Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Kallt spår – spännande, djupt berörande och ger många tankar och känslor

by

Kallt spår
Betyg 4
Svensk biopremiär 31 januari 2025
Regi Jonathan Millet

En spännande berättelse som också ger många tankar och känslor. En djupt berörande berättelse som bygger på verkliga händelser och som får en extra fördjupad betydelse nu när diktatorn Assad är störtad från Syrien. Hur det blir framöver är förstås omöjligt att veta. De som fick Assad att fly är en grupp som har rötter i en terrororganisation och vars ledare nyligen uppmärksammades stort då han vägrade att de en kvinnlig politiker från Tyskland i hand. Men det har inte med denna film att göra. Inte helt, i alla fall, fast det vi vet idag påverkar hur vi ser filmen, förstås.

Huvudpersonen, Hamid, är en ganska ung man från Syrien som har lämnat allt bakom sig för att jaga krigsförbrytare. I Syrien har han förlorat sin fru och sin lilla dotter och han själv har suttit fängslad och torterad i ett av diktator Assads ökända fängelser. Nu är Hamid med i en hemlig organisation där medlemmarna tar sig fram i Europa för att hitta krigsförbrytare, hitta medlemmar från regimen eller fängelsevakter som grymt torterat och dödat personer som inte hyllade Assad.

Organisationen han är med i är mycket välorganiserad. All kommunikation sker via chatt-grupper och de använder pseudonymer. Om någon behöver resa någonstans kan gruppen smidigt ordna falska pass. När de hittat en krigsförbrytare och är säkra på att de hittat rätt person så kan gruppen antingen se till att personen tas till rättegång eller besluta att själva avrätta krigsförbrytaren.

Hamid har egentligen först registrerat sig som asylsökande i Tyskland men i sin jakt på en särskild krigsförbrytare han han tagit sig till Frankrike. Det är på sätt och vis lite skrämmande. EU-länderna har en överenskommelse om att den som söker asyl ska göra det i det land där han/hon/hen först kommer. Nu fungerar väl inte den överenskommelsen särskilt väl. Det finns förstås flera anledningar till sådana regler. Alla som söker asyl har inte flyktingskäl och frågan är också om alla länder har resurser att ta emot vem som helst? Det är inte lätta frågor. Ska den som söker sig till Europa för att kunna skapa sig en bättre framtid fritt kunna välja vilket land han/hon/hen ska få permanent uppehållstillstånd i? Det som slår mig starkt när jag ser denna film är att precis som denna hemliga grupp kan skaffa falska identiteter till sina medlemmar så kan diktaturer göra likadant. Det finns exempel på hur diktaturen i Iran har skickat ut spioner för att leta upp regimmotståndare utomlands och avrättat dem. Ryssland har gjort likadant. Så det är med kluvna känslor jag förstår hur denna grupp jobbar. Men om de inte gjorde så: hur skulle krigsförbrytare bli hittade annars? Filmen sätter igång många tankar.

Adam Bessa spelar Hamid. Han har i stort sett samma mycket ledsna uttryck i såväl ansikte som kropp filmen igenom. Det syns att han bär en djup och tung sorg. Det är trovärdigt även om det är tungt att se.

Kallt spår är en stark film som berör på flera plan. Den är spännande och samtidigt skildrar den något högst realistiskt och verkligt. Det är sorgligt och bedrövligt att världen är sådan att en sådan hemlig grupp behöver finnas. Filmen var öppningsfilm på Kritikerveckan i Cannes 2024 och jag tror ingen kan se den utan att bli berörd.

Filmrecension: Babygirl – själlöst stönande, makabert dålig musik

by

Babygirl
Betyg 2
Svensk biopremiär 24 januari 2024
Regi Halina Reijn

Att regissören Halina Rejin velat flörta med Stanley Kubricks fenomenala Eyes Wide Shut råder det inget tvivel om. Förutom Nicole Kidman i huvudrollen och New York som bakgrund är tanken att skapa intensiv erotik, turbulenta förhållanden och generera ett chockvärde genom att helt ogenerat ta sig an sexuella perversioner.

Det låter farligt, vågat och sensuellt men slutresultat är allt annat än. Då den erotiska thrillern gör sig påmind tycks amerikansk medias alltid häpna inför filmer innehållande oortodoxt sex blir skriverierna alltid detsamma. Oavsett om det är Paul Verhoevens kultklassiska Basic Instinct eller nu Babygirl. Verhoeven lyckades dock närma sig genren och konceptet med en unik glöd i och med Elle från 2016 där Isabelle Huppert spelade huvudrollen i en både brutal och suggestiv historia. Babygirl vill mer än något annat förföra publiken samt chockera med sitt – för att uttrycka det enkelt, tantsnusk, förhoppningen är att skapa farlig erotik som rör sig mellan det sensuella och rent osmakliga.

