Musik

7/8

Flamingoscenen i Slottsskogen

4

Medveten om att det inte är kutym att prata om sig själv i recensioner, men om ni läst mig vet ni att jag brukar redovisa ingångsvärden som förkunskaper och eventuell inställning till vad jag väljer att ta i tu med eller ibland får på min lott. Vill berätta att den stil Iggy Pop representerar lyssnas sällan på. Men i den kompromisslösa kategori utbroderad med kontraster han hör hemma i, kan jag näppeligen tänka mig någon jag hellre skulle ha föredragit. Kruxet är att det i mångt och mycket är en repris från hans besök 2018, som renderade i full pott från min sida. Så på sätt och vis ter sig bokningen onödig, fast detta kanske var sista gången han besöker oss. Förvisso annat band och nu förstärkt med två man på blås. Så det var en skillnad jämfört med senaste gången på WOW.. Uppskattade att man laborerade med blås. Funderar på om huvudpersonen är kapellmästare, eller att han mer sannolikt överlåtit ansvarsfulla sysslan att arrangera musiken för denna sättning åt exempelvis mannen på klaviaturer inklusive orgel?

Lika trist som vanligt att James Newell Osterberg född -47(!) anser det vara ett punkideal att strunta i att presentera de som gör mer än halva jobbet. Förutom proffsig trombonist och trumpetare har han med sig två gitarrister (tvilling-gitarr konceptet), varav en kvinna. Efter förmedlade fakta från skrivande kollega framgår att dessa för Polarrprisade ikonen så viktiga instrumentalister är Nick Zinner från Yeah Yeah Yeahs och hardcore-specialisten Ale Campos baserad i Miami. Osviklig svart trummis som behöver jobba kopiöst och kompetent basist kompletterar, varav den anonyme klippan på bas inte ges tillfälle att uttrycka egna tillägg.. Hade verkligen önskat att pressansvariga på Luger gett oss denna vitala info om vem som spelar vad.

Apropå punkens gudfar och hans lika karaktäristiska stämma som blottade skrynkliga överkropp, måste påtalas att vassa skärpan inte gick fram första låtarna. Live ges inte heller hela karriärmässiga spännvidden, eftersom han gjort ett antal konstnärligt berikande samarbeten. Privatpersonen framhåller gärna i intervjuer fascinationen för japansk kultur och hur mycket läsning av ”high brow-litteratur” betyder berikar vilket sällan avspeglas i dennes direkta, slamrande och stökiga uttryck förvisso med med inlagda utflykter och välgörande kontraster/ nyanser.

Tillfredsställande ljud med tryck behåller greppet om oss med mycket diskant. Ibland låter det kompakt, fast ett antal gånger växlar volymen på sedvanligt maner och då kan varje instrument urskiljas. Missen var som sagt att Iggys rossliga sång inledningsvis, knappt hördes i intensiva, larmiga musiken. Stenhård öppning i turbotempo med smattrande slagserier med trumstockar, en pumpande bas och mangel på gitarr(er). Gick igång på den primitiva urkraft man utgick från till den grad att insatsen nådde upp i 4+, utan tvekan. Iggy Pop och hans skiftande liveband gör en aldrig besviken utan är ytterst solida och pålitliga glädjespridare.

Angående låtlistan ska poängteras att frapperande många titlar hämtas från Stooges, legendariska bandet från Detroit Iggy frontade när det fick sitt genombrott för så där femtiofem år sedan. Såg dem för övrigt på Gröna Lund för 20-25 år sedan. Upproriska Raw Power dyker upp tidigt. Blir åka av när högsta växeln lagts in ´a la Ramones. I Got The Right blir en svettig uppgift för rytmavdelningen där frikostigt med utrymme ges åt gnistrande gitarrfigurer. Satt som en smäck! I Gimme Danger ges äntligen plats åt det vokala med rikhaltiga nyanser. Välbehövliga lättsamma Passenger är förstås en megahit som inte går att låta bli att nynna med i. Kul effekt när volymen och energin som vabligt tas mer till minimum. Kontrasten än mer anslående då man brakar på efteråt med rockigt snabba paradnumret Lust For Life. Detta extatiska tillstånd domineras av utomordentlig rytmtillverkare som piskar upp deras beat och anför i ”dalgångarna” nedåt, konstant på exakt rätt nivå.

