• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Recension: Sebastian Murphy gör Bellman till ett fylleslagsmål mellan dåtid och nutid

17 maj, 2026 by Thomas Johansson

Sebastian Murphy och Svenska folkjazkvartetten Södra teatern Stockholm Betyg 4 (5)

Sebastian Murphy på Södra Teatern Stockholm

Det börjar med en krasch. Sebastian Murphy kliver ut på scenen med öl i ena handen och brännvin i den andra, som om han redan varit på efterfest i flera timmar. Strax senare ligger snapsglaset i bitar över scengolvet. Där och då är tonen satt. Det här ska inte bli någon vördnadsfull Bellmanafton med putsade visor och historiskt korrekt romantik. Det ska vara stökigt, skevt och stundtals riktigt roligt.

Tillsammans med Svenska Folkjazzkvartetten gör Murphy något som känns mer som ett fylledrömslikt samtal med Bellman än en traditionell tolkning. Han närmar sig 1700-talets Stockholm genom smutsen, bakgatorna och människorna som brukar försvinna ur de fina berättelserna. Mellan låtarna kastar han ur sig raljanta monologer om Bellman själv, fulla av överdrifter, provokationer och halvt improviserade teorier. Det är svårt att veta vad som är påhitt och vad som ens försöker vara sant, men sanningen verkar heller aldrig vara poängen.

Murphy bär fortfarande mycket av den persona som gjort honom till frontfigur i Viagra Boys. När manteln snabbt åker av är det mer sunkig replokal än historiskt kostymdrama: träningsbyxor, linne och ett allmänt lätt havererat kroppsspråk. Det enda som skiljer sig från en spelning med Viagra Boys, är att linnet får sitta kvar hela konserten. Han driver runt på scenen, sjunger med raspig desperation och verkar ibland nästan överraska sig själv med hur bra vissa partier faktiskt låter.

Och det är när han slutar ironisera som kvällen träffar rätt. Plötsligt uppstår små öppningar av allvar i kaoset. En visa framförs nästan ömt, rösten spricker lite, och för ett ögonblick känns Bellman märkligt nära. Då blir kontrasten till de sliriga mellansnacken ännu starkare. Han kallar Bellman för en fitta, för hur han behandlade Ulla Winblad.

Musikaliskt är det däremot betydligt mer genomarbetat än själva scenkaoset antyder. Svenska Folkjazzkvartetten väver in folktoner, jazz och visor utan att det känns musealt. Arrangemangen lever och rör sig hela tiden, ibland nästan lekfullt. Särskilt när traditionella melodier får oväntade svängar lyfter konserten på riktigt.

Det finns stunder där det hela känns ofärdigt, som om Murphy fortfarande testar sig fram medan bandet redan hittat formen. Men kanske är det också därför det fungerar. Det här vill inte vara perfekt. Det vill få Bellman att lukta svett, sprit och gammal stadskrog igen.

Och där, någonstans mellan trasiga glas, banjotoner och halvt urspårade monologer, lyckas de faktiskt göra Bellman levande. Vore spännade vad man skulle kunna göra av detta på en teaterscen.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Recension: Earth to Eve gjorde Debaser Nova till sitt eget rum

13 maj, 2026 by Thomas Johansson

Earth to Eve

Earth to Eve på Debaser Nova – Betyg 4 (5)

På vägen till Debaser Nova pratade vi om att Earth to Eve lät som någon som spelat in musik direkt från sitt sovrum. Inte som en förolämpning, utan som något varmt och nära. Som musik skapad innan någon hunnit polera bort kanterna.

Sedan öppnades dörrarna till scenrummet, och där stod en säng mitt på scenen.

Några låtar senare berättade Earth to Eve själv att det också var exakt så musiken kommit till. I ett sovrum. Och att hon ville att publiken skulle uppleva konserten på samma sätt – nära, mjukt och som att få kliva rakt in i hennes eget privata universum.

Det hade kunnat bli en gimmick. Istället blev det nyckeln till hela spelningen.

För Earth to Eves musik känns verkligen som ett rum man får tillgång till snarare än en färdig produkt. Ett märkligt möte mellan bedroom pop, drömpop och elektroniska infall där låtarna hela tiden verkar få följa känslan snarare än strukturen. Melodier flyter iväg, rytmer förändras plötsligt och små ljuddetaljer dyker upp som om de uppstått i samma stund som de spelas.

Och jag bara älskar det.

Det finns något väldigt befriande i hur lite hon verkar bry sig om att låtarna ska vara perfekta eller strömlinjeformade. Istället får de vara mänskliga, motsägelsefulla och ibland nästan kaotiska. Som tankar mitt i natten snarare än färdiga poplåtar.

