Musik

Skivrecension: Refused har aldrig låtit argare och bättre än på War Musik

18 oktober, 2019 by Thomas Johansson

Artist: Refused
Titel: War Music
Betyg: 4

Det är inte lätt, att låta musiken bli att åldras med musikerna. Refused har med den nya skivan War Music gjort precis tvärt om. Roligare än så här kan man inte ha med ett antal gitarrer. Borta är det lite gubbrockiga från den förra skivan. Här är det energi och infall.

Världen är inte perfekt, och det finns ett antal saker att bli förbannade på. Hur ska vi kunna förändra den värld som finns idag, revolution kan vara ett svar, och det är så Refused öppnar War Music. Hela skivan är fylld med medryckande riff och jag kommer på mig att vilja spela trummor i luften när jag hör på skivan, och det är ett gott tecken. War Music engagerar.

Death in Vännäs är i min tolkning lika mycket att känna sig utanför i sin hemort, som att det finns en ensamhet. Forever on the outside, blir man aldrig insläppt.

War Music är det bästa Refused gjort i sin karriär, och jag kommer att söka upp dom under den kommande turnén.

Lyssna: Peter Bjorn and John – Rusty Nail

18 oktober, 2019 by Redaktionen

Peter Bjorn and John firar 20 år och släpper nytt album nästa år – här kan du lyssna på första albumsingeln Rusty Nail.

Ett pressmeddelande berättar:
Internationellt hyllade svenska bandet Peter Bjorn and John firar 20 år nästa år och släpper nytt album. Albumet, som får titeln ”Endless Dream”, släpps via INGRID den 13 mars och därefter åker bandet på stor USA-turné med start i Los Angeles. I dag släpps första albumsingeln Rusty Nail.

Peter Bjorn and John bildades 2000 efter att Björn Yttling och Peter Morén, som lärt känna varandra i gymnasiet, träffade John Eriksson i Stockholm. Två år senare släppte bandet sitt självbetitlade debutalbum och därefter släppte de ett album varannat år: Falling Out (2004), Writer’s Block (2006) och Seaside Rock (2008). Ett år senare kom Living Thing (2009), följt av Gimme Some (2011) – och sedan tog bandet sin längsta releasepaus hittills – fem år – innan Breakin’ Point kom 2016. Två års arbete följde därefter innan releasen av senaste albumet Darker Days (2018) och lagom till 20-årsjubileet kommer alltså ett nytt album: Endless Dream (2020).

Arbetet med Endless Dream tog vid direkt efter releasen av Darker Days, som var ett album där trion sökte sig tillbaka dit allt en gång började.

”Vi var på en bra plats”, säger Peter Morén om arbetet med nya skivan.

John Eriksson: ”Den här gången är tonen ljus. Det handlar om folk som söker efter färg i en mörk värld.”

”Vi insåg att vi ville skala bort all onödig skit. Vi sågs och repade låtarna i samma rum och spelade in tillsammans på INGRID-studion, men i post-produktionen fick var och en själv ta hand om sin låt. Sen möttes vi igen och det resulterade i det här albumet”, säger Björn Yttling.

USA-turné 2020:
March 23, Los Angeles, Teragram Ballroom
March 24, Santa Ana, La Santa
March 25, Oakland, The New Parish
March 27, Portland, Doug Fir Lounge
March 28, Seattle, The Crocodile
March 29, Boise, Treefort Music Festival
March 31, Salt Lake City, Urban Lounge
April 1, Denver, Bluebird Theatre
April 3, Saint Paul, Amsterdam
April 4, Chicago, Empty Bottle
April 5, Detroit, Loving Touch
April 7, Philadelphia, Johnny Brenda’s
April 8, Washington, Union Stage
April 10, New York, Webster Hall
April 11, Boston, Brighton Music Hall

Stockholm Jazzfestival 2019 del I

18 oktober, 2019 by Mats Hallberg

Stockholm Jazzfestival

11/10 – 20/10 2019

Om jag räknar rätt femte året jag recenserar från landets största jazzfestival. Som vanligt endast några väl valda nedslag, då kostnaden för hotellvistelse är kännbar. I år blev det premiär för somliga lokaler, vilket gav mig chansen att upptäcka nya ställen.

