7/8 2025
Flamingoscenen i Slottsskogen
5
Jag hyser extra varma känslor för svarta epokgörande artister som förmedlar den soul de har i sig, så att man rörs på ett sätt svårt att formulera i ord. Mavi Staples är och har varit en sådan gospelinriktad artist sedan 60-talet i, för att bruka en kliché, ikoniska Staple Singers under ledning av gitarristen och sångaren Pops Staples. Hon förfogar dessutom över tillräckligt mycket eget uttryck och egen förmåga för att turnera och spela in soloplattor. Jag såg SS på 90-talet på Lollipop utan att det kanske gjorde det bestående intryck jag föreställt mig. Äger soundtrack och ytterligare någon vinyl med gruppen som hade sin storhetstid första halvan av 70-talet. Av Mavis finns i samlingen Time Waits For Noone från 1989. Denna 86-åring(!) kort i rocken som i perioder behövde sitta, var det enda stora namn jag riktigt såg fram emot att uppleva och mina förhoppningar om minnesvärd konsert infriades. En PR-kvinna som jobbat med flera av pop-Sveriges ledande namn deklarerade efteråt att hon och flera runt henne var helt tagna. För mig blev det också emotionellt på slutet. Större delen av konserten var jag helt inkapslad i musiken och dess vibe, gav mig hän genom att bejaka och följa med.
Vi fick andligt, frihetligt mellansnack fyllt av orubblig kämpaglöd, fast typiskt nog ingen presentation av vilka hon omgav sig med eller titlar. Tippar på att låtlistan nästan var identisk med den i Nederländerna två dagar tidigare. Blev av en kollega tipsad om gitarristen Rick Holmstroms förmåga, lovord han sannerligen motsvarade. Rytmsektionen var även den magnifik med för mig obekanta ansikten bakom trumset respektive med basgitarr. Kompletterade på kör gjorde två kompetenta kvinnor vilka ett par gånger tilldelats tid i rampljuset, som omväxling och avlastning för soulstjärnan. Basisten hade ett läckert intro och satte varje basgång exemplariskt medan trumslagaren sofistikerat växlade emellan att vara pådrivande och diskret med vispar.
Enda man skulle kunna erinra mot handlade om rösten. Lät som om de raspiga stämbanden blivit hårt ansträngda. I en inlevelsefull ballad upphörde det raspiga, som delvis också kan vara ett medvetet grepp för att frammana extasen i gospelkänslan hon vill dela med lycklig publik. Vi jublade åt vad som förmedlades, vi som går igång på urkraften i denna tidlösa genre. Ska framhållas att ljudet var ypperligt också om man stod nära scen under den timma konserten varade (hade gärna fått pågå en halvtimme till).
På repertoaren fanns till övervägande del alster från Staple Singers inklusive en av deras främsta klassiker, nämligen Respect Yourself, som jag har på STAX-samling. Hemstaden Chicago hyllas genom en cover med samma titel vars kompositör oväntat nog är Tom Waits. Båda dessa låtar gör succé, liksom en handfull solon på mer eller mindre distad gitarr. I´m Just Another Soldier, Handwriting On The Wall samt Got To Be Some Changes Made fick under första konserthalvan representera Staple Singers låtskatt. Det blir svängigt och gripande i bluesiga eller gospelinfluerade sektioner. När tillfälle uppstår färgar Holmstrom delikat med riff och inspirerade solon.
Publiken uppmanas att ”let it loose” med målet att vi ska må bättre än när vi kom, högt uppsatt målsättning hon och omgivning går i land med. Who Told You utvecklas till en av konsertens krön när musikerna bereder väg för legendaren med medryckande intro av basist och på toppen snyggt solo av Mavis närmsta samarbetspartner på gura. I nämnda Respect Yourself imiteras Pops med bravur och fler vokala insatser förekommer från honom. ”I feel so good the band has to calm me down kommenterar stjärnan. Konserten kryddas också av funkigt avspänd intensitet genom att cover på Funkadelic görs, enligt nu publicerad låtlista. Överraskande fast det förvisso svängde oemotståndligt från Staple Singers när det begav sig.
I Freedom Highway vars text betyder mycket för henne, vilket framgår med emfas, piskas tempot upp. En soft ballad om brustna drömmer bryter mönstret medan Mavis sitter ner i den mest poppiga låten. Här röjer Holmstrom runt så det står härliga till efter att ha sjungit sin del. Mavis går förstås av och på medan övriga befinner sig på scen. Gåshud infinner sig när hon gör sorti efter att storstilat i symbios med bandet gett oss Everybody Needs Love (E. Hinton). Viktigt kärleksbudskap i dessa tider! Kanske kommer jag i efterhand konstatera att jag blev ”carried away”. Men 4+ kändes i skrivande stund en aning futtigt.
Kopierar den låtlista som nu publicerats på Selist f.m. 1. City In The Sky 2. I´m Just Another Soldier 3. Handwriting On the Wall 4. Who Told You That 5. Can You Get To That 6. Chicago 7. Respect Yourself 8. Freedom Highway 9. You Are Not Alone 10. Far Celestial Shore 11. Heavy Makes You Happy ( Sha-Na-Boom Boom) 12. Everybody Needs Love