Dessa högtflygande visioner har dock liten potens då genomförandet är lika bedrövligt som den höga ambitionsnivån. Trots en mycket stabil Nicole Kidman i huvudrollen, som lyckas kanalisera kyla, bräcklighet och hopplöshet genom oerhört rutinerat och professionellt skådespel, har det liten betydelse då manuskriptet som också skrivits av Reijn är lika platt som det är osexigt. Otrohetsaffären – som är tänkt att vara den dramatiska motorn, är bortom det ordinära och är varken intensiv, spänd än mindre erotisk. Detta beror både på fasansfullt stel dialog och torr regi, men i huvudsak Kidmans motspelare Harris Dickinson som verkar ha vandrat in i fel film. Nog för att filmer som sätter det sexuella och vågade i framkanten kan behöva mystik och enigmatiska karaktärer, men Dickinson verkar tro att han spelar en modern version av Jack Uppskäraren. Hans sävliga, okarismatiska och – ofrivilligt, obehagliga och motbjudande agerande är både provocerande och amatörmässigt. Då han och Kidman tvingas till att iscensätta de olika perversionerna är det lika seriöst som då John Cleese lär ut sexualkunskaper i Monty Pythons Meningen Med Livet.

Utöver det är den faktiska berättelsen förmedlad i ett plågsamt lågt tempo, för vem har inte drömt att se Nicole Kidman tömma en swimmingpool eller dricka vatten på en vedervärdig nattklubb vars blinkande ljus borde medföra den mest kraftfulla epilepsivarningen på år och dagar ?

Och ungefär sådär håller det på, lite själlöst stönande, makabert dålig musik som brölar ut ut högtalarna och ett iskallt utseende som är lika appellerande som en vattenpöl. Inte förrän filmens slut då Antonio Banderas, vars roll snarare liknar en statist, och Kidman får agera ihop på riktigt hettar det till. Istället för det gräsliga skådespelet från Dickinson får Kidman äntligen en sparringpartner av rang och lite genuin dramatik kan byggas upp. Men det är för sent och alldeles för lite, framförallt då övriga två timmar bestått av melass tempo, värdelöst manuskript och en berättarteknik med samma inlevelse som då barn ombedes städa sina rum. Babygirl är impotent på alla sätt och vis och visar upp samma erotiska kvalitéer som en smekmånad på ett nedgånget hotell bredvid en bullrig motorväg, gratulerar.

Filmrecension: Paddington i Peru – ett välbeprövat koncept nyttjas till fullo

by

Paddington i Peru
Betyg 3
Svensk biopremiär 17 januari 2025
Regi Dougal Wilson

Paddington har sedan första filmen 2014 varit en unik framgångssaga som lyckats bibehålla sitt brittiska DNA genom att ständigt luta sig mot brittiska klyschor och troper. Detta har skänkt serien en unik identitet som går hand i hand med de gemytliga sagorna som är filmernas berättelse. Utöver detta har filmerna också begåvats med några av de bästa skådespelarna som går att hitta med namn som Ben Whishaw, Hugh Bonneville, Sally Hawkins och Jim Broadbent.

Men som alltid med en framgångsrik filmserie är det svårt att hitta nya vägar då uppföljarna börjar nå alltför höga siffror. Paddingtons tredje äventyr, som tar honom till hemlandet Peru, börjar visa tecken på visst slitage och tristess, men formulan är fortfarande så pass potent att det är svårt att vara alltför upprörd.

För det är fortfarande ett recept som omfamnar och värmer i vintermörkret. Nog för att mycket känns igen, med – numera, klassiskt Paddington-fummel där den lilla björnen inte får ihop vardagsbestyren, eller mer extraordinära kaos-sekvenser. Det må ha setts förut men är – likt mycket annat av god kvalitet, svårt att ifrågasätta. Framförallt då Paddington fortsätter att erbjuda skådespelare i världsklass, denna gång har Olivia Colman och Antonio Banderas anslutit och bidrar med fantastiskt livligt, självmedvetet, överdrivet och mycket förnöjsamt agerande. Hugh Bonneville är fortfarande lika genial som den bortkomne och inte alltför självsäkra Mr. Brown. Traditionernas makt är som alltid stark då ett välbeprövat koncept nyttjas till fullo. De många missförstånden och den snustorra brittiska humorn är lika underhållande som den är klassisk.

Visuellt behåller filmen också en teatral men taktil estetik som får flera av filmens många mekaniska uppfinningar att framstå trovärdiga men också fantastiska, en kvalité som blivit alltmer sällsynt i familjefilmer som numera gärna nyttjar digitalteknik kontra fysisk rekvisita och kulisser.