Första konserten jag bokat in mig på var MAGNUS CARLSSON & MOON RAY QUINTET som förlagts till Dansens Hus, vars kapacitet på c:a 800 platser nära nog tagits i anspråk. Satt förnämligt och ljudet hade föredömlig balans där pianot hävdade sig väl, varför arrangörens omdöme ”extraordinär” har fog för sig. Den för aftonen förstärkta kvintetten skulle ha kallats coverband om termen funnits i jazzsammanhang. De ofta förekommande och hyllade livemusikerna från bland andra Oddjob, ”dammar av” låtar (ej skrivna av jazzkompositörer) från sina två skivor, plus att de gör låt av Les McCann. Den stilsäkra vokalisten berättade att Kjell Andersson parade ihop honom med hungriga jazzmusiker för drygt tio år sedan, när han trots framgångarna med Weeping Willows, funderade på att sadla om genom att överge karriären.

Konserten över 75 minuter blir en fullträff, lika lössläppt som uppstyrd. Bland vemod i kubik från låtskrivare som Nick Drake och José Feliciano, petar man in suggestiva stänkare, vars original hämtats från exempelvis Nina Simone, Paul Weller, Moose Allison och the Doors. Svänger skönt! Frontmannen vid sångmikrofonen är en strålande uttolkare när två kulturer frimodigt frotteras. Instrumentalisterna ges stor rörelsefrihet, vilket gör att de kan färga anrättningen i magnifika solon. Den ende av dem som inte har egen avdelning är trumslagaren Lars Skoglund, vars spel istället högst fördelaktigt präglar tilldragelsen i stort, oavsett om det rör sig om snirkligt gung i If You Live, stompig up tempo som Ain´t There Something Money Can´t Buy. eller smattrande rytmer i You Do Something To Me. Tror Per ”Ruskträsk” Johansson inhöstar flest applåder, tätt följd av Goran Kajfes (sprider himmelskt vackra toner) och Carl Bagge. Fina markanta insatser också från Peter Forss och extrainkallade Robert Östlund. En mycket nöjd publik får allra sist njuta av betagande ballad förknippad med Chet Baker.

Skyndar till överlappande konsert på Fasching. Kommer in i slutskedet av Per ”Texas” Johanssons nykomponerade musik. Den framförs av honom själv på blås (ofta klarinetter), Margareta Bengtsson (harpa), Josefin Runsteen (fiol), Mattias Ståhl (vibrafon) samt Konrad Agnas (trummor). En ömsom yster, ömsom lyrisk väv av klanger som bidrar till att utvidga jazzens formspråk.

CARLA BLEY TRIO är ett av de allra största affischnamnen i år, inte minst för att hon tvingades ställa in i fjol. 83-åringen verkar ha skört skelett, men i musicerandet märks inga krämpor. Har lyssnat med förtjusning på ett par livealbum från 80-talet, men har inte sett henne tidigare. Hennes verk gör sig allra bäst för litet storband. Dock, trion med maken Steve Swallow på bas och Andy Sheppard (tenorsax) är ett intressant, avskalat format som förmår lyfta fram Bleys alster. Ett aber personligen består i att jag på ett knökat Fasching saknar sittplats. Efter en trekvart tryter min ork efter förhållandevis tidig uppstigning jämte en släng av åksjuka från X2000.

En enhet vars beståndsdelar väger lika tungt. I och med att Swallow (som jag såg gästa Bohuslän Big Band för ungefär tio år sedan) mest spelar smäcker basgitarr, kan man påstå att samtliga genomgående spelar melodistämmor. Eftertänksam släpig start som doftar stadig blues. I övrigt lagom knixigt ringlande teman med sax i framkant. Saxofonisten vandrar tämligen fritt i vissa passager, vilket inte riktigt är min bag. Först ut en fyrdelad svit betitlad Life Goes On. Därefter bland annat Ups And Downs, Banana Quintet samt ett Carly-arr på Misterioso (Monk). Aningen introvert musik med reflekterande grunder och sömlöst samspel, tillfördes understundom sakrala stänk, impro-snuttar eller mjukt pulserande beat. Deras ultrasofta extranummer lät definitivt som ledmotiv ur populär musikal/ film. Coolt att rent fysiskt vara så nära en bräcklig stor pianist och kompositör. Men försmädligt att påverkas av att vara renons på energi.

