• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Freddie Wadling på Gröna Lund: bilder och filmklipp

3 juli, 2012 by Redaktionen

Freddie Wadling
Gröna Ludd
2 juli 2012

Den 61-åriga göteborgaren Freddie Wadling spelade måndag den 2:a juli på Gröna Lunds intimare lilla scen.
Det var en mysig stämning som han förmedlade. Tillsammans med sitt band spelade han flera theme-låtar från James Bond-filmerna om 007, bland annat ”Another Way to Die”, ”Goldfinger” och ”Secret Agent Man”.

Foto: Calle Andersson

Läs även andra bloggares åsikter om Freddie Wadling, musik, Gröna Lund, konserter

Arkiverad under: Musik Taggad som: Freddie Wadling, Gröna Lund, Konserter, Musik

The Shins på Pustervik: recension, bilder och filmklipp

3 juli, 2012 by Redaktionen

The Shins
Pustervik, Göteborg
2 juli 2012

The Shins på klubb är bättre än på festival är bättre än på skiva.

Artist: The Shins
Pustervik, 2 juli 2012
Betyg: 4

En sak som jag lärde mig efter bara några månader som Göteborgare, det är att det finns ett gäng som kallar sig för Woody West, och att det är de som fixar hit de häftiga spelningarna. Igår kväll var det dags för mig att både spana in Woody Wests arrangemang och nya Pustervik när the Shins återvände till Göteborg.

De flesta, inklusive mig, minns nog the Shins för debutalbumets “New Slang” från Garden State-soundtracken – nästan orättvist, för det var ju ändå nio år sedan och the Shins har släppt tre nya skivor sedan dess, inte minst “Port of Morrow” som hela denna turné då handlar om.

Jag cyklar mot Pustervik med en lugn konsertkväll i sikt. När hela bandet (plus backup-musiker, de var visst en mer än på bilden) har gått på scen och den proppfulla salen lugnat sig, kör The Shins sakta igång med bjällror och mjuk sång med “Kissing the Lipless”. Men redan efter halva låten ökar gänget energin till 150 %, Det följer många spår från nya skivan – The Rifle’s spiral, Simple Song, Bait and Switch, No Way Down … En efter en får de annars ganska lugna låtar en uppgrade, Jack Mercer ser ut att knappt kunna stå stilla av spelglädje, han skuttar och svänger och sjunger så att jag in i femte, sjätte låten undrar hur han fått rösten att hålla i alla år. Resten av bandet är koncentrerad, stämmer och byter gitarrer flitigt, men glada även de. Ljudet är tätt och samspelt. I bakgrunden projiceras kanin-fågelskrämman som pryder omslaget på den aktuella skivan, en märklig kontrast till stämningen i salen – publiken är mogen, men suktar efter musiken och klappar, studsar, vajar med händerna i luften och till och med lite allsång dyker upp här och var.

Efter någon timme börjar stämningen vanka avslut, med Sphangum Esplanade och känsla, men publiken vaknar till när “New Slang” dyker upp som nästsista låt. The Shins tänker dock avsluta med buller och bång och lägger fram en extralång version av “Sleeping Lessons” med distade gitarrer, etc. När publiken med rop och stampanden kräver ett extranummer, får de tre istället, och det är svårt att säga vem som är nöjdast. Rätt publik gör nog skillnad.

När jag något yr, och trött efter en för mig nästan lite för lång spelning, ramlat ut ur Pustervik och står och låser upp cykeln tänker jag: det finns olika sorters konsert. Vissa har dansare, vissa har hoppborgar, barnorkester eller stora bollar att flyta runt i, och jag gillar allt sånt som är lite udda. Klassiska gitarrpopband brukar oftast bara spela gitarr. Men om de är så himla glada som the Shins var ikväll, då räcker det ändå gott och väl.

Text: Elisabeth Schriefer

Här recenserade Kulturbloggen The Shins spelning på Peace & Love.

Foto: Peter Birgerstam

Läs även andra bloggares åsikter om Pustervik, The Shins, bilder, filmklipp, Göteborg, konserter, indie, musik

Arkiverad under: Musik Taggad som: bilder, Göteborg, indie, Konserter, Musik, Pustervik, The Shins

Kulturbloggen möter Bloc Party

2 juli, 2012 by Jonatan Södergren

Den 20:e augusti ger Bloc Party ut sitt fjärde album. Skivan bär titeln Four och är deras första album på fyra år. Kulturbloggen mötte upp bandets basist Gordon Moakes några timmar före deras spelning på Peace & Love-festivalen i Borlänge. I november återvänder Bloc Party till Sverige för en spelning på Münchenbryggeriet i Stockholm.

