• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Salem Al Fakir släpper nya albumet "Ignore This" i mars

27 januari, 2010 by Redaktionen

salem-ignorethis-480
Underbare sköne Salem Al Fakir släpper efterlängtat nytt album – och äntligen verkar han ha ändrat tillbaka och kallar sig åter Salem Al Fakir.

Ett pressutskick om nya skivan:

Den tredje plattan – den som ska etablera en artist bortom dagsländorna – verkar inte ha varit särskilt svår för Salem Al Fakir. ”Ignore This” kom till under en sällsynt kreativ höst, där Salem till synes utan ansträngning skakade av sig förväntningar och återvände till debutplattans kravlösa lekfullhet där han gör vad han vill. Samtidigt är utvecklingen enorm: Salem har gjort sin dator till främsta låtskrivarpartner, med följden att ”Ignore This” pulserar av elektronisk upptäckarlusta. Kvar är de svepande melodierna, det rytmiska svänget, de fängslande harmonierna, men Salems låtskrivartalang har fått syntpop i blodet.

Samtidigt gör Salem Al Fakir inget avkall på det som gjort honom till en av Sveriges mest framgångsrika artister. Det storslaget melodiska, ögonblick av skir stillhet, danslusta och spring i benen – allt är beståndsdelar i Salem Al Fakirs ojämförbara förmåga att skriva unikt engagerande popmusik med genomborrande, känsloladdade hooks.

Den som inte orkar vänta till mars för den fysiska eller digitala plattan behöver bara vänta till den 6e februari, när Salems ”Keep On Walking” slår ned som årets mest välkomna inslag i Melodifestivalens första deltävling.

”Ignore This” släpps digitalt den 8 mars och fysiskt den 10 mars.

www.salemalfakir.com
www.myspace.com/salem
www.facebook.com/#/salemalfakir

Läs även andra bloggares åsikter om skivnytt, musik, popmusik, Salem Al Fakir

Arkiverad under: Musik Taggad som: Musik, Popmusik, skivnytt

Wilco kommer till Sverige

27 januari, 2010 by Redaktionen

wilco_lug
Wilco kommer till Stockholm och spelar på Cirkus 23 maj.
Här ett pressutskick från arrangören om detta:

Solen går ner över Route 356, fåglarna lyfter från telefonstolpen. Ett konserthus fylls, det rinner svart smink längs någons kinder, någon kliar sig i skäggstubben, en droppe svett rinner över revbenen. En vind kastar en hög löv till symmetrisk odefinierbarhet på den tomma småstadsgatan. Ensam stänger han boken och blåser ut ljuset, sittande i en luggsliten hörnstol i röd sammet. Wilco tror på musikens kraft, i det den uppstår. Här och nu fångar Wilco vinden.

Wilco kretsar runt Jeff Tweedy som, förutom basisten John Stirratt är enda kvarvarande originalmedlemmen, är fostrade i traditionsrika Chicago med dess nattklubbar, musikliv och blues. Läs: glädjeexcesser och sorg. Han ackompanjeras bland annat av den precis på gränsen till för duktige gitarristen Nels Cline . En så pass virtuos strängbändare att han får Tweedys gitarrspel att stå i skuggan, vilket är en bedrift – Tweedy är i all sin tillbakadragna musikaliska hållning en remarkabel solist även han. Då inte nämnt hans orgellika, väsande röst.

Få om någon artist har inspirerat så många andra artister med sin musik, få är de musikaliska lägereldar som samlar människor så gränslöst över generationer och kulturella preferenser som Wilco.
Om rock någonsin kan betraktas som en av den höga konsterna, så är det i så fall tack vare Wilco. Det är också en av Wilcos meningar med musiken, att skapa bilder i människors medvetande, berättelser i ljud. Vad Tweedy kallar ”representational art”. Sensitiva pianoballader, riffmangel, ljudkaos och timing som dröjer på accenterna är bara lite av det som utgör Wilcos allra egna uttryck. Bandet har en förmåga att föra in en känsla av alldaglig vän anspråkslöshet i det mest oväntade. När man till exempel tror sig lyssna till refrängen i en, visserligen suverän, rocklåt tar det inte sällan en vändning i ackord- och ljudbild som fullkomligt omkullkastar ens fem, sex, sju sinnen. Det är få som har den förmågan att i en tämligen upplöjd genre gjuta nytt liv.

Wilco har per nu gett ut åtta fullängdsalbum i eget namn. Vilket av dem som är deras bästa är en fråga för de lärda i Lund. Man kan i alla fall slå fast att de knappast har stagnerat med åren. Jämförelser kan i övrigt göras eller snarare kanske inte göras i oändlighet (oj vad jag vill kolla in Jeff Tweedys skivsamling!), men ska man dra till med någon bör det röra sig i elitserien. Bob D , Johnny C , Tom P … och då har vi bara snickrat en ram som Wilco spränger med innovation. Tittar man på den strålande turnédvd:n ”Ashes Of American Flags” från föregående år förs ens associationer till ett nutida The Band . En grupp som dedikerat sina liv till att missionera den musikens befriande lov. Till den dag musklerna förtvinar och himlen öppnar sig.

