Kerstin Ehrnlund & Mårten Magnefors (verksam som trumslagare). För egen del var det en ”grisen i säcken-historia” då jag saknade kännedom om norska trion. Angående fri form har musiken funnits med i periferin av mitt intresse för jazz, antagligen för att jag liksom Jan Lundgren favoriserar melodier. Dock kan spontaniteten, rytmiska accentueringar och kontrasterande energinivåer ibland locka mig bortom det igenkännbara. En mycket hörvärd veteran som Gilbert Holmström har exempelvis ena foten i bopp medan han med den andra experimenterat.

Finns tydligen inte mycket utgivet i eget namn med pianisten Isach Skeidsvoll (f.1998) som kommer från en musikalisk familj.. En kritikerrosad platta med stor sättning (bland med trions trummis och tenorist) kom i förfjol, utsågs till en av årets bästa jazzskivor i ett par tidningar. Under en cirka femtio minuter intensiv spelning framförs dennes kompositioner, merparten av dem utan att titlar anges. Repertoaren sägs kretsa kring livsbejakande frijazz med influenser från folkton, punk och till och med blues. I förgrunden dominerar hans bror Lauritz på tenorsax tillsammans med trumslagaren Martin Mellen. Dessa två musiker återfinns i Master Oogway vilka nominerats till Norges viktigaste musikpris (Spellemannsprisen). Bröderna Skeidsvoll har turnerat flitigt som duo och fått motta utmärkelse som talanger på festivalen i Molde.

Cirka 21:30 brakar det loss på scen. Stället som inte är särskilt stort, snarare intimt, är som sig bör fullt med folk. Antar att festivalpubliken är en blandning av musiker från staden, arrangörer, trogna Brötz-besökare samt medverkande från utlandet. Sitter parkerad längst bort i baren vid motsatta väggen, vilket medför att jag endast ser den stående mannen med sitt blåsinstrument, broder Lauritz som går på knock med obändig energi och ihärdigt formulerade fraser. Lika ihärdigt trakterar trions ledare sitt piano ser jag på videoklipp efteråt. Men tyvärr når Isach trots hårda anslaget sällan ut när övriga instrument attackerar med en attityd som en kännare kallar ”take no prisoner”.

Noterar som sagt en frenetisk och bångstyrig öppning i lagom avpassad volym. Lite som ljudmässig käftsmäll en begeistrad publik är beredda på. i Anthony Braxtons anda. Efter ett antal minuter med saxens sound i centrum blir längden på tonerna längre. Musikerna behöver hämta andan genom att utveckla teman vilket uppskattas. När det stretchas fräckt från flankerna känns det som att få lön för mödan efter att tålamodsprövande ha härdat ut. Ett visst mått av disharmoni och rent av kakafoni tycks vara en utgångspunkt för trions samexistens. Man lanserar ett par gånger positiv chockverkan genom att spela sprudlande, alternativt melankoliska melodier i folkton. Begreppet fjordjazz konkretiseras i några sekvenser. Kul när formen används för att accelerera tempot och att då låta duktiga rytmläggaren bakom trumsetet duellera med trions profilerade blåsare. Det skeva, snabba och gnissliga exalterar, ger en rå punkig vibe.

Efter cirka en kvart gavs äntligen utrymme åt ledaren på sitt volymsvaga instrument. efter ett uppstoppande intro framförs en dansant sak som får publikens kroppar att röra sig. För en trio uppenbarligen förtjust i dissonanser och off-beat är övergången till något radikalt annorlunda ytterst verkningsfullt. I andra sammanhang lirar enligt uppgift Isach Skeidsvoll boogie – woogie, medan fjordjazz, punkiga pang-på utbrott och stänk av Ornette Coleman adderas här. Coleman-referensen fäster! Att påstå att svängar togs ut är bara förnamnet. Hade personligen önskat att de vore mer inne på hookar och att skapa groove. Går igång på avsnitt när de coolar ner sig, en melodislinga utforskas. Ångrar inte att jag utsatte mig för en i massiva stycken otyglad struktur.

Det var kul även om jag i stunden kände mig splittrad inför den nya, fast ändå välbekanta utmaningen. På sluttampen återgår den bökande intensiva musiken till utgångsläget. Extrema Eruptioner får mig att tänka på Mats Gustafsson och dennes esoteriska ”hårdkörning” . Stora behållningen för undertecknad uppstår i kontrasterna, när tempo reduceras och frejdiga musikerna ägnar sig åt att sträcka ut. Förmodar att inspirerande improvisationer styr mycket av skeendet. Sist i ordinarie program bjuds på ett vackert vilsamt outro. Att konserten lämnas med ett leende på läpparna, beror inte i ringa grad på extranumret, en uppsluppen final i folkmusikens tecken vars medryckande kortis fick det att rycka i benen på samtliga i lokalen. När hastigheten ökar kränger melodin underhållande, går medvetet i otakt. Isach Skeidsvoll trio förnekar sig inte., utan återkommer till sitt frenetiska signum. Sannerligen en omtumlande upplevelse fylld av högoktanig friktion, fast också i mindre portioner sväng och skönhet.

OBS Nästa kväll var jag på Utopia dit festivalen flyttat. Hann höra merparten av spelningen med Ruslan Bolatov Trio feat Insomnia Taxxi och stannade dessutom kvar en stund på efterföljande jam. Trist nog märktes bristande disciplin bland festande kroggäster, vilket knappt har hänt förr på Utopia (en favvo-scen). Detta medförde att jag inte i tillräcklig uträckning kunde tillgodogöra mig den spännande livemusiken, vilken min generösa kontakt korrekt utlovat skulle vara en snällare festival-akt.