Hur känns det att besöka Sverige igen?

Gordon: Vi har inte varit här på länge, jag skulle vilja spendera mer tid här faktiskt. Särskilt i Stockholm. Jag ser fram emot att turnera mer i Skandinavien i vinter, nu är vi bara här över dagen.

Det här är er första festivalspelning sedan uppehållet.

Gordon: Det stämmer, det här blir vår första festivalspelning på åtminstone tre år.

Hur har ni förberett er?

Gordon: Man har inget val annat än att bara hänga. Antingen ser man något band eller så hänger man vid maten. Vi hinner inte soundchecka, fast det gör inget. Vi tycker om själva festivalandan.

Hur har du förändrats som person sedan släppet av Intimacy för fyra år sedan?

Gordon: Absolut, Intimacy kom ut i samband med att jag blev förälder för första gången. Nu har jag två barn och är pappa på heltid. Så jag har sett mer av världen än att bara vara i ett band. Vi har alla erfarit det verkliga livet vilket hjälpt oss som band att hitta nya perspektiv.

Att ni vuxit upp, reflekteras det i musiken på något sätt?

Gordon: Vi har inte förlorat vår passion eller vår energi. Däremot har vi blivit mycket bättre på att kommunicera med varandra som individer. Det här är en skiva som vi alla kan vara stolta över. Det har varit en laginsats, så i det avseendet har processen varit betydligt mer hälsosam.

När jag lyssnar på albumtrailern får jag känslan av att det är en rätt varierad skiva som visar upp olika sidor hos bandet. Var det ämnat så och är de här sidorna i så fall reflektioner av era olika personligheter?

Gordon: Det finns flera olika känslor och perspektiv som går att förknippa med bandet. Kanske beror det på våra olika personligheter. Vi har massa olika åsikter och musiken skapar olika typer av atmosfärer.

Skiljde sig arbetsprocessen bakom den här skivan från hur ni gick tillväga på era tidigare skivor?

Gordon: Den här gången spelades mycket mer in live. Vi ville att låtarna skulle vara inövade och att alla arrangemangen skulle vara färdiga innan vi ens gick in i studion. Den här skivan handlar om utförandet. Förut brukade vi vända oss till ProTools så fort någonting inte lät rätt.

Varför valde ni att spela in skivan i New York?

Gordon: Matt bor där och för ett år sedan bodde även Kele där. Vi hade inte umgåtts sedan vi tog paus så vi kände att vi behövde ett gemensamt territorium. Vi ville inte vara fastkedjade till London-världen där vi kände igen varenda ansikte. Det kändes på sätt och vis som att vår växel hade stannat och för att kunna koncentrera på musiken krävdes det att vi möttes i en gemensam kontext. Dessutom bodde producenten i New York, så det verkade logiskt.

Hur länge var ni i studion?

Gordon: Först repade vi i tre veckor, sedan gick vi in i studion och spelade in hela skivan på fyra veckor vilket inte alls är lång tid för en skiva av den här kalibern. Det var den andan vi ville komma åt med skivan.

Utöver att det är er fjärde skiva, finns det fler anledningar till att ni döpt skivan till Four?

Gordon: Den andra saken handlar om att det är vi fyra. Att det är fyra personers arbete. Vi ville att titeln skulle vara ett eko av det. Det är därför albumomslaget föreställer fyra cirklar. Det handlar helt enkelt om enkelhet. Tanken av vad vi kan åstadkomma med våra fyra instrument.

Kände ni någon press med tanke på de föregående skivornas framgångar och att det här var det längsta mellanrummet mellan två av era skivor?

Gordon: Den här gången kände vi antagligen mindre press än vad vi gjorde när vi jobbade med våra tidigare album. Vi gjorde det för oss själva. Vi hade inget skivbolag som hade investerat i oss. Vår manager visste inte ens att vi arbetade med skivan förrän sent i processen. Vi hade kontroll över allt. Den enda pressen vi kände var att vi skulle göra skivan rättvisa. Vi har höga standards, men allting gick väldigt smidigt. Trots att vi inte hade träffats på länge kändes det som att allt hände naturligt.

Någonting jag förknippar med Bloc Party är storstadslivet. Vilken roll spelar storstadslivet för er musik?

Gordon: Det har alltid varit en del av vår musik. Idéerna till första skivan kom från att besöka klubbar i London. Musiken vi hörde där influerade oss. Halva bandet växte dessutom upp i London, så vi blev rösten för en generation. Vår andra skiva heter ju A Weekend in the City, så den handlar uppenbart om stadslivet. Det är ett återkommande tema i vår musik.