Wilco gjorde ett bejublat framträdande på Way Out West 2009, men detta är första egna konserten som bandet gör i Sverige sedan de spelade på Electric Garden den 3:e April 1997. Och likt bandets namn ger oss – we will comply: vi lyder, vi följer er.
WAY OUT WEST PRE-PARTY
Denna härliga Wilco-kväll kommer även agera förfest till Way Out West 2010.
Man kommer kunna vinna festivalbiljett och Way Out West kommer att offentliggöra en artist på Cirkus under kvällen.

23 maj – Stockholm, Cirkus

Solen går ner över Route 356, fåglarna lyfter från telefonstolpen. Ett konserthus fylls, det rinner svart smink längs någons kinder, någon kliar sig i skäggstubben, en droppe svett rinner över revbenen. En vind kastar en hög löv till symmetrisk odefinierbarhet på den tomma småstadsgatan. Ensam stänger han boken och blåser ut ljuset, sittande i en luggsliten hörnstol i röd sammet. Wilco tror på musikens kraft, i det den uppstår. Här och nu fångar Wilco vinden.

Wilco kretsar runt Jeff Tweedy som, förutom basisten John Stirratt är enda kvarvarande originalmedlemmen, är fostrade i traditionsrika Chicago med dess nattklubbar, musikliv och blues. Läs: glädjeexcesser och sorg. Han ackompanjeras bland annat av den precis på gränsen till för duktige gitarristen Nels Cline . En så pass virtuos strängbändare att han får Tweedys gitarrspel att stå i skuggan, vilket är en bedrift – Tweedy är i all sin tillbakadragna musikaliska hållning en remarkabel solist även han. Då inte nämnt hans orgellika, väsande röst.

Få om någon artist har inspirerat så många andra artister med sin musik, få är de musikaliska lägereldar som samlar människor så gränslöst över generationer och kulturella preferenser som Wilco.
Om rock någonsin kan betraktas som en av den höga konsterna, så är det i så fall tack vare Wilco. Det är också en av Wilcos meningar med musiken, att skapa bilder i människors medvetande, berättelser i ljud. Vad Tweedy kallar ”representational art”. Sensitiva pianoballader, riffmangel, ljudkaos och timing som dröjer på accenterna är bara lite av det som utgör Wilcos allra egna uttryck. Bandet har en förmåga att föra in en känsla av alldaglig vän anspråkslöshet i det mest oväntade. När man till exempel tror sig lyssna till refrängen i en, visserligen suverän, rocklåt tar det inte sällan en vändning i ackord- och ljudbild som fullkomligt omkullkastar ens fem, sex, sju sinnen. Det är få som har den förmågan att i en tämligen upplöjd genre gjuta nytt liv.

Wilco har per nu gett ut åtta fullängdsalbum i eget namn. Vilket av dem som är deras bästa är en fråga för de lärda i Lund. Man kan i alla fall slå fast att de knappast har stagnerat med åren. Jämförelser kan i övrigt göras eller snarare kanske inte göras i oändlighet (oj vad jag vill kolla in Jeff Tweedys skivsamling!), men ska man dra till med någon bör det röra sig i elitserien. Bob D , Johnny C , Tom P … och då har vi bara snickrat en ram som Wilco spränger med innovation. Tittar man på den strålande turnédvd:n ”Ashes Of American Flags” från föregående år förs ens associationer till ett nutida The Band . En grupp som dedikerat sina liv till att missionera den musikens befriande lov. Till den dag musklerna förtvinar och himlen öppnar sig.

Wilco gjorde ett bejublat framträdande på Way Out West 2009, men detta är första egna konserten som bandet gör i Sverige sedan de spelade på Electric Garden den 3:e April 1997. Och likt bandets namn ger oss – we will comply: vi lyder, vi följer er.

WAY OUT WEST PRE-PARTY
Denna härliga Wilco-kväll kommer även agera förfest till Way Out West 2010.
Man kommer kunna vinna festivalbiljett och Way Out West kommer att offentliggöra en artist på Cirkus under kvällen.