Dougal Wilson som tar över rollen som regissör efter Paul King vill dock försöka expandera vidderna, detta genom besöket till Peru. En tur som tyvärr leder in Paddington på ett spår som gör om filmen till en mer identitetslös äventyrsfilm med inslag som hade gjort sig bättre i den senaste Indiana Jones-filmen. Det är också i de täta skogarna som filmen tappar spänst och många gånger irrar bort sig i menlösa drömsekvenser, stökiga jakter och rena action-moment som snabbt gör sig ovälkomna.

Det är sannerligen inte lika uppfriskande och energiskt som för tio år sedan då den peruanska björnen gjorde sin stora biodebut, men tillräckligt många kvalitéer återstår för att motivera ett biobesök.

Filmrecension: Hacking Hate – djupt engagerande, relevant och upprörande dokumentering

by

Hacking Hate
Betyg 4
Svensk biopremiär 17 januari 2025
Regi Simon Klose

I en tid då journalistiken alltmer förvrängs till att försöka normalisera det onormala och mer än gärna är villig att sälja sin integritet och trovärdighet för tillgång till ytliga scoop, är det arbete som presenteras i Hacking Hate ett mikroskopiskt hopp om journalistikens makt att belysa samhällets mest akuta situationer.

Hacking Hate anländer i en tid av närmast dystopiskt mörker, flera europeiska regeringar kollapsar och högerextrema regeringsalternativ står redo att ta över. I USA inleds snart Donald Trumps nya mandatperiod som president, detta medan amerikansk media tävlar om att knäböja för en regim som utlovat massdeportering och att utkräva hämnd mot politiska motståndare. Den grävande journalisten My Vingren må vara – som filmens affisch uttrycker det, huvudperson, men filmens sanna fokus är det subjekt som Vingren önskar belysa och exponera för världen. Genom sitt samarbete med tidningen EXPO får vi följa Vingrens arbete då hon wallraffar digitalt genom flera oerhört genomarbetade falska konton med högerextrema sympatier.

Granskningen blir en kolsvart djupdykning i det värsta mänskligheten har att erbjuda, där rasism, hat och förakt bara är början. Ämnet kunde inte vara mer relevant och regissören Simon Klose lyckas genom obehaglig musik och ett nedtonat foto skapa en dokumentär som i mångt och mycket påminner om en thriller. De olika avslöjandena kring personerna bakom hatiska nätverk visar sig vara kolsvarta kaninhål med global täckning. Filmen presenterar lugnt och sansat alla pusselbitar och Vingrens pusslande och gedigna arbete är både intressant och lätt att följa. Förutom det oerhörda omfång Vingrens undersökning demonstrerar vill filmen också gå längre än att bara se till de individer som sprider hat på nätet. Snart inleds en betydligt mer komplex diskussion kring rollen som jätteföretag som Facebook och Google har i att distribuera och sprida desinformation. För den som följt debatten kring extremism på nätet är avslöjandena inte banbrytande, men sättet de presenteras på här är oväntat effektivt, framförallt då vi får ser hur den nätbaserade extremismen manifesterar sig i groteska bilder och ord som snart blir till aktiv handling i och med massakrer i Buffalo eller Christchurch. Kloses relativt kyliga och sakliga sätt att presentera allt lämnar inte heller något utrymme för oseriösa motargument. Detta är en ypperlig presentation av internets radikalisering och hur den drabbar alla på den socioekonomiska stegen, ensam tonåring såväl som världens rikaste man.

Filmens bredd är massiv och viljan att presentera allt som en intensiv thriller innebär dock problem vad gäller att verkligen göra djupdykningar. Diskussionen kring IT-bolag och deras aktiva roll i att sprida och förenkla radikaliseringen hade gärna fått vara än mer närvarande. Andra sektioner, som att presentera Vingren som person, blir inte heller fullt så lyckade och insiktsfulla som man kunde ha önskat. Förutom ett par hastiga bilder från ungdomsåren och ett par lika kvicka uttalanden kring hennes värderingar förblir Vingren bara en aktör som vi aldrig kommer riktigt nära. Filmen slutar också alltför hastigt och hela avslutningen känns onödigt forcerad.

Dessa missar till trots är Hacking Tate en djupt engagerande, relevant och upprörande dokumentering av en värld som ingen vill veta av men som alla måste öppna ögonen för om demokrati, jämställdhet och anständighet mot våra medmänniskor skall ha en chans att överleva.