Men det som verkligen gjorde konserten speciell var kanske allt prat mellan låtarna. Det var mycket mellansnack. Nästan efter varje låt. Och istället för att bromsa konserten gjorde det att kvällen kändes ännu mer intim, som om hon långsamt släppte in publiken längre och längre in i sitt huvud.

Tematiskt kretsade mycket kring politik och psykisk ohälsa. Det fanns en tydlig känsla av frustration över världen, men också en väldigt personlig sårbarhet i hur hon pratade om sitt eget mående. Vid slutet av spelningen tackade hon sin pojkvän för att han lyckats hålla henne vid liv. En mening som hade kunnat kännas för tung eller privat i fel sammanhang, men här landade den nästan helt tyst i rummet. Ingen dramatik, inget poserande. Bara ärlighet.

Och det är nog där Earth to Eve träffar som hårdast. Hon försöker aldrig framstå som större än sina låtar. Tvärtom känns det som att hon fortfarande står mitt inne i allt hon sjunger om. Musiken blir inte en flykt från kaoset, utan ett sätt att försöka förstå det.

Att detta dessutom bara är hennes andra headline-show någonsin är svårt att ta in. Det finns fortfarande något trevande över konserten, något ofärdigt. Men just nu är det också hennes största styrka. Man får känslan av att precis allt fortfarande kan hända med hennes musik.

Hela Europaturnén består dessutom bara av London, Stockholm och Amsterdam. Tre stopp. Nästan mer som en idé än en riktig turné.

Kanske är det därför spelningen på Debaser Nova kändes så speciell. Som att man såg något innan det riktigt hunnit formas färdigt. Något skört, märkligt och fullt av infall – men också helt omöjligt att värja sig mot. Älskar att Följa Earth to Eves kommande svindlande karriär.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Recension: Petter på Gröna Lunds stora scen, behöver fortfarande nästan ingenting

9 maj, 2026 by Thomas Johansson

Petter på Gröna Lunds stora scen Foto: Thomas Johansson

Petter – Gröna Lunds stora scen, Stockholm – Betyg 3 (5)

Det finns artister som bygger sina konserter på gigantiska LED-väggar, pyro och exakt koreograferade nummer. Och så finns det Petter, som efter alla dessa år fortfarande kan gå upp på Gröna Lunds stora scen med nästan ingenting – och ändå fylla hela platsen.

Scenen var nästan provocerande avskalad. Två män med mikrofoner. DJ Sleepy bakom spelarna. Sidekicken Eye N’I som ett konstant energiknippe bredvid Petter. En handmålad backdrop som utöver storleken såg ut att höra hemma på en mindre klubbspelning snarare än en av sommarens stora kvällar på Grönan. Men det var också det som gjorde konserten så effektiv. Inget stod mellan publiken och låtarna.

För egen del var det här första konserten på Gröna Lund för året. Petter har nu gjort sju spelningar på stora scenen genom åren, och jag har sett fem av dem. Det gav också en tydlig känsla av att Gröna Lund faktiskt har lärt sig av tidigare säsonger. Framför scenen var det inte lika överbelamrat med teknik och konstruktioner som förr, och de två stora skärmarna var nu lätt vinklade ut mot kanterna. En liten detalj kanske, men det gjorde enorm skillnad för publiken längre ut på sidorna. Konserten kändes öppnare, mindre instängd.

Musikaliskt var det heller ingen nostalgikväll där låtarna bara radades upp i originalversion. Tvärtom hade stora delar av setet byggts om med tyngre bas och modernare produktioner. Det gav konserten ett helt annat tryck än om man bara försökt återskapa skivorna exakt som de lät för tjugo år sedan.

Det mest intressanta var hur Petter också verkade låna tillbaka från andra artister som genom åren gjort hans låtar större i sina egna tolkningar. Det märktes särskilt i de omarbetade versionerna av “Lev nu, dö sen” och “Mikrofonkåt”, där arrangemangen ibland låg närmare de senare live- och coverversionerna än originalen. På något sätt blev det också ett fint kvitto på Petters position i svensk hiphop: låtarna har levt vidare så länge att de hunnit få egna liv utanför honom själv.

Petter själv uppträder numera med en självklarhet som bara kommer efter decennier på scen. Han behöver inte jaga publikens uppmärksamhet längre – han har den redan. Det räcker med några takter och den där raspiga rösten för att hela området ska vara med.

