Pärlfiskarna, gästinlägg av Operalogg, årets musikbloggare

Efter att på lördagen fått motta två priser för mina insatser i operabloggosfären hade jag plötsligt en dag över.

Från början så var det meningen att jag tillsammans med min gode operavän J skulle se sista föreställningen av Valkyrian på Kungliga Opera, som sker nu på tisdag kväll, men så blev jag nominerad till årets bästa kulturblogg i kategorin musik och det var så hedrande så jag bestämde mig för att åka upp och delta i prisutdelningen som hölls på Lejonkulan i Dramatenhuset. Trots att detta innebär en väsentlig merkostnad dels med en ny tågbiljett till mer än det dubbla priset dels krävdes det ytterligare en hotellövernattning. Givetvis hade jag inga som helst tankar på att jag skulle ha möjlighet att vinna ett pris och ännu mindre två stycken.

När jag nu ändå reste upp tidigare till kungliga huvudstaden så gällde det att fylla dagarna med upplevelser och innehåll. I går var jag följdriktigt på Operan och lyssnade på konserten med Malena Ernman, en upplevelse som jag skall återkomma till vid ett annat tillfälle.

På söndagseftermiddagen begav jag mig genom ett regnigt och gråkallt Stockholm till Hornsgatan för att se Pärlfiskarna än en gång. Jag såg ju föreställningen tidigare i höstas och gav då uttryck för en viss besvikelse av den operaupplevelse, men det behöver vi inte gå in på här, eftersom det ju ändå handlar om min subjektiva upplevelse och den behöver ju inte delas av andra.

Som vanligt hamnade jag på första raden och det ger alltid en speciell upplevelse och framförallt närhet till sångarna. Normalt sitter jag aldrig på parkettplats helt enkelt av det enkla skälet att då skulle jag av ekonomiska skäl behöva minska mina operabesök ganska kraftigt, och det är nog det sista jag vill, men det problemet finns inte på Folkoperan för där tillhör första raden de billigaste platserna. Någon gång skall jag dock för jämförelsens skull sitta på mittparkett.

I gårdagens föreställning sjöngs Nadir av Ulric Björklund, Zurga av Fredrik Zetterström, Leyla av Hanna Husáhr, en av mina favoriter från Såpoperaprogrammet, som gick varje måndag i radio vid lunchtid, under våren. Nourabad sjöngs av en annan favorit, från förra föreställningen, nämligen Daniel Frank och orkestern dirigerades med den äran av Andreas Lönnqvist.

Gårdagens föreställning var en helt annan upplevelse. I första akten dominerar ju kören och det har jag skrivit tidigare men det tål att upprepas Folkoperan håller sig med en fantastisk kör och tänker man på att kören består av endast 14 medlemmar så är resultatet fantastiskt, men Fredrik Zetterström var ju helt fantastik i går. Det var verkligen fint och mycket njutbart, men jag har nog alltid upplevt honom som en alldeles utmärkt sångare och dessutom en god aktör.

Första akten var som framgår helt fantastisk och sedan blev det ju bara bättre och bättre, precis som det skall vara när man har en kväll på operan.

Goda sånginsater noterades genomgående och herrar Zetterström och Björklund var fantastiska bra tillsammans och dessutom kompletterades de av Daniel Frank.

Det allra största intrycket gjorde dock Hanna Husáhr, i huset kallad praktikanten. Det var en fantastisk upplevelse att höra henne sjunga men också kunna notera att hon agerade fint i alla olika situationer och jag tror till och med att jag kan drista mig till att konstatera att herrarna lyfte sig själva ytterligare ett snäpp, från den redan höga nivån.

Det skall bli oerhört spännande att få möjlighet att följa Hannas utveckling. Är man så här duktig redan nu så kan man förvänta sig storverk från henne i framtiden.

I mitt förra inlägg skrev jag ju också att jag hade vissa betänkligheter kring olika regigrepp och dekor, men igår kväll så hade dessa synpunkter ingen betydelse, även om dessa i sak kvarstår, men gårdagens föreställning var något av de bästa jag har hört och sett och jag vill avslutningsvis uppmana alla, som har möjligheter att vallfärda till föreställningen, som ju spelas året ut.

Mogens H Andersson
Från bloggen Operalogg som vann Stora Kulturbloggpriset kategori musik och Specialpriset

Läs även andra bloggares åsikter om Stora Kulturbloggpriset, opera, Operalogg, Folkoperan, Mogens H Andersson