Jazzfestivalens tisdag hålls sedan ett antal år branschens egen gala Jazzkatten (instiftades 1991), på Fasching. Galan direktsänds av Jazzradion. Artister och grupper i skiftande stilar framträder live med ett par låtar. Och prominenta prisutdelare delar ut en handfull olika priser i fem kategorier. Varje kategori innehåller fem nominerade som jazzlyssnare och jury får rösta på. Värd i vinröd kostym var Edda Magnusson, som också sjöng soundtrack ur The Joker. Hann vara med under halva sändningen, avlägsnade mig när We Float påbörjat sitt framträdande eftersom jag snabbt skulle vidare. Jazzkatten som har fri entré, inleddes med att Isabella Lundgren och Carl Bagge trio visar var skåpet ska stå. Ogenerat omvandlar de på jazzvis två Dylan-låtar med vasst sjungande Lundgren i täten. Längre fram plockar Erik Söderlind på sin nylonsträngade gitarr, läckert fram essensen hos odödliga Paul McCartney – hits. Smidigt tillför han samtidigt egna tillägg. Som prisutdelare hann jag se och höra rappa Anders Berglund, Rigmor Gustafsson och Vanna Rosenberg. Var på plats när pris utdelades till årets musiker, -grupp, – kompositör samt hederspriset för samlad gärning betitlat Guldkatten. Av välförtjänta vinnare kan en rubriceras som något överraskande, medan en annan av dem är att beteckna som högoddsare.

Nykomling = Josefin Runsteen

Musiker = Joel Lyssarides

Grupp = Johan Lindström Septett

Kompositör = Georg Riedel (på grund av sjukdom togs priset emot av Sarah Riedel)

Guldkatten = Elise Einarsdotter

/Har sett de fem belönade live och träffat fyra av dem. Kulturbloggen gratulerar pristagarna!

Innerlig silkeslen vokaljazz – Estuary av Cajsa Zerhouni

11 oktober, 2019 by Mats Hallberg

Cajsa Zerhouni

Estuary

Inspelad Av Otto Wellton i Kingside Studios i Gnesta 2019

Mix och master: David Carlsson i Gula Studion, Malmö

Producent: Cajsa Zerhouni

Do Music Records

47:36

Releasedatum: 11/10 2019

Fullängdsdebut av en sångerska jag hört på Stockholm Jazzfestival för några år sedan, vilket hon lagt på minnet. Häromåret spelade kvinnan med rötter i Skåne, in en homage till Billie Holiday. Efter universitetsutbildning i Lund och Frankrike har Zerhouni försörjt sig som översättare. Beträffande jazzkarriären har finlirare som Carl Orrje och Mathias Algotsson varit ackompanjatörer.

På Estuary har det utvidgade uppdraget gått till pianisten Mattias Lindberg. Kan inte med bestämdhet säga att jag hört honom tidigare. Tagit reda på att vi har hundratals gemensamma fb-vänner och att han examinerades från KMA (Kungliga Musikaliska Akademin) 2012. Fått fram att han spelat med Linus Lindblom, Erik Tengholm och Niklas Fernqvist. Att jag ovan skrev utvidgat uppdrag, beror på att samma kvartett som exekverade releasespelningen på Fasching, återfinns på skivan. Lindberg har sällskap av den tyska tenorsaxofonisten Birgitta Flick, stora talangen Arvid Jullander på bas samt allestädes närvarande trumslagaren Peter Danemo.