Samtidigt var det Eye N’I som gav konserten mycket av dess rörelse. Där Petter stod för pondus och rutin stod Eye N’I för studs, svett och ren energi. Tillsammans skapade de en dynamik som gjorde att den minimalistiska scenlösningen aldrig kändes tom.

Det som slog mig mest under kvällen var kanske ändå hur lite som faktiskt behövs när låtarna håller. Inga stora effekter kunde ha förbättrat känslan i allsången eller tyngden i beatet när publiken studsade framför stora scenen. Tvärtom blev enkelheten nästan en markering: här handlar allt fortfarande om hiphoppen, rytmen och kontakten med publiken.

Och efter att ha sett fem av hans sju Gröna Lund-spelningar känns det tydligt att Petter förstått något många veteranakter missar. Det handlar inte om att spela låtarna exakt som förr. Det handlar om att hålla dem levande.

Arkiverad under: Musik, Toppnytt

Imponeras av sound och spännvidd i Dylan-show – Gibrish på Utopia

8 maj, 2026 by Mats Hallberg

7/5 2026

Utopia nedanför Stigbergstorget i Göteborg

Som sig bör god stämning och fullsatt på (jazz)krogen Utopia trots torsdagskväll. Majoriteten hade förmodligen lockats av temat, en föreställning kallad I spåren av Bob Dylan. Hos många fanns säkert dessutom en nyfikenhet på bandet Gibrish från Sundsvall. Hittade en utmärkt sittplats i baren, drack och åt gott och ljudet var tillfyllest. Såg fram emot att för minst fjärde gången höra Bob Dylan tolkas på denna scen. Tippar på att jag var en av dem i lokalen som hade bäst kännedom om Gibrish, då jag recenserat ett par av deras sex skivor och skrev om en spelning de gjorde på KOM Bar. Visste således att de är ett kompetent gäng rotade i teatermusik/ kabaré , visor och rockigt röj.

Lägligt med tanke på pågående turné i landet har de precis släppt cd:n Walk With Bob Dylan. Den består av hela tjugo spår, varav sju inspelade live. Några av dessa mer eller mindre kända covers från samma vördade kompositör förekommer både i studio- och livetappning. Glömde fråga deras frontman Christer Suneson vem eller vilka som står för deras arr, då de stundtals lanserar originalen avskalade och ibland högst påtagligt ändrar tempo och takt. På scenen i Majorna omgav sig sångaren och uppläsaren Suneson av Klas Ullerstam på keyboard, munspel och dragspel, gitarristen Tomas Östensson samt i rytmsektionen Erik Maj Gunnarsson och vikarierande elbasist från Göteborg. Han heter Jimmy Olsson, en man jag för övrigt intervjuat om ungdomen i alternativa musikrörelsen och han installerade ursprungligen ljudanläggningen här på Utopia.

Min inställning och mitt förhållande till mytomspunne mannen döpt till Robert Allen Zimmerman? Är ingen hängiven Dylanolog fant jag anser att han är en mästerlig låtskrivare där fallenheten för att skriva bärkraftiga melodier, är lika väsentlig som texterna vilka sensationellt nog renderade i ett Nobelpris i litteratur( förhastat och oförnuftigt beslut enligt mig). Äger ett halvdussin skivor (plus några på kassettband), var på Ullevi 1984 och Scandinavium 2019, sett Dylan-sällskapet på Stockholms Stadsteater, bevistade galan på Storan som firade att han blivit sjuttio år, har den lysande cd:n som blev Totta Näslunds sista i oantastliga samarbetet med Mikael Wiehe vars Dylan-tolkningar på svenska med Ebba Forsberg jag lyssnade på på Liseberg, recenserade häromåret första svenska visningen av A Complete Unknown och läst memoarerna.

Just memoarerna är extra intressant i sammanhanget. I likhet med Beppe Wolgers-program med Svante Thuresson i rollen som både uppläsare och sångare och hyllning till Barbro Hörberg vars tolkningar inramades av att biografins författare högläste (bägge föreställningar recenserade här); interfolieras merparten av repertoaren på I spåren av Bob Dylan av väl valda avsnitt ur Memoarerna (2004 övers. Mats Gellerfelt).

