7/8
Flamingoscenen i Slottsskogen
4
Medveten om att det inte är kutym att prata om sig själv i recensioner, men om ni läst mig vet ni att jag brukar redovisa ingångsvärden som förkunskaper och eventuell inställning till vad jag väljer att ta i tu med eller ibland får på min lott. Vill berätta att den stil Iggy Pop representerar lyssnas sällan på. Men i den kompromisslösa kategori utbroderad med kontraster han hör hemma i, kan jag näppeligen tänka mig någon jag hellre skulle ha föredragit. Kruxet är att det i mångt och mycket är en repris från hans besök 2018, som renderade i full pott från min sida. Så på sätt och vis ter sig bokningen onödig, fast detta kanske var sista gången han besöker oss. Förvisso annat band och nu förstärkt med två man på blås. Så det var en skillnad jämfört med senaste gången på WOW.. Uppskattade att man laborerade med blås. Funderar på om huvudpersonen är kapellmästare, eller att han mer sannolikt överlåtit ansvarsfulla sysslan att arrangera musiken för denna sättning åt exempelvis mannen på klaviaturer inklusive orgel?
Lika trist som vanligt att James Newell Osterberg född -47(!) anser det vara ett punkideal att strunta i att presentera de som gör mer än halva jobbet. Förutom proffsig trombonist och trumpetare har han med sig två gitarrister (tvilling-gitarr konceptet), varav en kvinna. Efter förmedlade fakta från skrivande kollega framgår att dessa för Polarrprisade ikonen så viktiga instrumentalister är Nick Zinner från Yeah Yeah Yeahs och hardcore-specialisten Ale Campos baserad i Miami. Osviklig svart trummis som behöver jobba kopiöst och kompetent basist kompletterar, varav den anonyme klippan på bas inte ges tillfälle att uttrycka egna tillägg.. Hade verkligen önskat att pressansvariga på Luger gett oss denna vitala info om vem som spelar vad.
Apropå punkens gudfar och hans lika karaktäristiska stämma som blottade skrynkliga överkropp, måste påtalas att vassa skärpan inte gick fram första låtarna. Live ges inte heller hela karriärmässiga spännvidden, eftersom han gjort ett antal konstnärligt berikande samarbeten. Privatpersonen framhåller gärna i intervjuer fascinationen för japansk kultur och hur mycket läsning av ”high brow-litteratur” betyder berikar vilket sällan avspeglas i dennes direkta, slamrande och stökiga uttryck förvisso med med inlagda utflykter och välgörande kontraster/ nyanser.
Tillfredsställande ljud med tryck behåller greppet om oss med mycket diskant. Ibland låter det kompakt, fast ett antal gånger växlar volymen på sedvanligt maner och då kan varje instrument urskiljas. Missen var som sagt att Iggys rossliga sång inledningsvis, knappt hördes i intensiva, larmiga musiken. Stenhård öppning i turbotempo med smattrande slagserier med trumstockar, en pumpande bas och mangel på gitarr(er). Gick igång på den primitiva urkraft man utgick från till den grad att insatsen nådde upp i 4+, utan tvekan. Iggy Pop och hans skiftande liveband gör en aldrig besviken utan är ytterst solida och pålitliga glädjespridare.
Angående låtlistan ska poängteras att frapperande många titlar hämtas från Stooges, legendariska bandet från Detroit Iggy frontade när det fick sitt genombrott för så där femtiofem år sedan. Såg dem för övrigt på Gröna Lund för 20-25 år sedan. Upproriska Raw Power dyker upp tidigt. Blir åka av när högsta växeln lagts in ´a la Ramones. I Got The Right blir en svettig uppgift för rytmavdelningen där frikostigt med utrymme ges åt gnistrande gitarrfigurer. Satt som en smäck! I Gimme Danger ges äntligen plats åt det vokala med rikhaltiga nyanser. Välbehövliga lättsamma Passenger är förstås en megahit som inte går att låta bli att nynna med i. Kul effekt när volymen och energin som vabligt tas mer till minimum. Kontrasten än mer anslående då man brakar på efteråt med rockigt snabba paradnumret Lust For Life. Detta extatiska tillstånd domineras av utomordentlig rytmtillverkare som piskar upp deras beat och anför i ”dalgångarna” nedåt, konstant på exakt rätt nivå.
Den melodiska punkens allra mest exalterade minuter överhuvudtaget, uppstår varje tillfälle I Wanna Be Your Dog avverkas. Här rör sig i Iggy i publikhavet när detta mästerverk levereras med dennes typiska på och av-teknik vad beträffar hetta och volym. Fantastiskt livsbejakande format, även om texten handlar om lusten att underkasta sig. Följs upp med ännu ett säkert kort i form av Search And Destroy där rytmsektionen triumferar. Inpräntas i oss hur ofattbart länge detta kraftverk funnits i branschen, ”Ive been around quite a while” sägs före 1970 (I Feel Alright) framförs. Snacka om euforiskt tunggung med fett, glimrande blås. Some Weird Sin tar oss med på ett lite annorlunda sound, utvecklas till energisk shuffle. Så givande att vi får mer än bara gnistrande gitarrexcesser. I vissa melodier får fraser på blås färga eller orgel och basgångar.
Suggestiva Nightclubbing skriven tillsammans med David Bowie förknippar den främst med Grace Jones och hennes omistliga radarpar Sly & Robbie. Här hjälper den till att bryta mönstret, fast man vänder tillbaka med en kaotisk slutdel. Vi får dessutom läckra Modern Day Rip Off och XL-crescendon i furiösa Frenzy. Konserten avrundas glänsande med Louie Louie med inspirerat gitarrsolo jämte klämmiga fraser på blås. Vi får veta att melodin egentligen är en cha-cha. På repertoaren stod dessutom denna kväll när bandet och mannen allt kretsade kring var i högform, ännu en tidlös rökare från första eran med Stooges, nämligen Fun House. Otroligt vilka starka melodier han komponerat på egen hand eller med andra. Publi Oumbärliga hits fyllda med urladdningar, närvaro, och insprängd melodisk finess vilka rockpubliken aldrig tröttnar på att få uppleva live.
Låtlista (med reservation för att den ej är komplett) 1. T.V Eye 2. Raw Power 3. I Got A Right 4. Gimme Danger 5. The Passenger 6. Lust For Life 7. Death Trip 8. I Wanna Be You Dog 9. Search And Destroy 10. Down In The Street 11. 1970 12. Some Weird Sin 13. Frenzy 14. Apocalypse/ Nightclubbing 15. Modern Day Rip Off 16. I´m Bored 17. Fun House 18. Loiue Louie