Sångerskan lanseras som en raritet, tack vare intimt tilltal, en ultraslät röst och förmågan till storytelling. Omdömen som i stora drag överensstämmer med vad jag hör. Alltid lockande att spekulera i influenser. Hittar inte på rak arm vokalister att jämföra med. Tänker på en sval röst som Julie London och i viss mån Eva Cassidy. Av tio låtar är två original skrivna av Cajsa plus ytterligare kompositörer. Resterande låtar som ingår i American Songbook har skiftande tempo, även om förkärleken för låtar av eftertänksam natur lyser igenom. Sångerskan ansvarar för samtliga arrangemang, vilka är väldigt genomarbetade och varierade. Hav och natur har varit viktiga influenser för Zerhouni.

Man inleder symptomatiskt, innerligt och långsamt i en behaglig standard, vars fina features på flygel och sax förtjänar extra beröm. I Let´s Face The Music And Dance hörs kvicka löpningar över klaviaturen, basisten får svettas och Danemo lägger in ett kortare energiskt solo. En ihärdig låt som bryter av. Det slingrande, nedtonade formatet passar debutanten med föredömlig frasering. Titellåten (ett av originalen) inte enkel att definiera, något av en kammar-jazz pärla. Noterar smeksamt vackra fraser från saxofonisten Birgitta Flick, en master-student på KMA och remarkabel musiker involverad i flera internationella projekt.

På ett album där ljudet är superbt och lyssnaren blir omsluten av musikernas avspända attityd och en betagande röst, återfinns i följd ett knippe glimrande ädelstenar. En ballad av Irving Berlin görs ömsint stretchande, består av flera faser. Utsökt musicerande inriktas på att ha skiftande fokus vad beträffar instrumentering. I Humdrum Blues omvandlas kompet också till förnämliga melodileverantörer. Den vokala färdigheten är här anslående. Örhänget You Don´t Know What Love Is berör. Smärtan och sorgen konkretiseras i varje stavelse, utan att det blir becksvart. Dialogen mellan saxofon – piano låter lysande. Vilken subtil tolkning!

Plattans andra original, döpt till Contemplating Moon kan avgjort uppfattas olika. Antingen ses som spännande formexperiment eller konstig komposition utan riktning. Definitivt mest bångstyriga låten. Som framskymtat är det synnerligen angenämt att höra på pianisten Mattias Lindberg. I Dearly Beloved släpper han loss, briljerar elegant när temat broderas. Blir lika exalterad av prestationen i I Only Have Eyes For You. Visserligen gör melodin ett anspråkslöst intryck, gränsande till det bagatellartade. Dock, sången imponerar genom att obehindrat glida omkring och ta plats. Och utmärkt spel med vispar förhöjer.

Avslutande ballad av Levant/ Heyman förmedlar fullskaliga känslor. Det vokala inslaget existerar sida vid sida med flygelns toner på ett fulländat sätt. Alla låtar kopplar inte samma grepp om lyssnaren, utstrålar inte samma närvaro. Därför plockas klyschan ”en aning ojämnt” fram. Slutklämmen efter ett par hängivna lyssningar i hörlurar, blir att Estuary är till stor belåtenhet, innehåller mycket värt att uppmärksamma.

Vägvinnande samarbete över gränser – Båten av RIM

10 oktober, 2019 by Mats Hallberg

RIM

Båten

Inspelning och mixning: Petter Berndalen i Playing With Music Studio, Stockholm

Master: Claes Persson CRP Mastering, Segeltorp

Producent: Petter Berndalen och RIM

Playing With Music

37:22

Releasedatum: 10/10 2019

Har besökt många festivaler, men aldrig någon spelmansstämma eller festival inriktad på folkmusik, även om jag på samma biljett sett Fläskkvartetten feat Freddie Wadling, Groupa och Hedningarna. Renodlad fiolmusik med polskor och dylikt är generellt sett inte min grej. Krävs något mer för att göra mig upphetsad. Gärna musiker som vågar utforska och experimentera, även om de tar avstamp i traditionen. Vilken lycka då att ha fått ett recensionsex, med en svensk/ norsk kvartett som uppfyller kriterierna på sin andra skiva.