Läs även andra bloggares åsikter om Stockhoolm, Cirkus, konserter, Wilco, musik

Arkiverad under: Musik Taggad som: Cirkus, Konserter, Stockhoolm

Gitarrhjälten Joe Bonamassa åter till Sverige i maj

27 januari, 2010 by Redaktionen

joebonamassa

En av mina absoluta favoriter inom blues och gitarr är Joe Bonamassa. Jag missade hans spelning senast. Nu får jag en ny chans, enligt ett pressutskick:

Gitarristen och bluessångaren Joe Bonamassa kommer till Sverige i vår för en konsert på Cirkus den 19 maj. Förra året gästade han Sverige och gav tre utsålda och kritikerrosade konserter, UNT skrev ”Bonamassa och hans suveräna medmusiker levererar musik i absoluta världsklass!” och Ystad Allehanda ”omöjligt att motstå Bonamassas inlevelsefulla, vackra och överjävligt skickliga gitarrspel”. Alla gitarrälskande Bonamassafans kan med andra ord se fram emot en otrolig konsert på Cirkus den 19 maj. Biljetterna till konserten släpps den 1 februari.

Med nio studioalbum och ett ständigt turnerande är Bonamassa en gitarrhjälte när han står på scen. 2008 utnämndes han till världens bäste bluesgitarrist och årets artist av Guitar Players och Blues Wax läsare. Senaste studioplattan ”The Ballad of John Henry” från 2009, fick strålande kritik i svensk press. Just nu är han aktuell med DVD:n ”Joe Bonamassa – Live From Royal Albert Hall” (inspelad i maj 2009) och i slutet av mars nya albumet ”Black Rock!”.

Sin musikaliska inspiration hämtar Bonamassa från gitarrister som Eric Clapton, Jeff Beck, Jimmy Page och Gary Moore för att nämna några. Förra året firade han 20 år som artist trots att han endast uppnått en ålder av 32 år. Imponerande.

Mer information: www.jbonamassa.com

Konsertinfo
19.5 Stockholm, Cirkus

Läs även andra bloggares åsikter om blues, Stockholm, gitarrist, musik, konserter, Cirkus, Bonamassa

Arkiverad under: Musik Taggad som: blues, Cirkus, gitarrist, Konserter, Musik, Stockholm

Real Estate, Girls och Samling till Way Out West 2010

27 januari, 2010 by Redaktionen

girls
Tre nya artister är klara för Göteborgsfestivalen Way Out West:
GIRLS
REAL ESTATE
SAMLING ’

Information från pressutskick:

Girls
När TT Spektra ringde runt till alla tyckare med rätt till offentlig talan, aka musikjournalister, för att sammanställa årets bästa plattor var det tydligen lättkorat på den internationella sidan: Girls med sitt debutalbum ”Album”. Svårtolkat är om det är ett tecken på att Dramatens egen Lokko (fortfarande) har exceptionell genomslagskraft i landets kritikerkår eller om det är en osedvanligt bra platta med ett osedvanligt bra band vi har fått se rosas o skina. Från den del av musikindustrin som representeras av vederbörande tilldragelse står det i alla fall klart: vi lyssnar på Andres.

Missförstå oss inte: detta är ett sjuhelvetes band med ett dito album högst upp i väskan. Men hypen är också nästan förstummande. Under året som gått har såväl Lord Byron som Beach Boys , Cy Twombly som Spiritualized droppats som referenser.

Men ok, sanningen är ju ibland bättre än sägen, musiken bättre än omdömena. Och sista ordet är inte skrivet i historien Girls. Det är med största sannolikhet en ny milstolpe i pophistorien detta. Släppt på en underetikett till välrenommerade bolaget Stand By… nej, Matador och med Christopher Owens ’ looks som får Kurt Cobain att framstå som oattraktiv, i en för tiden välsittande approach av Suedesk luggpop (ja, äpple-c:a o fram med nittitalsmerchen du med) och homoerotiska tonårsexcesser. You gotta fucking love it.

Ett av Michael B Tretows ABBA -knep var enligt sägen att spela in runt ett tjog akustiska gitarrer som spelade samma sak, för att få rätt sväng och skiftningar i pitch (det vi dödliga kallar stämning, en ton mätt i hertz). En snabb lodning med detta som referens ger oss Tretow, passerar Unpoc för att närmast magman i jordens heta inre finna Girls. Med samma träffsäkert svajande känsla för romantik rör sig tre av postmodernismens största tontrollare på om inte samma djup så i alla fall på samma breddgrader. Låt oss njuta samtiden. Girls kommer till Way Out West.

Real Estate
I staden som kan kallas guds armhåla (ledtråd: Bon Jovi namngav ett av sina album efter denna stad) har fyra sköna och smått skäggiga dudes anammat ett visst mått av lokal patriotism (Hello Garden State!) och beväpnat sig med trasiga gitarrer, tamburiner och ett kollektivt vemod.

Men Real Estate är ganska långt ifrån American Apparel-maffian som drar sina skeva ben längs Lower East Sides trottoarer eller äter ”free-range-vegan-whatever” på något av Williamsburgs otaliga restauranger. Tacksamt nog så har inte något geografiskt hipster-ok lyckats tynga dessa herrar. Nej, känslan de förmedlar är att det skulle nog kvitta om det stod en person i rummet eller tusen framför scen.
Spela skulle de gjort ändå.

