Musik

I lördags (20/11) var jag på premiären av Don Carlos på GöteborgsOperan.

Uppsättningen är Staffan Valdemars Holm första regiuppdrag för GöteborgsOperan och som vanligt när det gäller Holm, så är det hans fru som svarar för scenografin och kostymdesign.

Skall sanningen fram så brukar jag inte vara särskilt imponerad av deras gemensamma ansträngningar, men jag avstår från att närmare utveckla mina tankegångar i ämnet.

Historien om Don Carlos är delvis historiskt grundad även om librettot bygger på Schillers sjutimmarsdrama. Verket finns för övrigt i två versioner, en italiensk och en fransk version.

Det är en s.k. grand opéra, som ursprungligen hade sin premiär i fem akter på Paris-operan.

I dag spelas den nog mest i sin italienska version och särskilt känd är den svenske teatermannen Göran Järvefeldts omarbetade version.

Det är en opera som jag länge försökte se och nu har jag sett verket tre gånger varav två gånger på Det Kongelige Teater i Köpenhamn, nu senast i Kasper Holtens omtalade uppsättning och senast såg jag en förfärlig uppsättning på Staatsoper i Berlin, med René Pape som Filip II.

Häromdagen var det alltså dags för den fjärde versionen.

Från en av mina goda operavänner, Björn i Lidköping visste jag ganska väl hur scenografin och kostymerna skulle te sig. Björn var mycket entusiastisk och det blev jag också så småningom.

Det som störde mig var åsynen av en naken man man på scenen. Inte för att jag är särskild pryd av mig, men jag kunde inte förstå anledningen till att han låg där, naken, under hela första aktens första bild.

Att det skulle föreställa Karl V var däremot inte särskilt svårt att räkna ut, men det konstnärliga värdet och meningen med detta har jag fortfarande inte kunnat räknat ut.

I programbladet försöker regissören utveckla sina tankar om detta, dock utan att lyckas särskilt väl.

I övrigt var det en helt fantastisk upplevelse, precis som det skall vara vid ett operabesök, och särskilt imponerad var jag av orkestern och körernas enormt fina insatser. Dirigenten Christian Badea, som inte heller tillhör mina personliga favoriter, imponerade mycket. Det var väl avvägda tempi, lågmält och kraftfullt allt efter dramats krav och fordringar.

Ett särskilt köravsnitt, väl inbyggt i handlingen, sändebuden, från Flandern imponerade stort. Denna del var mycket inlevelsefullt och berörande framfört.

Även i övrigt gillade jag starkt sättet att använda de olika körernas insatser och det omfattar såväl dam- och herrkören och framförallt körerna tillsammans, som denna afton var förstärkt med en extrakör.

Scenografin var i all sin enkelhet fantastisk, ja minimalistisk, är nog ett korrekt sätt att beskriva den. Utöver att framhålla sångarna riktar den också ljuset på en annan viktig person, nämligen ljusdesignern i detta fall Torben Lendorph.

Scenografin bestod alltså av svarta väggar runt scenen, som också fungerade som dörröppningar för alla agerande på scen. Det fanns också några få attribut, bland annat en jättestor kyrklocka, som man ju vanligtvis förknippar med just, Don Carlos.

Sångarnas insatser räknar jag till det bästa jag har hört i år, i alla fall när det gäller den mycket höga kvaliteten på samtliga agerande. Det är ju fantastiskt att ett operahus kan prestera ett så gott resultat i form av den egna ensemblen. Ensemblen var kompletterad med endast två gäster nämligen Susanne Resmark, som sjöng prinsessan Eboli och Fredrik Zetterström som sjöng Rodrigo. Susanne Resmark tillhör ju till vardags solistgruppen på Det Kongelige Teater i Köpenhamn och nästa år debuterar hon på Metropolitan Opera i New York och Fredrik Zetterström är väl vad som kan betraktas som frilanssångare och i det här sammanhanget undrar jag ju när det är dags för honom att debutera på Kungliga Operan i Stockholm?

Det är svårt att framhålla någon särskild sångare de var alla goda företrädare för operakonsten, men jag kan ändå inte avhålla mig för att konstatera att Tomas Lind var i absolut toppform och absolut bättre än jag minns honom från tidigare föreställningar och då vill jag inte med detta påstå att han har varit dålig vid någon föreställning. Tvärtom!

Anders Lorentszon var som vanligt mycket bra och bra var också Mats Almgren som Inkvisitorn, ja jag gillar deras röster väldigt mycket och att döma av publikens bifall så var jag inte ensam om den bedömningen.

De inbjudna gästerna, Susanne Resmark och Fredrik Zetterström var båda fantastiska var ock en på sitt sätt och Fredrik balanserade mycket njutbart sin rolltolkning både gentemot prinsessan Eboli, Filip II och Don Carlos. Susanne Resmark gjorde utöver ett starkt framträdande en mycket fin tolkning av ”O Don fatale”, en aria som genom Shirley Verrett bortgång för några veckor sedan har spelats ett antal gånger sedan dess.

Utöver de här särskilt nämnda vill jag också särskilt framhålla Annalena Persson, som sjöng Elisabeths parti och Mia Karlsson, framförallt för den mycket effektfulla: Röst från himlen; högst upp på GöteborgsOperan. Annalena Persson levererade en helt underbart framförd aria den som hon sjunger till Frankrikes väl, men även i övrigt har jag inga som helst anmärkningar på hennes sång.

Den enda anmärkningen jag kunde notera fick jag själv motta när jag i min entusiasm ropade brava några gånger, ett tilltag som mina närmaste grannar på parketten inte gillade av döma av deras blickar. Det bjuder jag gärna på, men jag skall kanske i framtiden sitta på tredje balkong, tillsammans med andra operaälskare.

Jag vill gärna också framhålla att det är den samlade upplevelsen som gör att min upplevelse blev en verklig höjdarupplevelse och med det innefattas även de vars namn jag inte har omnämnt i dessa rader.

Efter lördagens upplevelse kommer nog Giuseppe Verdis Don Carlos att tillhöra min favoritoperor och upplevelsen kan väl mätas av inspelningen med Carlo Maria Giulini tillsammans med Placido Domingo, Montserrat Caballé, Shirley Verrett, Ruggero Raimondi och Sherrill Milnes m fl.

Så här ansåg Svd om föreställningen

Gunilla Brodrej´s recension

Dagens Nyheters recension

Göteborgspostens recension

Carl-Håkan Larsén i Sydsvenskan