Den melodiska punkens allra mest exalterade minuter överhuvudtaget, uppstår varje tillfälle I Wanna Be Your Dog avverkas. Här rör sig i Iggy i publikhavet när detta mästerverk levereras med dennes typiska på och av-teknik vad beträffar hetta och volym. Fantastiskt livsbejakande format, även om texten handlar om lusten att underkasta sig. Följs upp med ännu ett säkert kort i form av Search And Destroy där rytmsektionen triumferar. Inpräntas i oss hur ofattbart länge detta kraftverk funnits i branschen, ”Ive been around quite a while” sägs före 1970 (I Feel Alright) framförs. Snacka om euforiskt tunggung med fett, glimrande blås. Some Weird Sin tar oss med på ett lite annorlunda sound, utvecklas till energisk shuffle. Så givande att vi får mer än bara gnistrande gitarrexcesser. I vissa melodier får fraser på blås färga eller orgel och basgångar.

Suggestiva Nightclubbing skriven tillsammans med David Bowie förknippar den främst med Grace Jones och hennes omistliga radarpar Sly & Robbie. Här hjälper den till att bryta mönstret, fast man vänder tillbaka med en kaotisk slutdel. Vi får dessutom läckra Modern Day Rip Off och XL-crescendon i furiösa Frenzy. Konserten avrundas glänsande med Louie Louie med inspirerat gitarrsolo jämte klämmiga fraser på blås. Vi får veta att melodin egentligen är en cha-cha. På repertoaren stod dessutom denna kväll när bandet och mannen allt kretsade kring var i högform, ännu en tidlös rökare från första eran med Stooges, nämligen Fun House. Otroligt vilka starka melodier han komponerat på egen hand eller med andra. Publi Oumbärliga hits fyllda med urladdningar, närvaro, och insprängd melodisk finess vilka rockpubliken aldrig tröttnar på att få uppleva live.

Låtlista (med reservation för att den ej är komplett) 1. T.V Eye 2. Raw Power 3. I Got A Right 4. Gimme Danger 5. The Passenger 6. Lust For Life 7. Death Trip 8. I Wanna Be You Dog 9. Search And Destroy 10. Down In The Street 11. 1970 12. Some Weird Sin 13. Frenzy 14. Apocalypse/ Nightclubbing 15. Modern Day Rip Off 16. I´m Bored 17. Fun House 18. Loiue Louie

Fotograf: Peter Birgerstam

7/8 2025

Flamingoscenen i Slottsskogen

5

Jag hyser extra varma känslor för svarta epokgörande artister som förmedlar den soul de har i sig, så att man rörs på ett sätt svårt att formulera i ord. Mavi Staples är och har varit en sådan gospelinriktad artist sedan 60-talet i, för att bruka en kliché, ikoniska Staple Singers under ledning av gitarristen och sångaren Pops Staples. Hon förfogar dessutom över tillräckligt mycket eget uttryck och egen förmåga för att turnera och spela in soloplattor. Jag såg SS på 90-talet på Lollipop utan att det kanske gjorde det bestående intryck jag föreställt mig. Äger soundtrack och ytterligare någon vinyl med gruppen som hade sin storhetstid första halvan av 70-talet. Av Mavis finns i samlingen Time Waits For Noone från 1989. Denna 86-åring(!) kort i rocken som i perioder behövde sitta, var det enda stora namn jag riktigt såg fram emot att uppleva och mina förhoppningar om minnesvärd konsert infriades. En PR-kvinna som jobbat med flera av pop-Sveriges ledande namn deklarerade efteråt att hon och flera runt henne var helt tagna. För mig blev det också emotionellt på slutet. Större delen av konserten var jag helt inkapslad i musiken och dess vibe, gav mig hän genom att bejaka och följa med.