Ett blandband från Real Estate skulle kunna innehålla låtar med The Chills , Yo La Tengo , Galaxie 500 och The Feelies men det har vi inga belägg för. Likväl är det någonstans där som Real Estate landar, mellan lågmäldheten och en medryckande känsla. Som bra knark utan bieffekter.

Samling
Enligt Språktidningen är en kaxig språkdräkt på väg tillbaka, men i urbana hipsterpossen är det fortfarande ödmjukhet, sänkta axlar och skägg som är nationalklädsel. Kombinerat med god traditionskännedom, gedigen hantverksskicklighet och en vilja att föra fram och ändra på det som tidigare generationer gått bet på och vilse i. Allt i sin ordning alltså. Kärlek. Sköööön stämning. Empati. Uppriktighet. Storslagenhet och tillkortakommanden naken i helfigur. En gnutta humor.

Referenser till såväl sen sjuttiotalsprogg som till nutida långhårig svensk hippieexport kan göras och dessutom är det inte ett helt orutinerat sällskap som samlat sig under detta epitet. Men som Birgitta Trotzig sa: ”betrakta mig som död”. Det är konstverket, inte konstnären, som är i våra parkannors sken. Cyklarna spinner, cirklar öppnas och sluts och öppnas igen. Det är bara siffrorna som är nya, eller gamla. Landet penetrerar nu staden. Solen ger oss energi på Andra Lång, det dricks färskpressad vetegrässaft på Skånegatan och det odlas cannabis i Luleås kommunala rabatter. Feedback är här inte ett utvecklingssamtal med chefen utan wahwah-gitarrer som ornamenterar solnedgångens sista strålar över ett havrefält i sydöst.

En Samling som berör.

Läs även andra bloggares åsikter om Göteborg, musik, musikfestival, Way Out West

Arkiverad under: Musik Taggad som: Göteborg, Musik, Musikfestival

Joel Alme – Waiting for the bells

26 januari, 2010 by Redaktionen

joel

Elegant är första ordet som dyker upp i mitt huvud när jag ska beskriva Joel Almes nya album. Steget från fina ”A master of cermonies” ligger snarare i en ökad jämnhet i både framförande och låtskrivande än ett nytt sound. Alme låter fortfarande desperat, men på ett vuxet, kontrollerat sätt. Kanterna är bortpolerade, på gott och ont.

Fusionen av 60talets Walker brothers och Phill Spector känns mer gjuten nu, lika mycket som den mellan Bruce Springsteens patos och Marvin Gayes band (tänk piano, blås och stråkar, ungefär hela tiden). Se, där fick jag ur mig de influenser som nämns i nästan alla recensioner av plattan, följt av ett högt betyg. Och det är lite här problemet ligger för mig. Det är musik som känns så säker i sitt tilltal att det är svårt att anmärka på någonting, samtidigt som väldigt lite sticker ut eller får mig att reagera.

När jag som bäst satt och staplade ovanstående ur-amerikanska influenser på varandra kom en kompis på besök. ”Är det här Almes nya? Fan vad svensk pop det låter.” Jag opponerade mig direkt, men efter ett par lyssningar till kan jag hålla med. Vi har ju båda rätt. Visst låter det amerikanskt, men ingen kan förneka att både Håkans och Hästpojkens (senaste skivans) tilltal hela tiden lurar i bakgrunden. Eskapismen som får Alme att brista ut i den finare refrängen efter den andra och som får en att bortse från var slirig ton. Den skönt distanslösa göteborgsinställningen till musik är svårt att motstå.

Jag gillar ”Waiting for the bells” men den känns hela tiden flyktig, som om uppvisningen i precis rätt avvägning stil, elegans och hjärtekross får det att bli lite uddlöst, mitt i all sökan efter just, får man förmoda, känslomässig udd och beröring. Om Alme nån gång hade tonat ned stråkarna och till exempel låtit ”No luck to give” låta som den gjorde på hans aukustiska framförande på ”Musikhjälpen”, hade skivan lyft ett snäpp till.

Jag saknar nyanser, både i form av ökad skörhet och mer driv, ibland. Men i låtar som mäktiga ”You will only get it once” är det lätt bortglömt. Det är att den följs upp av tio likadana låtar till som gör att jag inte tycker att det håller fullt ut.

Läs vår intervju med Alme här.

Läs i dn, i aftonbladet, i expressen, i sydsvenskan, i svd.

Från musikhjälpen.

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: eskapism, Göteborg, håkan hellström, hästpojken, indie, joel alme, pop, waiting for the bells

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1619
  • Sida 1620
  • Sida 1621
  • Sida 1622
  • Sida 1623
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1779
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in