Som det förespeglas i presstexten till Walk With Bob Dylan framförs låtar inledningsvis i avskalad och eftertänksam form, för att senare varva upp i intensitet. Samma upplägg live. Därtill fördjupas somliga melodiers teman genom att man använder sig av sin konstnärliga frihet att omtolka, vilket blir som mest markant efter paus. Låtordningen live motsvarar skivan i de sex första numren om hågkomst och anteckningar stämmer. Kände mig uppfylld av konserten där vi istället för sedvanligt sammanbindande mellansnack och introduktioner fick höra hyllningsobjektets redogörelser och åsikter. Ingår i själva konceptet att inga titlar nämns. Först efter applådtack ges reaktioner på publikens respons, varefter förtöjningar släpps, bereder vägen för två energiska tolkningar med tillförsel från dem själva.

Minst två av låtarna – Gotta Serve Somebody (vann Grammy) och Knocking On Heaven´s Door – blir bonus då de inte finns med på aktuella skivan. Och entusiastisk publik förunnas ett par extranummer, passande nog de som avrundar albumet. Syftar på sprudlande melankolin i It´s All Over Now (Baby Blue) och krängande ös i vad som också varit ett paradnummer för Hendrix, Neil Young och The Edge och deras härligt kvidande gitarrer. Beskriver förstås hur det kan låta om All Along The Watchtower fast den begåvade Tomas Östensson väljer att brodera ut solon på andra ställen. ”Strålande spelat” sa jag följdriktigt till honom efteråt. Vad beträffar solon hos den egensinnige storheten själv tillåter han ju knappt ens features live, vilket är ett slöseri med resurser.

Christer Suneson har mycket att bestyra, gäller att stämbanden är i trim. I såväl ordrika verser som under läsningen när han förvandlas till berättaren Bob textas det med ackuratess. Vore orättvist att jämföra honom med världsklass-uttolkaren Totta Näslund och den av kännare mycket respekterade Lars Larholm. Vill påstå att leveransen är beundransvärd, liksom koncentrationen som håller ihop föreställningen. Att det då och då kan bli en smula manierat får man tugga i sig, ett uttryck passande en estradör. Förstår varför Christer begråter det faktum att han missade Black Rider med musik av Tom Waits på Folkteatern.

Bandet har en duktig trummis med osviklig tajming. Han verkar hålla sig till vad som överenskommits, ger sig inte av på egna eskapader. Vikarierande basisten förtjänar åtskilliga lovord för sin insats vars pregnanta basgångar får färga repertoaren påfallande efter paus. Gibrish förfogar över två extraordinära melodimakare, dels ovan nämnde Östensson med sina figurer och licks, dels Klas Ullerstam på keyboard som låter som elpiano, munspel och dragspel (som har släkt bland publiken). Gruppen från Sundsvall kan skatta sig lycklig över att ha två sådana utsökta spelmän som medlemmar.

Vad stack ut och vilka var höjdpunkterna? (Ska påpekas att anteckningar från avslutande delen saknas då jag behövde plats för tallrik med råbiff.) Sunesson gör effektfull entré sist genom att stående i trappan recitera första verserna ur The Times They Are A-Changing. Kul med oväntade inslag. Deras gitarrist fyller i melodin med känslig framtoning första gången i Don´t Think Twice, It´s All Right. Dystra atmosfären i Masters of War har inte alls originalets (eller för den delen Wiehes) attack. Approachen är en annan även om budskapet går fram med samma verkan. I It´s Alright Ma, I´m Only Bleeding från det för upphovsmannen avgörande året 1965 serveras tunggung, ett skönt sväng framburet av mässande sång och stackato-dialogen munspel – trummor. Ballad Of A Thin Man visar sig bli en av konsertens krön med framsvepande komp i baktakt och dess karaktäristiska refräng. Två starka melodier hämtade från skivans live-avdelning vilka belyser mäktiga spännvidden. Stämningsfullt uppbyggt, emotionellt tryck i One More Cup Of Cofee är en annan av topparna. Den föregås av Stones-influerad, förvånansvärt snabb blues där det gasas på, med virtuost lir på munspel i Pledging My Time. På skivan kryddas med tenorsax i bägge låtarna och på resterande inspelade live.

Efter paus låter man som antytts musiken bli mer löst sammanfogad. Blind Willie Mc Tell släppt först 1991inleder ett set som exalterar. Distad gitarr har huvudrollen. Distinkta solon från Östensson respektive Ullerstam levereras i bland annat A Hard Rain´s A-Gonna Fall och Everything´s Broken. Beträffande hur sound kan framställas är skivans definitiva mästerverk suggestiva Man In The Long Black Coat från Oh Mercy med sin Ry Cooder-touch, jämte just Everything Is Broken (förekommer i två tappningar). På Utopia triumferar Gibrish med nervigt stompiga låten från albumet Oh Mercy. Bägge titlarna förtjänar extra många guldstjärnor! Uppskattar också hur de gör slagkraftiga A Hard Rain… till i b-delen maxad, taktfast boogie. Tre andra olikartade pärlor var Not Dark Yet med lysande pianospel i kombination med snyggt stick på gura, hitten It´s All Over Now (Baby Blue) och inte minst ömsinta kärleksballaden To Make You Feel My Love vars cover i svensk version med magiska Ebba Forsberg önskas på min begravning. De två sist nämnda låtarna återigen en utmärkt illustration till föreställningens skiftande känslomässiga uttryck.