Vi fick andligt, frihetligt mellansnack fyllt av orubblig kämpaglöd, fast typiskt nog ingen presentation av vilka hon omgav sig med eller titlar. Tippar på att låtlistan nästan var identisk med den i Nederländerna två dagar tidigare. Blev av en kollega tipsad om gitarristen Rick Holmstroms förmåga, lovord han sannerligen motsvarade. Rytmsektionen var även den magnifik med för mig obekanta ansikten bakom trumset respektive med basgitarr. Kompletterade på kör gjorde två kompetenta kvinnor vilka ett par gånger tilldelats tid i rampljuset, som omväxling och avlastning för soulstjärnan. Basisten hade ett läckert intro och satte varje basgång exemplariskt medan trumslagaren sofistikerat växlade emellan att vara pådrivande och diskret med vispar.

Enda man skulle kunna erinra mot handlade om rösten. Lät som om de raspiga stämbanden blivit hårt ansträngda. I en inlevelsefull ballad upphörde det raspiga, som delvis också kan vara ett medvetet grepp för att frammana extasen i gospelkänslan hon vill dela med lycklig publik. Vi jublade åt vad som förmedlades, vi som går igång på urkraften i denna tidlösa genre. Ska framhållas att ljudet var ypperligt också om man stod nära scen under den timma konserten varade (hade gärna fått pågå en halvtimme till).

På repertoaren fanns till övervägande del alster från Staple Singers inklusive en av deras främsta klassiker, nämligen Respect Yourself, som jag har på STAX-samling. Hemstaden Chicago hyllas genom en cover med samma titel vars kompositör oväntat nog är Tom Waits. Båda dessa låtar gör succé, liksom en handfull solon på mer eller mindre distad gitarr. I´m Just Another Soldier, Handwriting On The Wall samt Got To Be Some Changes Made fick under första konserthalvan representera Staple Singers låtskatt. Det blir svängigt och gripande i bluesiga eller gospelinfluerade sektioner. När tillfälle uppstår färgar Holmstrom delikat med riff och inspirerade solon.

Publiken uppmanas att ”let it loose” med målet att vi ska må bättre än när vi kom, högt uppsatt målsättning hon och omgivning går i land med. Who Told You utvecklas till en av konsertens krön när musikerna bereder väg för legendaren med medryckande intro av basist och på toppen snyggt solo av Mavis närmsta samarbetspartner på gura. I nämnda Respect Yourself imiteras Pops med bravur och fler vokala insatser förekommer från honom. ”I feel so good the band has to calm me down kommenterar stjärnan. Konserten kryddas också av funkigt avspänd intensitet genom att cover på Funkadelic görs, enligt nu publicerad låtlista. Överraskande fast det förvisso svängde oemotståndligt från Staple Singers när det begav sig.

I Freedom Highway vars text betyder mycket för henne, vilket framgår med emfas, piskas tempot upp. En soft ballad om brustna drömmer bryter mönstret medan Mavis sitter ner i den mest poppiga låten. Här röjer Holmstrom runt så det står härliga till efter att ha sjungit sin del. Mavis går förstås av och på medan övriga befinner sig på scen. Gåshud infinner sig när hon gör sorti efter att storstilat i symbios med bandet gett oss Everybody Needs Love (E. Hinton). Viktigt kärleksbudskap i dessa tider! Kanske kommer jag i efterhand konstatera att jag blev ”carried away”. Men 4+ kändes i skrivande stund en aning futtigt.

Kopierar den låtlista som nu publicerats på Selist f.m. 1. City In The Sky 2. I´m Just Another Soldier 3. Handwriting On the Wall 4. Who Told You That 5. Can You Get To That 6. Chicago 7. Respect Yourself 8. Freedom Highway 9. You Are Not Alone 10. Far Celestial Shore 11. Heavy Makes You Happy ( Sha-Na-Boom Boom) 12. Everybody Needs Love