Rim består av Elin Jonsson på fiol och sång, Sunniva Abeli på nyckelharpa och sång, Hilde Fjerdingöy trakterar durspel (dragspel modell mindre) och sjunger samt Jo Einar Jansen som bidrar med fiol, oktavfiol och sång. Gemensamma studier förde dem samman Elin har tilldelats priser, Hilde innehar en masterexamen i nordisk traditionell musik och flera av dem spelar i andra konstellationer. Gruppen förtjänar absolut ett genombrott i större kretsar då de har ett brett register, erbjuder såväl minimalistiska mästerverk som dansanta tongångar.

Att döma av omslagets vyer av fjäll och hav, verkar naturen ha stor betydelse. Rim gräver med ena foten i välbekant mylla, geografiskt hemmahörande i Jämtland, Västerbotten och angränsande regioner på norska sidan. Den andra foten går på upptäcktsfärd, plöjer nya fåror utanför folkmusikgenren. Deras innovativa drag kan i sitt sound påminna om Polarpristagare som Kronos Quartet eller Steve Reich. En sensationell jämförelse som ändå kan motiveras. Musikerna växlar framgångsrikt mellan olika roller, uppfyller ambitionen att ge varandra lika mycket frihet. Av skivans nio spår är det endast tre som inte är komponerade av någon i gruppen. Dessutom står de för arr till de traditionella låtarna.

Första takterna på Båten tar direkt lyssnaren i besittning. Hisnande vackert gravallvar. I förgrunden en fiol som hypnotiskt upprepar melodislingan. Doppolskan avlöses av klämmig polka, en virtuos låt traderad av en finlandssvensk professor. Oklanderlig men i min bok aningen färglös. Titellåten, komponerad av Sunniva Abeli och med text av Catarina Abeli, är lika rörande som charmerande. Det vemodigt hoppfulla temat präglas av skör sång. Hon som står för det vokala inslaget, tycks kämpa för att komma rätt, lyckas precis med uppdraget. Pizzicatopassage skapar fin atmosfär varefter ett instrument tar över (vill inte spekulera) vars ton påminner om cello.

Mittsektionen skulle kunna betecknas som en formidabel svit. Först en låt skriven av Hilde Ferdingöy, ett elegiskt mästerverk med tonartshöjning. Visserligen inte identiskt tempo, men tankarna går till Lars Hollmers instrumentalhit Boeves psalm. Sedan Protestpolka som lyckligtvis undgår sedvanlig hurtfrisk attityd. Pinnar av korresponderande stämmor kastas in i brasan, vars glödheta beat sprider smittsamma toner omkring sig. Fantastisk låt som sprudlar av spelglädje! I en arr baserad på visa från 1800-talet associerar jag till Kronos Quartet. Utforskande intro övergår i suggestivt driv. Ett signifikant exempel på gruppens vilja och förmåga att spränga genren folkmusik. Nytänkande med genialiskt resultat som följd. Man befinner sig ljusår ifrån det klämmiga och stundom glättiga, som ofta häftar vid den dansanta spelmansmusiken. Det hedrar Rim, gör dem spännande. Får ibland LISAS-vibbar, vilket innebär högsta betyg.

I Kråka Laus är Jo Einar Jansen försångare på norska, medan kvinnorna bildar kör. Det är en intrikat konstruerad melodi med ekvilibristiskt durspel. Raffinerat inkorporeras kören Avslutande Vesper binder samman skivans stämningar elegant. Förunderligt nog blir det aldrig gnälligt, trots anhopningen av instrument med dominant diskant. Albumet är istället en skönhetsupplevelse.

Heltäckande omdömen är knepigt. Har lyssnat uppmärksamt och attraheras av vad jag hört. Skönhetsfläckarna är ringa. De bländande, berörande titlarna desto fler. Spelglädjen manifesteras i sofistikerade stråkdrag och dito fingersättning. Mixas med betagande repetitiva strukturer. Tillsammans bildar komponenterna stommen, i en till lika delar svängig och lyriskt cd som stärker lyssnarna.

Obs releaseturnén omfattar Sverige, Norge, Tyskland och Belgien.

Musik

Footer

Om oss