Gibrish är medvetna om att det finns ett oräkneligt antal covers ur Dylans rikhaltiga katalog, att fler egentligen inte behövs. Oavsett om de är tämligen trogna originalen eller förhåller sig friare, har denna sammansvetsade konstellation producerat gedigna versioner och en fin föreställning värd att ses. Tror att även Dylan-kännarna var ganska nöjda, kanske till och med väldigt nöjda. Det är verkligen mördande konkurrens vad avser att tolka den hemlighetsfulle artist som ändrade namn för att hedra en karismatisk, självförbrännande poet från Wales.

Arkiverad under: Musik, Recension

Recension: Popmonster visar varför Wilmer X fortfarande behövs

8 maj, 2026 by Thomas Johansson

Wilmer X – Popmonster Betyg 4 (5)

Wilmer X behöver egentligen inte längre bevisa någonting. Efter nästan fem decennier som ett av Sveriges mest pålitliga rockband vet både bandet och publiken exakt vad som väntar. Ändå finns det något imponerande i att de fortfarande fortsätter. Att Nisse Hellberg och Jalle Lorensson fortfarande kliver in i studion och hittar nya variationer på samma grundidé som burit dem sedan ungdomsåren i Malmö.

På Popmonster, bandets artonde studioalbum, håller de fast vid det de alltid gjort bäst. Det handlar om raka rocklåtar med tydliga melodier, rotade i blues, garagerock och klassisk svensk poptradition. Inga stora experiment, inga försök att låta yngre än de är. Snarare tvärtom. Skivan känns trygg i sin egen identitet, nästan stolt över att inte springa efter trender.

Det finns också något väldigt mänskligt i det. För åren hörs i musiken nu. Inte som svaghet, utan som erfarenhet.

Bandet har återigen spelat in i Tambourine Studios i Malmö tillsammans med producenten Chips Kiesbye, samma team som låg bakom comebackalbumet Mer för dina pengar. Det märks att de hittat en arbetsmetod som passar dem. Soundet är varmt och levande, utan att bli för polerat. Gitarrerna får skramla lite lagom, kompet rullar fram med självklar tyngd och allt känns spelat av människor snarare än byggt i datorer.

Wilmer X har alltid haft sin styrka i enkelheten. Texterna kretsar fortfarande kring vardagslivets små detaljer – relationer som gnisslar, människor som försöker hålla ihop tillvaron och känslan av att tiden går snabbare än man vill erkänna. Hellberg skriver utan stora åthävor men lyckas ofta fånga precis den där lilla observationen som gör att man känner igen sig.

Det gäller inte minst “Mer och mer sällan nu”, skivans mest känslomässigt drabbande låt. Den skildrar hur någon långsamt försvinner bort genom demensens dimma, och gör det med en stillsam sorg som nästan gör ont att lyssna på. Det finns inga överdrivna gester här, inget försök att pressa fram tårar. Just därför träffar låten så hårt.

För den som själv upplevt hur en anhörig gradvis glider längre bort blir den nästan brutal i sin träffsäkerhet. Hur minnen försvinner bit för bit. Hur samtalen blir kortare. Hur någon man känt hela livet plötsligt känns långt borta trots att personen fortfarande sitter mitt emot en.

Det är ovanligt att svensk rockmusik vågar stanna i sådana ämnen. Popmonster blir därför mer än bara ännu en Wilmer-skiva. Mitt bland det välbekanta finns också en påminnelse om varför bandet fortfarande betyder något. De skriver fortfarande om livet som det faktiskt ser ut.

Visst kan man invända att Wilmer X ibland upprepar sig själva. Men samtidigt är det också en del av deras charm. De försöker inte uppfinna rockmusiken på nytt varje gång. De fortsätter istället att förfina sitt eget uttryck, och gör det med en självklarhet som få svenska band kommer i närheten av.

Popmonster förändrar knappast bilden av Wilmer X. Men den förstärker den. Och kanske räcker det väldigt långt.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 17
  • Sida 18
  • Sida 19
  • Sida 20
  • Sida 21
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1779
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in