Filmrecension: En oslipad diamant – en smart genomförd skildring av kampen för att bli rik på sitt utseende

by

En Oslipad Diamant
Betyg 3
Svensk biopremiär 10 januari 2025
Regi och manus Agathe Riedinger

Skönhet är det viktigaste. Det är 19-åriga Liane helt övertygad om. Hennes mantra för livet lydar: ”Den som är vacker har makt. Makt ger pengar.” Hennes liv och syfte och mål med livet är domineras av drömmen om det perfekta utseendet där smink, kläder och modifiering av den egna kroppen har blivit meningen med livet.

Liane bor i landsortshåla i södra Frankrike och hon lever under fattiga förhållande. Hon bor med sin mamma och sin lillasyster och de kan kategoriseras som ”white trash”. Mamman är arbetslös och har inte betalat hyran på fyra månader så de kommer att bli utslängda och bostadslösa vilken dag som helst. Hela Lianes liv har varit utsatt och fattigt. Ett par år har hon till och med varit bortlämnad hos en fosterfamilj för att hennes mamma inte kunnat försörja henne. Men kan ändå hålla sig med dyrt smink och dyra hudvårdskrämer och glittrande högklackade skor och kortkortkorta kjolar. Hon stjäl nämligen. Liane är ganska duktig på att stjäla. På något sätt har hon till och med lyckats skaffa pengar för plastikoperationer. Hennes bröst är opererade för att vara större och att läpparna får fillers syns lång väg.

Det viktigaste för Liane är att få så många följare som möjligt på sociala medier. Hon har 10.000 följare så hon är inte riktigt den influencer hon vill vara. Men så kommer ett telefonsamtal. Liane har kanske fått en väg bort från småstadstillvaron och kanske kan hon bli berömd och rik. Hon har kallats till en första intervju för att få provspela för dokusåpan ”Miracle Island”. Om hon blir utvald kommer hon att få många fler följare på sina sociala medier och hon kan bli välbärgad och få den framgång hon drömmer om.

För mig är det obehagligt att se en människa som så totalt hyllar tanken och idéen att utseendet är det viktigaste, ja till och med det enda viktiga. Det är obehagligt att se hur människor inte kan acceptera sig själva utan måste operera sin kropp efter skönhetsideal från sociala medier. Att det som ger människor deras värde är märkeskläder och ett sexigt, snyggt utseende.

Det är skickligt berättat och vi får en osminkad socialrealistisk skildring av en tonårsverklighet. Det är bra gjort men jag är kluven. Liane lurar sig själv och har mycket ilska och ångest i sitt undermedvetna som bubblar och pressar på. Det finns inte mycket som är äkta på henne. Bröst och läppar har förstorade genom inplantat och hon går klädd för att på alla sätt stryka under att hon är sexig med shorts eller kjol som är så kort att hon nästan inte döljer något. Men samtidigt är hon inte alls intresserad av att ha sex, så hon är rätt stark ändå.

När beskedet från dokusåpan dröjer och Liane redan har spridit det överallt att hon varit på intervju är hon på bristningsgränsen att explodera.

Handlingen följs av dramatisk musik med stränginstrument. Många scener är filmade på ett medvetet skakigt sätt och med bildsnitt som om det vore filmade med mobiltelefon vilket förstärker intrycket av en amatörmässig tonårig som vill vara influencer men inte har råd med proffsig utrustning. En oslipad diamant är filmmässigt annorlunda, intressant och ger mycket att prata om och fundera kring. Utseendefixering, vad som är värt mest i livet, vad som uppmärksammas, influensers och traditionella mediers samverkar och beroende av varandra.

Vill inte berätta slutet för det förstör nog något av upplevelsen för den som ser filmen. Men slutet finns det mycket att diskutera kring. Att jag inte ger den högre betyg än 3 beror på att den samtidigt gör mig ledsen och deprimerad över att ett liv så totalt inriktat på ytliga värderingar härskar runt om i världen.

Det är en väldigt smart och konsekvent utförd filmberättelse och den utmanar fördomar. Det finns många filmer där unga män tränar stenhårt för att bli vinnare i boxning eller löpning eller någon annan sportslig kraftmätning. Det finns filmer om små pojkar som älskar att dansa och som inte ger sig trots omgivningens motstånd. Nu är det en ung tonårskvinna som envist hänger fast vid sin dröm: att bli berömd och rik för sin skönhet. Och för att vara snygg och vacker formar hon sin kropp efter de ideal som uppenbarligen styr världens skönhetsideal.

I Cannes 2024 visades EN OSLIPAD DIAMANT som del av festivalens huvudsektion och tävlade om en guldpalm. Under Stockholms filmfestival fick huvudrollsinnehavaren Malou Khébizi pris som bästa kvinnliga skådespelare.