Finns det några återkommande teman på Four?

Gordon: Ett tema är att iaktta världens förändring. Hur vi interagerar med media. Även om det inte finns någon textmässig tematik så tycker jag skivan handlar om enkelhet. Det var viktigt att vi alla fyra kände oss delaktiga.

Kände du att du inte hade lika mycket att säga till om på de tidigare skivorna?

Gordon: Det var så vi arbetade. Efter Flux kändes det som att vi allt mer började arbeta för att uppnå Keles ambitioner. Det var en enkel danslåt som gick i fyrtakt och hade ett arpeggio. Det var vad vi höll på med. Det fanns en tidpunkt när jag inte behövdes. Jag satt bara i hörnet. På den här skivan har låtskrivandet varit en mer kollaborativ process.

Är det någon särskild låt som du anser är skivans nyckelspår?

Gordon: För mig är det en låt som heter Octopus. Det är en låt som folk kommer klappa med i. Det är en återgång till det klassiska Bloc Party-soundet. Dessutom är det skivans enda explicita danslåt. Sedan jag gillar jag en låt som heter Team A. Det är den mest kreativa låten på skivan. De olika idéerna kraschar in i varandra och det finns ett mörker över den.

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: bloc party, Four, Gordon Moakes, Peace & Love

Peace & Love: The Shins är bättre på skiva

1 juli, 2012 by Jonatan Södergren

The Shins, Fantasia
Peace & Love 30 juni 2012
Betyg: 2

När amerikanska indie-hjältarna i The Shins tidigare i år spelade på Berns sålde det slut på rekordtid. Det märktes däremot inte av över huvudtaget när bandet under lördagseftermiddagen klev på en av Peace & Love-festivalens största scener inför en nästintill obefintlig publik. Kanske var det så att bandet lät sig påverkas av den sviktande publiksamlingen, för hur charmigt det än borde vara går det inte att undkomma den där avslagna känslan som förvisso präglade hela lördagen.

Efter den stela inledningen med Kissing the Lipless och Caring is Creepy framförs Simple Song. Den, i min mening, bästa låten på senaste skivan Port of Morrow. Men inte ens då tänder det till. Det är liksom för anonymt. Att sitta i den stora gräsplätten en bit bort lockar mer än att stå framför scenen. En timme och tjugo minuter senare är konserten äntligen över och inte ens klassiker som Phantom Limb och New Slang har kommit upp i samma klass som på skiva. Höjdpunkten var istället en b-sida i form av den psykedeliska valsen Sphangum Esplanade.

Foto: Emma Andersson

Arkiverad under: Musik Taggad som: Peace & Love, The Shins

Peace & Love: The Maccabees gör sitt bästa inför en avslagen publik

1 juli, 2012 by Jonatan Södergren

The Maccabees, Athena
Peace & Love 30 juni 2012
Betyg: 3

Stämningen under Peace & Loves sista festivaldag kändes lite avslagen – ändå gjorde södra Londons egna The Maccabees, som under lördagseftermiddagen intog Athena-scenen, allt i sin makt för att höja energin. Utifrån förutsättningarna hade det knappast kunnat bli så mycket bättre, men kanske hade de tjänat på att spela tidigare under festivalen.

Att spelningen äger rum på Athena-scenen – som ju utan tvekan har bäst akustik av festivalens alla scener – är helt rätt. Bra ljud är en nödvändighet för att de nya, stämningsfulla låtarna från bandets tredje skiva Given to the Wild ska komma till sin rätt. En upptrappande inledning når sitt crescendo i Feel to Follow som på Peace & Love låter minst lika mäktig som när bandet spelade på Debaser Slussen tidigare i år. Men av de nya låtarna är det de två avslutningsnumren Pelican och Grew Up at Midnight som möts av bäst mottagande.

Det finns några tvivelaktiga val i låtlistan. Jag saknar en låt som Went Away, vilken de gärna hade fått spela istället för exemplevis Forever I’ve Known. Spelningens höjdpunkt är Latchmere, vilken bandets sångare Orlando Weeks berättar handlar om vågmaskiner men överlag känns det mesta snäppet svalare än när de spelade på Debaser Slussen tidigare i år.

Följande låtar spelades:

Child
Feel to Follow
Wall of Arms
Go
No Kind Words
William Powers
First Love
X-Ray
Can You Give It?
Forever I’ve Known
Latchmere
Love You Better
Pelican
Grew Up at Midnight

Arkiverad under: Musik Taggad som: Peace & Love, The Maccabees

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1151
  • Sida 1152
  • Sida 1153
  • Sida 1154
  • Sida 1155
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1780
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in